Konsekvenser

”Men fy fan vad mycket folk.” 
”Vilken tid det tar, varför kör han inte!?”
”Men hur många stationer finns det längs den här linjen egentligen?”
”Hur kan hon ens tro att hon ska komma in med den där barnvagnen?”
”Men gud vad den där ungen låter.” 

Oftast bryr jag mig inte om vad som händer på bussen utan sitter mest bara och läser, men idag höll jag på att bli smått galen på två äldre kvinnor på vägen hem från jobbet. Det var ett konstant klagande bakom ryggen på mig, och jag frågade mig tyst gång på gång hur man tänker när man tar en innerstadsbuss genom Stockholm strax efter 17.00 på en fredag och sen orkar sitta och klaga över att det är trångt, att bussen går långsamt och att det tar för lång tid att komma hem.

Jag har så otroligt svårt för människor som inte har något konsekvenstänkande och klagar över tillstånd de själva har försatt sig i. Är det verkligen så svårt att förstå att det är trångt på en buss mitt i rusningstrafiken? Eller att man är dödligt trött och måste snooza hundra gånger på morgonen om man lägger sig alldeles försent på kvällen? Att det blir tungt och tråkigt att träna om man inte har ätit ordentligt? Eller att man inte går ner de där kilona man bara ligger hemma i soffan? Jag kan göra listan oändligt lång, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma.

“Everyone seems to have a clear idea of how other people should lead their lives, but none about his or her own.” sa Paolo Coelho en gång, och jag kan inte annat än hålla med honom. Världen skulle må bra av att fler människor valde att ta lite mer ansvar för sina liv och handlingar, ta konsekvenserna av sina val och lära sig att bita ihop lite mer. Till skillnad från att gnälla sig igenom det enda liv de har blivit tilldelade, helst över sådant de faktiskt själva har valt. Vilket ofattbart slöseri med livstid.

Jag och brorsan tar ett dopp i grumliga Rio Cuyabeno i Amazonas – samma flod där vi en dag tidigare fiskade piraya. Noll konsekvenstänkande just då, men hade jag blivit biten hade jag fan inte haft mage att gnälla.