Okategoriserade

Fjällräven Classic 2016 – dag 2

110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko genom Lapplands magnifika fjällvärld.
Fjällräven Classic 2016 är avklarat och här kommer dag 2, lördagen den 6 augusti.

singi jokk fjällbäck

Bästa starten på morgonen: dricka iskallt vatten direkt ur jokken.

Klockan ringer strax efter 3 för att vi vill börja dagens vandring i den vackra morgonsolen. Det första vi hör är regndroppar mot tältduken. ”Ska vi sova en timme till?” frågar Camilla och jag är inte sen att säga ja. Jag är så vansinnigt trött efter fyra timmars halvbra sömn. En timme senare ringer klockan igen och det regnar fortfarande. Vi ställer fram den igen och väcks ännu en timme senare. Mer regn. När klockan är 6 spöregnar det och regnet smattrar på tälttaket. Att börja dagen med att ta ner tältet i regn vill vi vara utan. Vi sover istället ända till 7 och då har regnet äntligen tystnat. Solen bryter igenom när vi kryper ut ur tältet, fyra timmar senare än planerat.

Fjällräven Abisko Shape 2

Fjällräven Abisko Shape 2 – vårt fantastiska lilla blåa hem.

Vi äter frystorkad müsli till frukost, dricker efterlängtat kaffe (finns det något godare när man lever utomhus!?) och kommer inte iväg förrän klockan 9. Sömnen känns dock viktigare än att kriga mot morgonregn så vi är nöjda och glada när vi traskar iväg med siktet inställt på Sälka, drygt 12 kilometer bort. Kroppen känns oförskämt fräsch och humöret är på topp!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grått men vackert.

Naturen är bedövande vacker även om vädret inte är helt på vår sida. Efter bara en liten stund börjar det regna igen men vi skrattar mest åt det. Är det något vi inte kan påverka är det vädret och vi tänker inte låta det förstöra vår upplevelse. Vi går över hala spänger, parerar ännu halare stenar och hoppar över fjällbäckar. Vyerna är magiska även om molnen täcker de flesta av topparna runt oss. Nordspetsen på Kebnekaise gömmer sig tyvärr bakom en grå massa.
Frukosten försvinner ur kroppen efter någon timme och vi får stanna ganska ofta för att fylla på energi. Det regnar lätt och är uppehåll om vartannat men vi ser inte en skymt av den där solen vi drömde om igår. När vi är som mest koncentrerade på var vi sätter fötterna för att inte halka hör jag: ”men Helena, vad gör du här?”. Jag tittar upp och ser en av min lillebrors bästa vänner. Mitt ute på fjället. En sisådär 125 mil ifrån hans hem. Vad är oddsen!? Vi pratar en stund, de är på väg åt andra hållet och vi får veta att de senaste dagarnas väder har varit ganska ”o-okej”. O-okej blir från och med då vårt favorituttryck längs resten av vandringen. Viktigare är dock att vi får veta att det finns en kiosk i Sälka, en kiosk där vi kan köpa ”allt”.

Spång. Spång. Mer spång.

Vi traskar vidare och en stund senare når vi äntligen dagens första checkpoint. Vandringspassen stämplas och vi köper en varm och god kaffe. Vi bestämmer oss för att ta ett längre lunchstopp för att försöka få tillbaka värmen och stilla vårt sug efter varm mat. När vi sitter i en av värmestugorna med en portion frystorkad mat och tittar ut på ösregnet ångrar vi oss verkligen inte. Vi får också trevligt sällskap i form av Marcus från Stockholm och hans vandringskompis. De har startat i startgruppen tre timmar efter oss och har alltså gått snabbare än vi. 48 timmar är deras mål och vi börjar fundera på om vi också skulle klara det utan att helt tappa njutningen i vandringen. Vi siktar dock in oss på en sak i taget och idag ska vi ta oss ytterligare två checkpoints, till Alesjaure via Tjäktja. Vi har efter lunch 26,5 kilometer kvar och nöjer oss med en dryg timme inne i värmen innan vi traskar vidare.

Efter 8 kilometer når vi fram till Tjäktja-passet, den högsta punkten längs vandringen med sina 1140 m.ö.h. Det har självklart småregnat nästan hela vägen dit och precis innan vi ska börja klättringen uppåt tilltar regnet och en iskall vind blåser in. Vad som ska vara den värsta stigningen på hela vandringen är dock ingen match och jag ler lite åt den när jag tänker på att steniga backar som denna var vardagsmat längs min vandring genom Nya Zeeland i vintras. Jag tackar för att min comfort zone har vidgats enormt och tar mig lätt upp, även om pulsen såklart stiger en del. Det ska den ju göra, annars vore det ju för lätt.

Tjäktja-passet - check!

Tjäktja-passet – check!

Vi tar en liten vatten – och toalettpaus (heja fina utedass längs Kungsleden!) på toppen. Pratar lite med ett gäng grabbar som startade i Nikkaluokta fyra timmar innan oss och därmed utnämner oss till snabb ”elit”. Vi tror dock att det är de som har tagit det väldigt lugnt. De hinner dock iväg före oss eftersom vi inte kan motstå att ta en liten avstickare upp för att leka lite i sommarsnön som ligger kvar häruppe.

Snö mitt i sommaren och bakom ryggen väntar vägen till checkpoint Tjäktja.

Från Tjäktja-passet vet vi att det är 600 höjdmeter ner till Abisko där målet väntar imorgon. Bara den vetskapen gör att man får lite extra energi och stegen nedför blir extra lätta. Det är dock halt och lerigt och det är inte jättelätt att vandra på i bra tempo. Vi roar oss med att hitta på nya hashtags för vandringen och skrattar oss hela vägen ner till checkpoint Tjäktja. Precis innan vi är framme passerar vi grabbarna från toppen och tvingas sedan korsa jokken Sielmmajjira, ett litet äventyr i sig. Det är halt, stenigt och vattnet är iskallt. Vi tar oss dock över utan större problem och får ett renmöte och en vy över till Norge som belöning innan vi stämplar våra vandringspass med stämpel nummer 5 av totalt 8. Att vi sedan med varm hand blir överraskade med kokhett kaffe och världens saftigaste morotskaka gör inte saken sämre. För en sekund glömmer vi bort att det är blött, blåsigt och ganska kallt. Funktionärerna längs Fjällräven Classic är helt underbara!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jokken, renen och det gråa vädret.

Från Tjäktja har vi bara 12,5 kilometer kvar till Alesjaure – en lätt match! Grabbarna från toppen drar före oss igen, vi fastnar alldeles för länge med en alldeles för trevlig funktionär. Vi vill dock komma fram i bra tid den här kvällen så vid 17.40 fäller vi ihop våra kaffemuggar efter en halvtimmes rast. Dags att dra vidare!

Vi passerar killarna efter 10 minuter när de har stannat för att slå läger för natten. Det är sista gången vi ser dem. Det är fortsatt kyligt längs vägen och nu har både långärmad tröja och regnjacka åkt på. Regnet är inte kraftigt på något sätt men det droppar lite för mycket för att gå utan jacka. Spängerna är många, långa och hala. Det är vackert runt oss men känslan förtas lite av att det är så grått. Jag börjar få en oskön känsla i mitt vänstra knä och det känns som om någon sitter med en pytteliten kniv och sticker mig när jag tar ett för stort steg. Jag försöker ignorera. Efter en stund korsar tre renar vår stig och jag glömmer smärtan. En kalv går först och två större följer efter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Två av tre.

När de har försvunnit upp på kullen till höger om oss stannar vi för att titta vart de tog vägen. Det visar sig att kalven är precis lika nyfikna som vi. Han har nämligen stannat och kikar över kanten för att se vad vi är för konstiga varelser. Nyfikenheten får honom att stanna där en bra stund och varje gång han tar några steg framåt stannar han och tittar bakåt igen för att se var vi är. Vi försöker övertyga honom att hänga på oss men han vägrar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyfiken i en strut.

När det är över en halvmil kvar kan vi redan se stugorna i Alesjaure långt borta på en höjd. Det ser så nära ut men vi vet att det är minst en timmes vandring kvar. Vi börjar bli trötta och det blåser ganska kallt. Det har dock slutat regna och vi är glada för det lilla. Mitt knä är grinigt och jag fortsätter att ignorera.

Plötsligt skingrar sig helt oväntat molnen, kvällssolen bryter igenom och naturen kring oss blir vackrare än någonsin. Man kan ju bli religös för mindre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alesätno. Amen.

Mitt knä vill inte gå så mycket mer nu men jag kan inte sluta le när jag tittar runt mig. Sverige är så fantastiskt vackert! När vi strax efter 20 kommer in till checkpoint Alesjaure känns det som om jag går omkring i en saga. Jag kan inte med ord beskriva hur vackert det är här och bilderna gör inte på något sätt verkligheten rättvis. Hit måste jag komma tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

No filter needed.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillbakablick på stigen mot Tjäktja.

Efter att vi nästan svimmat av naturen och allt det vackra klättrar vi uppför den sista backen för att få stämpel nummer 6 av 8. Vi har vandrat totalt 39 kilometer sen imorse, klockan är 20.20 och det är väldigt skönt att vara framme lite tidigare än igår. Vi måste dessutom sätta upp tältet en bra stund innan vi ska lägga oss eftersom det behöver torka efter nattens spöregn. Vad som inte är så skönt är att hela Alesjaure är invaderat av knott. Jag har nog aldrig sett så mycket knott i hela mitt liv, sammantaget, och vi måste på med täckande kläder och huvudnät. Det går inte att vara ute annars. Vi tar förmodligen inte priset som Kungsledens snyggaste fashionistas men vi är glada över att slippa ha flygfän krypande i hela ansiktet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudnät. Årets julklapp.

Vi sätter snabbt upp tältet med fokus på fin utsikt och lite vind. Marken är inte helt jämn men det får gå, vi är för hungriga för att leta efter en bättre plats. Det är fortfarande lite fuktigt men har torkat förvånansvärt bra i väskan under dagen. Middagen består av frystorkad chili con carne men jag är inte mätt. Stödäter en frukt – och nötbar och en Wasa Sandwich till efterrätt. Camilla köper en påse Salt & Blandat och det slinker ner några bitar ljuvlig saltlakrits också. Jag är fortfarande hungrig men för trött för att äta mer, jag måste sova.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det lilla blåa hemmet på hyfsat jämn mark…eller inte.

Det är ganska kallt ute när vi kryper in i tältet, men det blir snabbt varmt och gott när vi är två personer därinne. Vi sveper en Resorb Sport innan vi lägger oss. Strumporna luktar hallontårta från de leriga stigarna, mitt knä är ömt och tältet lutar. Vi är trots det nöjda och glada när vi kryper ner i våra sovsäckar, drar mössorna över ögonen och somnar på en halv minut. Dag två är över och imorgon väntar de avslutande 35 kilometerna till målet i Abisko.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Åsa
    11 augusti, 2016 at 16:25

    Konstigt nog blev jag vandringssugen av detta inlägg trots väder och strapatser. Jag tror jag behöver strapatser.

    • Reply
      Helena
      13 augusti, 2016 at 11:14

      Strapatser är bra grejer!

    Leave a Reply