YouOnlyLiveOnce

Jag har gjort något väldigt spontant och (återigen) handlat mer med magen än med hjärnan. Det började i tisdags, innan jag blev ordentligt däckad av någon elak förkylningsbacill. Jag var på Nalen och lyssnade på en av mina stora idoler – Ed Kowalczyk, tidigare sångare i gruppen Live. Live har spelats i mina hörlurar sedan början av 90-talet och jag har sett dem här i Stockholm några gånger. Ed satsade för några år sedan på en solokarriär, men hans första egna platta slog inte särskilt bra och hans solokonsert här i stan för tre år sedan går väl inte till historien som en av de bästa jag har sett direkt.
I tisdags var han tillbaka i Sverige och Stockholm, men denna gång som en del av sin akustiska turné där han har valt att spela gamla låtar från storhetstiden med Live. Jag hade såklart höga förväntningar på konserten, och de uppfylldes med råge. Det var inte många hundra i publiken men allsången på vissa av låtarna höll på att få Nalens tak att lyfta och jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Efter konserten fick jag äntligen, efter nästan 20 år, ta Ed i hand och tacka honom för alla fantastiska låtar som jag halvt har spelat sönder under mitt liv.

Fint så. Under veckan här hemma i soffan började jag sen YouTube-knarka klipp från turnén och kände ett visst (läs: ett gigantiskt) vemod över att spelningen ligger bakom mig och inte framför mig. Såg ett par klipp till, ett till, ytterligare ett…och kände att det ju hade varit helt fantastiskt att få uppleva det igen. Jag klickade därför in mig på Ed:s Facebook-sida för att se hur länge han är kvar i Europa, och kanske skulle jag då överväga att åka till något grannland för att se honom? Det har ju hänt rätt många gånger förut att jag har åkt en bit för en konsert, och det skulle ju förmodligen kunna hända igen. Jag ögnade igenom listan igår, men tyckte inte att det kändes rimligt att dra iväg till Oslo med en monsterförkylning, eller speciellt värt att dra till Berlin eller Wien mitt i veckan.

Men…så fastnade jag. Joe’s Pub, 425 Lafayette Street…New York. I november. Min sämsta Sverige-månad, gråa november. Det är över två år sedan jag var i New York senast, och jag har ju tänkt så länge att det är hög tid att åka tillbaka (man borde ju ge sig själv New York minst en gång per år). Att det bara fanns en enda plats kvar på front row, att han spelar bara tre dagar efter att ING NYC Marathon (som bl.a. Lantto springer) går av stapeln, och att jag aldrig har men alltid velat bevittna loppet på plats, det måste ju bara vara de sista tecknen? Jag rådfrågade mamma och tänkte att hon skulle stoppa min högst spontana och inte helt genomtänkta idé, men när hon svarade att ”det är klart att du ska göra det, du vill väl inte ligga på hemmet när du blir gammal och ångra att du inte åkte?” – ja, då var det ju klart. JAG SKA ÄNTLIGEN TILLBAKA TILL NEW YORK, jag åker om bara en månad och jag ska få se Ed live igen! Livet är nu.

Bästa Ed och en inte så ledsen Helena.