T minus 2 days…

Jag är hemma och vilar min röst idag också. Det märkliga med det här lilla viruset är att jag känner mig rätt pigg i övrigt, men rösten låter värre än på en tonåring i målbrottet. Märkligt. Vila och vara tyst är något jag verkligen har svårt för, så det här är lika mycket mental träning som läkning för mig.

Som tur är behöver jag inte prata med min packning som jag ägnar mig åt för tillfället. Om två dagar åker jag (med en frisk röst, såklart) och min bror över Atlanten för att hälsa på en kanadensisk familj som vi träffade på en semester i Ecuador för över fem år sedan (läser min gamla blogg och blir nostalgisk…). Vi har hållit i kontakten under alla år och nu ska vi efter många om och men äntligen åka och hälsa på!
Vancouver med en avstickare till Seattle och mot Rocky Mountains. Garanterat en massa skratt. Nya minnen. Förhoppningsvis lite valar. Kvalitetstid med min bror. Vänner. Jag längtar!

Då, 2008. På väg från Amazonas med nya vänner i bagaget.