Hej oktober, jag har väntat på dig.

Oktober. Äntligen. Jag har väntat på den här månaden. Längtat efter den med en blandad känsla av nyfikenhet, nervositet och massor med glädje. Det är 24 dagar kvar tills jag sätter mig på British Airways flight BA779 mot London, för vidare transport till Hong Kong och slutligen Auckland. Mitt livs äventyr kryper närmare och jag kan knappt vänta!

Jag känner mig så redo men ändå inte. Planeringen pågår i mitt huvud varje vaken sekund och jag inser att det går att planera precis hur mycket som helst…ju mer jag tänker, desto mer kommer jag på att jag borde göra. Samtidigt tänker jag att jag inte vill planera allt, jag vill inte veta allt och jag vill och kan inte ta höjd för allt som eventuellt kommer att ske under min 4 månader långa vandring. När jag trasslar in mig för mycket i mina tankar landar jag alltid i ”det löser sig”, och jag tackar mig själv att jag besitter den förmågan. Att tänka att det löser sig.

För några veckor sedan när paniken och stressen inför resan var som störst fick jag ett mail från Eef. Eef är från Belgien och vandrade hela Te Araroa tillsammans med sin norska pojkvän förra vintern. Efter 3000 kilometer genom hela Nya Zeeland var de dock inte nöjda, så de flög över till Australien för att vandra 1000 kilometer till innan de vände tillbaka hem till Europa. Eef skrev till mig att hon skulle komma till Stockholm och i tisdags mötte jag upp henne för en timme vandringscoaching.
Efter timmen med henne kände jag mig så mycket lugnare. Alla mina orosmoln och farhågor hade funnits hos henne också innan hon åkte, men allt släppte när hon väl kom ner till Nya Zeeland och insåg att man inte kan förutse någonting. Det är bara att ta dagen som den kommer och möta alla eventuella problem där och då. Hennes pojkvän dök upp på slutet och sammanfattade det hela ganska bra: ”we thought we were prepared, but we were not”. Skönt, tänkte jag. Hur mycket jag än planerar och spekulerar kommer jag aldrig att vara tillräckligt förberedd. Precis som livet i stort. Ibland är det lugnande att inse att man inte kan göra något, hur mycket man än vill och hur mycket än kontrollmänniskan i mig skriker sig hes.

Jag gick upp lite extra tidigt imorse för att möta mitt oktober…månaden som jag känner är startskottet för en helt ny era i mitt liv. Naturen verkade onekligen hålla med.