Lika barn leka bäst?

Igår var jag hos min frisör. Det var bara andra gången jag träffade henne, och förra gången jag var där var jag lite sådär lagom tjejigt nervös över att byta frisör efter ett antal år i trygghet med min gamla. Hon är dock numera mamma till en liten son, och att bilda familj är ju ändå ljusår viktigare än kräsna frisörkunder…

Nervositeten gick dock över snabbt och det visade sig att min nya frisör var en riktig guldklimp. Hon kan inte bara fixa till mitt hår precis som jag vill ha det – hon har också en fantastiskt skön syn på livet, och även om vi nog utåt sett är väldigt olika personer har vi så otroligt många grundläggande värderingar och åsikter gemensamt. Samtidigt har hon fått mig att fundera över hur viktigt vissa saker verkligen är i livet, saker jag kanske har ägnat lite för mycket energi åt innan.

Igår hamnade vi en diskussion om det här med att välja glädje i livet, att inte lägga tid och energi på energitjuvar och sådant man inte kan förändra och inte minst över fenomenet att man blir som man umgås. Tar vi Stockholm som exempel så vet ni som bor här (eller ni som har varit här) att man nästan kan känna gränserna mellan stadsdelarna i luften och att det lätt bildas grupperingar med jämlikar i de olika delarna av stan, som alla lever i sin egen lilla trygga värld och aldrig skulle kunna tänka sig att byta till någon annan.
Vi har ju ett mantra här i Sverige som lyder att lika barn leka bäst, men är det verkligen så? Är det verkligen när du umgås med dina likar som du får ut det mesta av livet och utvecklas framåt? Finns det inte en ganska stor risk att du bara flyter med, att alla dina sidor (inklusive dina sämre) växer sig starkare men att du aldrig någonsin får chansen att reflektera över det större livet och få chansen att kliva utanför din trygga lilla bubbla för att hitta nya vägar och insikter?

Är det inte egentligen i mötet med motsatserna vi växer? Även om du trivs med vänner och bekanta som är och fungerar som du, är det inte under t.ex. dina resor och i mötet med andra kulturer och personer du har haft dina största insikter? Har du inte egentligen utvecklats som mest när någon faktiskt har vågat sätta ner foten och ifrågasatt ditt beteende eller en åsikt du så starkt har hållit fast vid? Eller när du har suttit och filosoferat med en gammal människa som har levt närmare tre gånger så länge som du och har så mycket mer i bagaget än vad du har? Är det verkligen under den där middagen med de närmaste vännerna där alla sitter med likande åsikter om det mesta och häller vatten på varandras kvarnar som livet går framåt och du växer som person? Hur viktig är tryggheten med dina jämlikar kontra utmaningen som kan uppstå i mötet med motpolerna? Jag tänker ta en lång stund den här morgonen här på min bästa tänkarbrygga och fundera över det.