Sagt och rott

Jag gillar inte roddmaskinen. Jag vet att det är grymt bra träning, men jag kommer upp i så fruktansvärt hög puls snabbt och mjölksyran sprutar ur öronen efter några minuter så till den milda grad att det är mer obehagligt än utmanande faktiskt. Gillar inte att missbruka ”hata” men i det här fallet är jag nära att ta till det ordet. Samtidigt är jag ju en person som har en hatkärlek till att göra saker som jag vet kommer att bli grisjobbiga…jag gillar liksom känslan efteråt.

Under sommaren har jag envisats med att ro 1000 meter innan varje styrkepass, och imorse när jag åt frukost fick jag en idé att jag skulle testa att ro 5000 meter (5 år sen sist) som inledning på dagens pass. Mina idéer brukar inte helt sällan fastna i hjärnan och vägra släppa innan de blivit verklighet, så det var ju bara att sätta sig, spänna fast fötterna och sätta igång. Jag ville sluta efter 1000 meter. Och efter 1100 meter. Och 1120 meter. Och 1150. Och 1157. Och så vidare. J*vla skitroddmaskin helt enkelt, fy f*n vad jobbigt det är! Rumpan höll på att brinna upp, hjärtat slog snabbare än under mina värsta backintervaller härom dagen och jag räknade varenda meter (jag vet, big fail). Jag är så sjukt svag på den där maskinen. Punkt.

När 5000 h*lvetesmeter var gjorda ville jag bara jubla och gå hem, men istället använde jag min väl uppvärmda kropp till att köra diverse övningar för överkroppen, mangla sönder magen och avslutade med en (kanske sommarens) stel(aste) brygga. När jag kom hem sökte jag på hashtagen #concept2 på Instagram, och det första jag såg var en amerikansk crossfit-kille i Texas som hade rott 21000 meter. Hatten av.