47 km bastu
Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket jag vill skriva men så många tankar som ännu inte har landat, så jag inser att the long story får vänta tills jag är hemma.
Jag vill dock ändå berätta om hur j*vla jobbig start det är med stigningen från Berga by. Hur varmt det är att springa i en vindstilla skog när termometern visar +28 grader i skuggan. Att mina ovana parera-rötter-och-sten-muskler i ben och rumpa blev helt färdiga efter mindre än en mil. Hur sagolikt vackert det är i skogen och hur gott det är med solvarma hjortron. Hur min Garmin valde att lägga av vid 30 km, och hur min kropp bestämde sig för att göra detsamma bara ett par km senare. Att jag längtar efter mamma när jag vid 35 km gråter av utmattning och vätskebrist. Att det inte är någon big deal att gå ett par kilometer när musklerna skriker och värmen är överjävlig, trots att min fasta övertygelse innan var att jag faktiskt skulle orka springa alla 47 kuperade kilometrar till Evertsberg. Hur fantastiskt ont det gör att bli biten av arga bromsar. Att nedförsbackar är minst lika jobbiga som uppförsbackar när energin är slut i benen. Hur skönt det är med en dusch och en frostig Piggelin efter nästan 6 timmar i löpspåret. Vilken respekt jag har fått för löpare som springer fjällmaror. Och hur otroligt mycket jag kommer att få använda mitt pannben för att ta mig de resterande 43 kilometrarna till Mora imorgon…jag är extremt(!) ödmjuk inför uppdraget.
Tack för alla uppmuntrande ord och pepp här på bloggen, på FB och Insta – ni är bäst!
Du kanske också gillar
Ultravasan 90 2016 – the story (part IX)
Löparåret 2019 – en bergochdalbana
6 kommentarer
pilla
Verkligen en utmaning utöver det vanliga! Du är grym!
Sara
Amen. Väl kämpat!
Erik
Där är bäst!!! 😀 riktigt bra kämpat å kämpa på imorgon.
Annika - strongday.se
Heja dig helena! Har själv tyckt att värmen stundvis varit väldigt jobbig när jag gått med packning – kan tänka mig att den är 100 gånger värre om man springer. Man blir så jäkla känslig och trött, grät också flera gånger. Och ibland tänker man: Vad gör jag här?! För att nästa sekund tänka: Åh – det är DÄRFÖR jag är här! Lycka till imorgon!
Snabba Fötter
Det är nu du tar fram ditt fantastiska pannben Helena, för det har du och imorgon ska det användas! Jag tror dig när du berättar om alla jobbigheter du varit med om idag och jag hade säkert tyckt detsamma. Men nu gäller det att blicka framåt, att ta dig an sista dagen på ditt äventyr och du vet att mamma står och tar emot dig med öppna armar vid målet i Mora. Det du gör är fantastiskt, glöm aldrig det!
Pingback: