outdoorstories Te Araroa

Mitt livs jobbigaste dagar 

”Don’t try to stay clean, just enjoy it”. Det var ett av råden jag fick innan vi gav oss in i Herekino Forest, den första skogen av tre som vi skulle korsa mellan Kaitaia och Kerikeri. ”Hur lerigt kan det vara?” tänkte vi och sicksackade mellan lerpölarna. I ungefär 10 minuter. Vad som sedan följde är det smutsigaste och fysiskt mest utmattande jag har varit med om…
Min ryggsäck väger närmare 20 kilo med vatten och mat för de fem dagarna som vi visste att vi inte skulle kunna handla. 20 KILO! Det är en tredjedel av min kroppsvikt och far too much om man ska trampa (Googla ”tramping”, jag börjar förstå innebörden nu…) igenom nordöns värsta skogar. ”If this trail was in the US, they’d probably close it” sa en amerikan vi mötte och jämförde Pacific Crest Trail (leden som Sheryl Strayed skrev om i boken ”Wild”) med Te Araroa. ”The PCT is like a highway compared to this”. Ah, got it.

Anyway. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva för er exakt HUR jobbigt det är att bära 20 kilo på ryggen i ankelhög lera och samtidigt försöka parera rötter, stenar, grenar, stubbar, midjehöga nedfallna träd, nedfallna träd som är på lagom höjd för att gå på huk under (fortfarande med ryggsäcken på) och samtidigt försöka titta framåt för att inte missa nästa orangea triangel för att inte gå vilse (nej, det finns ingen uppenbar stig på många ställen…). Eller hur jobbigt det är att ta sig upp från samma lera när man halkar, låser fast sina egna stavar under kroppen och inte kommer upp igen eftersom kroppen agerar som en skalbagge som har hamnat på rygg. Eller hur ont det gör att riva sig på taggtråden som plötsligt dyker upp i kanten av skogarna för att boskapen inte ska ta sig ut. Eller hur tungt det är att gå brant uppför på hala och lertunga kängor för att sedan gå precis lika brant nedför samma kulle på andra sidan (what’s the point!?). Eller hur frustrerande det är att titta på gps:en (som mina trailmates Bella & Mat har med sig) och upptäcka att man är HELT utmattad efter att ha gått i en snittfart av 1,7 km/h…i 6 timmar. Eller hur illa man luktar efter ett ha gått i samma tröja i 6 dagar utan att tvätta den, med svett rinnande nedför varje bar kroppsdel…eller hur smutsiga ett par shorts kan bli. Hur fruktansvärt ont ett par fötter kan göra. Eller hur det känns att upptäcka att lunchbrödet har möglat i väskan och man tvingas skrapa bort det värsta och äta det ändå, eftersom det är den enda maten som finns att tillgå (salamin som egentlig borde ha legat i kylskåp de senaste 5 dagarna går hur som helst bra ihop med det). Eller hur det känns när blåsan på lilltån inte är en blåsa mer utan ett öppet hål och har decimerat hela tån med en fjärdedel.

MEN. Det är minst lika svårt att försöka förklara hur vansinnigt vackert det här landet är. Hur glad man blir över plan mark efter en timmes uppförsbacke. Hur gott det är med vatten från en flod när kroppen skriker efter vätska. Hur god den där mögliga mackan är after all efter en förmiddag i leran. Hur mycket jag skrattar längs vägen. Känslan när ett moln täcker den brännande solen för en sekund. Glädjen över att ha tre trailmates som sover i tälten bredvid när skogen avger skumma ljud. Hur självklart det känns när en polis stannar och frågar om vi behöver skjuts. Lättnaden när en bonde bjuder in oss för att tälta på hans mark bredvid färskt, porlande vatten efter en helvetesdag genom Rataea Forest. Hur vackra papegojorna är i det fria. Hur hjälpsamma och gästvänliga alla kiwis är. Smaken av choklad som har smält i väskan. Känslan efter ett iskallt dopp i floden efter 8 timmar på dammig grusväg. Lugnet som sköljer över mig när jag får krypa ner i min sovsäck och sätta i mina öronproppar. Smaken av stormkökskokat kaffe i morgondaggen innan solen har gått upp. Känslan av att inte veta och inte bry sig det minsta om vilken veckodag det är. Hur gott nytvättade kläder luktar egentligen. Hur goda hemgjorda snapper fish cakes kan vara efter 10 mils svettig vandring. Hur fantastiskt underbart det är för fötterna att gå i en flod i 2,5 kilometer, trots att väskan väger bly. Hur mycket jag uppskattar att göra INGENTING i en hel dag som idag. 

223 kilometer är gjorda och jag har över 2700 kvar. Det är tungt, det gör ont, det är bitvis helt vidrigt…men mest är det underbart. Helt jävla magiskt underbart. Härom dagen hörde jag en siffra att en av tio som tar sig an Te Araroa klarar att ta sig hela vägen. Jag ska ge allt jag har för att bli en av de 10 procenten och ta mig hela vägen ner till Bluff.

   
    
    
 

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    Resfredag
    11 november, 2015 at 07:48

    Du kommer absolut att vara bland de 10, vet ingen med mer kämparglöd än du. Heja!!!

  • Reply
    Johan
    11 november, 2015 at 08:10

    Härliga bilder och kul att läsa dina inlägg.
    Kämpa Helena! 😉

  • Reply
    Uppochhoppa
    11 november, 2015 at 08:10

    Heja Helena! Tänk att du gör det här, och tänk att vi får följa med och kan bidra. Så himla häftigt och härligt. 10%, en bra siffra att satsa på, jag menar, nog är du van att sluta på topp?! Kram

  • Reply
    Emmi i Barcelona - explorista.se
    11 november, 2015 at 10:26

    Med din kämparglöd tar du dig hela vägen och vi hejjar på dig!

  • Reply
    Matsdotter
    11 november, 2015 at 11:37

    Jisses vad imponerande!! Heja dig och din kämparglöd.. det är ju tur att Nya Zeeland är sååå vackert! 🙂

  • Reply
    Pernilla
    11 november, 2015 at 13:35

    Heja heja, Helena! Du är en sådan inspiration att jag börjar gråta! Stor kram från Pernilla

  • Reply
    Rund är också en form!
    11 november, 2015 at 21:47

    Låter galet! Galet jobbigt och galet roligt! Och…tja… bara GALET helt enkelt! 😀

  • Reply
    Bella
    12 november, 2015 at 07:04

    Stor kram till dig Helena <3 <3

  • Leave a Reply