Mitt första träningsminne

Det är dammigt. Det doftar grus och min vänstra hand är kladdigt svettig av lädret från min handske. Min svarta keps med ett rött R på har perfekt stukad skärm. Vår tränare Tim står med NY Yankees-jacka och klassiskt amerikansk hockeyfrilla och skriker åt oss att titta upp i himlen när vi springer efter lyrorna som spottas ut med hög hastighet ur maskinen. Det är någonstans kring 93-94, det är Dalarna, Rättvik och det är så stort att vi har fått en amerikansk tränare som har spelat softball over there.

Jag som totalt ointresserad, smal och ganska svag idrottsnovis är 13-14 år och har äntligen hittat min grej, och även om anledningen till att jag och min kompis Linda började var att få träffa de äldre och coola grabbarna i baseball-laget så visar det sig att det är så kul! En lagom mix av löpning, precision och strategi. Sen är det ju så coolt att se ut som om man är urklippt från en amerikansk collegefilm(?)!

Jag var nog ingen stjärna i laget och karriären var inte lång, men jag lyckades iallafall i min position som shortstop tillsammans med laget ta ett silver i junior-SM. Vi förlorade i finalen mot Sundvall, som var ett mycket bättre lag och hade spelat tillsammans i många fler år än vi. Vår klubb hade då ännu inte ens råd att köpa in riktiga softball-dräkter och vi gick helt otippat och i klassisk underdogstyle vidare till final iklädda mysbrallor och för stora t-shirts. Sedan tog vi bussen tillbaka från Umeå till Rättvik, en nätt resa på 55 mil. Oh happy memories!

Jag hänger lite coolt näst längst till höger på första raden…

Vårt A-lag i baseball när det begav sig. Min tränare Tim står högst upp till vänster.
Bilden lånad från Magnus Dahlberg