Win-win!

När det kommer till löpning är jag ju som ni vet en smått obotlig ensamvarg. Jag gillar att koppla på pannbenet, ställa in kroppen på det vi ska göra och bara köra. När gäller konststycket att få till de där långpassen i ett lugnt och fint snicksnack-tempo och samla kilometer i benen (helst nu på vintern) är jag dock beredd att ändra uppfattning. En halvmara med Anna idag kändes nämligen mentalt inte längre än ungefär en mil, och den känslan är ju onekligen väldigt skön.

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att umgås med en likasinnad, än att få både träning och välbehövligt livsfilosoferande i 1 timme och 50 minuter. När Stockholm bjuder på den vackraste vinterdagen på länge och t.o.m. låter solen titta fram så kan man ju inte annat än le, trots att benen kändes lite sega där mot slutet av rundan. Att springa och prata är verkligen ett bra sätt att tvingas hålla nere tempot, helst om man är av den arten att man har lite svårt att bromsa sig själv i vanliga fall…

All in all – en vinststart på söndagen, och fortsättningen med ett par timmar i en frisörstol med tillhörande kaffe och skvallertidningar känns inte helt dålig den heller.

Jag vet…Kari Traa har lyckats fantastiskt bra med den underbara rosa färgen!