Vad hände med medmänskligheten?

Emma Eklund var med i förra omgången av Biggest Loser, slutade tvåa i tävlingen och lyckades gå ner hela 56,6 kilo(!), eller nästan 47% av sin kroppsvikt…vilket är så fantastiskt imponerande att jag knappt har några ord för det. Jag känner inte Emma särskilt väl, men har träffat (och såklart tränat med) henne tillräckligt många gånger för att veta att hon är en otroligt sprudlande, målmedveten och stark kvinna med ett riktigt jävlaranamma och ett mycket stort hjärta. Hon är inte någon jag skulle vilja tävla mot i grenar där pannben och vilja är avgörande.

Imorse snubblade jag över hennes blogginlägg i min Facebook-feed, och jag fick en riktigt riktigt besviken start på dagen. Inte över Emmas inlägg i sig, men över orsaken till det. Jag har slutat förvånas över vissa människors dumhet och orkar väldigt sällan lägga energi på att irritera mig över andras åsikter när de inte stämmer överens med mina egna, men idag kokade hela jag på bråkdelen av en sekund. Stycket som satte eld på mig var följande:

”Jag var ner till affären igår för att handla broccoli och allt det nyttiga till maten. Nere i centrum möter jag en kille och en tjej, vet inte om dom är ihop eller dejtar eller är kompisar –  men jag möter hans blick och han bränner av världens härligaste leende, jag ler tillbaka och blir lite sådär varm i kroppen och för en sekund liksom känner jag mig fin  Tills dom precis hinner passera mig och jag hör tjejen säga: ”Men lägg av, hon är ju tjock!”” (hela inlägget finns här)

Det finns så mycket med det här som gör mig så fruktansvärt arg, ledsen och bara så jävla besviken på mänskligheten, jag vet inte ens var jag ska börja. För mig är det helt ofattbart att man ens kan tänka en sådan här sak, än mindre säga det! Är det verkligen så att vi år 2015(!) ser smala människor som personer som står över alla andra här i samhället, och att vi har rätt att uttrycka våra åsikter vitt och brett om de vi inte anser vara smala? Är vi verkligen så jävla dumma att vi tror att smala människor är friskare och mer välmående än de som har mer fett (och muskler…varför är tjejer fortfarande så rädda för muskler!?) på kroppen? Tror vi att de är smartare? Snällare? Bättre i största allmänhet…eller vad fan är det frågan om!? Hur kan vi ens värdera en människa efter hur hans eller hennes kropp ser ut? Nej, jag blir bara ledsen.

Jag vet att Emma blev väldigt sårad av den här kommentaren, och jag är rädd för att tjejen som ansåg sig ha rätt att kommentera en okänd människa som hon inte vet ett jävla skit om på det här sättet inte ens reflekterade att hon kanske förstörde Emmas kväll. Jag tycker så fruktansvärt synd om den här människan och hennes ruttna sätt att se på sin omvärld, och jag inser att ”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad” inte existerar i hennes universum. Stackars henne.
Jag – och säkert många med mig – känner mig smått uppgiven för det faktum att den här tjejen inte är den enda med den här synen, och att vi på något sätt måste lära nästa generation (och alla efterföljande generationer) att det finns så mycket annat än människors kroppsform som är viktigt här i livet. Jag gör mitt bästa med att få vuxna människor att inse det varje dag i mitt yrke som personlig tränare, men vi har ett helt gäng med barn som måste lära sig och ta till sig sunda och friska värderingar. Var börjar vi?

Till Emma vill jag bara säga – om du nu är ”tjock” så vill jag hellre vara tjock, snygg och stark som du än ”smal” och fullständigt i avsaknad av empati, vett och medmänsklighet.
Och till er som tror att man blir lyckligare av att vara ”smal” (vad det nu är?) – läs en annan Emmas historia, nämligen min egen älskade lillasysters. Den himmel den ena drömmer om kan vara den andres helvete, glöm inte det.

Jag och Emma efter ett svettigt pass i Rålis förra sommaren.