Fjällräven Classic 2016 – dag 1

110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko genom Lapplands magnifika fjällvärld.
Fjällräven Classic 2016 är avklarat och här kommer min story från dag 1, fredagen den 5 augusti.

I fredags förmiddag tog jag och Camilla bussen från Kiruna till Nikkaluokta för starten av den 110 kilometer långa vandringen till Abisko. Fokus låg bara på att njuta av upplevelsen, vädret och naturen. Vi skulle starta i startgrupp 2 av de totalt 9 med ca. 2300 deltagare från 35 olika länder.

Efter en 40 minuter lång störtskur precis innan start visade sig solen igen. När vi äntligen fick traska iväg gjorde vi det i shorts, linne solbrillor och med två stora leenden. Vi litade på prognosen som sa sol eller växlande molnighet de kommande dagarna.

Vi kommer till Lap Dånalds efter 6 kilometer men vi är inte hungriga så vi hoppar över den välkända renburgaren. Det är 13 kilometer kvar till vår första checkpoint vid Kebnekaise Fjällstation och vi ställer in siktet på att äta där.

Vi börjar passera en jäkla massa asiater som går väldigt långsamt och har orimligt stora ryggsäckar. Senare förstår vi att det är nordkoreaner som har startat i startgruppen före oss, 4 timmar innan vi gick från Nikkaluokta. De har en lång vandring framför sig… Stigen börjar bli stenigare och regnet kommer. Vi ler dock fortfarande och är övertygade om att det är en övergående skur. Humöret är fortfarande på topp!

Vi kommer fram till Kebnekaise Fjällstation efter drygt 4,5 timme och där är det fullt pådrag. Många har valt att slå läger här efter 19 kilometer och jag ser vissa som redan börjar plåstra om sina onda fötter. Jag har inga som helst problem (Gococos vandringsstrumpor!) med mina och lider verkligen med alla stackare som har ont. Energinivåerna börjar sjunka lite och vi blir inte direkt ledsna när vi överaskas med kanelbullar och saft. Vi får vår första stämpel i vandringspasset och en kvart senare traskar vi vidare med siktet inställt på Singi, 15 kilometer bort.

Vi vandrar vidare och hoppas på att de mörka molnen framför oss inte ska komma närmare och ge oss mer regn. Det är fortfarande shorts och linne som gäller. Vi förundras över att vi kan gå så lättklätt långt norr om polcirkeln på kvällen såhär sent på sommaren.
Efter en stund hör vi åskan rulla bakom bergen. Camilla kommenterar det med att ”det är ju bara mysigt med åska”. Jag håller med men min oro över att molnen blåser mot oss blir större och större. Jag håller dock tummarna att vi hinner till Singi för att sätta upp vårt tält innan det börjar ösregna.

Vi vandrar förbi fler och fler deltagare och uppsatta tält. Många har uppenbarligen valt att stanna efter dryga 2 mil men vi går vidare. Det börjar blåsa mer och mer och efter en liten stund känner vi de första regndropparna. Vi drar på oss regnjackorna för att undvika att bli kalla. Regnet tilltar och vi skämtar lite om att vi är korkade som går rakt in i ett uppenbart oväder. Innerst inne hoppas vi nog att det ska vara över väldigt snart. Det är det inte. Dropparna blir större och större, kallare och kallare och motvinden börjar bli rätt jobbig att kämpa emot. När det öser ner som en dusch från himlen och mina lår har domnat bort av kylan inser vi att vi måste stanna för att sätta på oss regnbrallor. Vi tar skydd från vinden bakom ett stort stenblock, tar av kängorna i ösregnet och stoppar ner våra blöta ben i byxorna. Shortsen under är genomblöta men benen får iallafall snart tillbaka sin normala temperatur.

Det ösregnar i 45 minuter innan det äntligen slutar och vi kan dra av oss huvorna. Stigen är stenig och därmed väldigt hal och vi känner att energin inte är på topp. Vi har som regel att stanna ganska ofta för att fylla på energidepåerna. Det fortsätter vi med trots att vi fryser lite lätt och fingrarna är ganska stela och osmidiga. Humöret är det trots allt inget fel på och jag är så tacksam att jag har ett positivt sällskap som kan se en störtskur som något man inte bryter ihop för (tack Camilla!). Med regnet försvinner också vinden. Ovädret byts mot en magiskt vacker kväll och vi är så glada över att vi fortsatte att gå trots att regnet stod som spön i backen.

Strax innan 22 trillar vi in till checkpoint Singi, efter 9 timmar och 34 kilometer. Vi är lite trötta i huvudet av allt parerande av stenar men fysisk otippat pigga. Att börja sätta upp ett tält i kylan med myggsvärmar runt oss och kurrande magar är dock inte högst upp på önskelistan. Den som inte har varit med om det kan nog inte förstå hur glad man där och då kan bli serverad suovas, mos och lingonsylt i tunnbröd en kvart innan solen ska gå ner. Vi hade hört rykten om att en överraskning skulle vänta i Singi, men att få varm mat av glada och varma funktionärer hade vi knappt vågat drömma om. Tack för det Fjällräven!

Tältet slogs lätt upp på hyfsat plan mark och vid 22.30 fyllde vi på kropparna med middag nummer två: frystorkad kycklinggryta med curry. Vi kryper ner i sovsäckarna en dryg halvtimme senare och ställer klockan på 03 för att få starta lördagens vandring i soluppgången…men ibland blir det inte som man har tänkt sig.