Peppad!

Jag tillbringade, som många andra, gårdagen med att heja på alla marathonlöpare. På morgonen tog jag som vanligt en egen löprunda för att kunna stå ut med att se alla andra springa utan att krypa ur skinnet, men från 12.30 stod jag parkerad vid Norra Bantorget och tittade på och peppade alla hjältar.
Vädret var enligt mig helt perfekt med växlande molnighet och ett par regnstänk, och jag såg många kända ansikten passera. Snabba fötter-Kenth susade förbi i ett rasande tempo, Lofsan såg glad ut trots att hon uppenbarligen inte hade sin bästa löparupplevelse, Jenny likaså och Kattis log och vinkade trots kramp. Det är några riktiga kämpar som tar sig igenom 42,2 kilometers löpning!

Förra året, efter både Stockholm Marathon och 9 mils harvande mellan Sälen och Mora, bestämde jag mig för att ta en vinter med mindre löpning och mer styrketräning för att bygga upp min slitna kropp lite igen. Jag anmälde mig därför inte till maran i år, och det känns verkligen som ett bra beslut såhär i efterhand även om det var jobbigt att inte få vara med igår. 2015 känns det dock som att jag måste korsa den där mållinjen på Stockholms Stadion igen, det är en smått obeskrivlig känsla!

Idag blev jag sugen på att testa att springa liiite längre än vanligt, har mest sprungit snabba 5-kilometerrundor på sistone och en och annan mil här och där (senast i onsdags…). 15 kilometer i ett tempo något snabbare än min forna marathonrekordfart från 2011 blev det, och jag tackar mig själv för styrketräningen under vintern. Benen kändes oförskämt pigga efteråt och nu såhär några timmar senare känner jag inte ens att jag har sprungit – helt underbart!
Jag satte mig med en Piggelin i solen vid Slottet och tog sen en långsam promenad hemåt och funderade över livet. Tankarna är ju så mycket klarare med lite endorfiner i systemet.