Sommarprat

Jag, som väldigt många andra, spenderar en del tid nu på sommaren med att lyssna på alla sommarpratare i P1. Morgonpromenaderna eller en stund i solen när jag inte vill ha helt tyst, men ändå inte orkar med någon musik, är helt perfekta för att lyssna på en persons livsöde. Det är helt otroligt hur mycket människor öppnar sig och avslöjar kring sina personer och liv, det slår mig gång på gång hur olika liv vi alla lever och hur något som är så otroligt viktigt för den ena är fullständigt obetydligt för en annan.

Ingen har väl knappast missat Kristian Gidlunds vackra och tårdrypande timme, och är det någon som har gjort det så tycker jag att ni ska lyssna på honom nu (och läsa hans blogg för den delen). Kristians livsöde är så fruktansvärt tragiskt och sorgligt, men han är trots det så fantastiskt stark, orkar dela med sig och samtidigt uppmuntra oss alla till att leva livet nu…vi kanske inte lever imorgon.

Filip Hammar överraskade mig positivt med sitt sommarprat. Jag har faktiskt haft lite svårt för honom innan och har mest tyckt att han har varit en pajas. Intelligent förvisso, men clownaktig. Det visade sig att det finns en helt annan sida av honom, en sida jag såklart har förstått att det finns – det gör det alltid hos alla – men jag trodde inte att jag skulle få chansen att se den. Filips timme gav mig otroligt mycket och jag både skrattade och grät när jag lyssnade på honom.

Jonas Gardell fick mig att skratta längs Brunnsviken med sina underfundiga formuleringar och anekdoter, Maja Ivarsson höll mig sällskap på en bussresa och fick mig att må illa, Helena af Sandeberg gav en bild av sig som jag aldrig har haft innan och Sarah Dawn Finer gav mig…mest ingenting. Det är inte alla människor som berör och det är helt ok. Jag berör inte heller alla, och så får det vara.

Imorse på min promenad lyssnade jag på Henrik Lundqvist – världens kanske snyggaste hockeyspelare. Visst var det kul och intressant att höra hur han har tagit sig från lilla Åre till New York, från den mörka isen på Åresjön till den vita i Madison Square Garden, men jag blir inte berörd. Jag blir inte berörd av att höra hur tungt det var för honom när tändstiften på hans Pontiac Firebird gick sönder på vintern i Göteborg så att han mot sin vilja blev tvungen att sälja den, eller ens när han berättar om olyckan med sin svindyra Lamborghini Gallardo. Hela hans sommarprat känns på något sätt så plastigt och materiellt, och även om jag tror att han har en jäkla massa känslor i kroppen som skulle kunna beskriva resan han har gjort så når han inte dit.

Jag har en hel massa program kvar att lyssna på, och som av en händelse såg jag att Annie nu på morgonen tipsade på Facebook om Leo Razzak, så han får bli nästa. Någon som har andra tips på guldkorn bland årets pratare?

Min morgon.