Ultravasan 90 2016 – the story (part I)

57 kilometer skogsväg, 9 kilometer grus, 18 kilometer stig och 6 kilometer asfalt. 90 kilometer löpning mellan Sälen och Mora. I lördags var det äntligen dags för mig att ta mig an Ultravasan 90.

Det började inget vidare. På tåget upp från Stockholm i torsdags hade SJ bestämt sig för att dra på ac:n på max och jag frös hela vägen upp till Mora. När jag kliver av tåget är jag torr i halsen, lite hostig och känner mig allmänt hängig. Håller jag på att bli sjuk? Det skulle vara precis världens sämsta timing isåfall. Dricker en kopp te med mamma, kryper ner i sängen och somnar vid 23. Vaknar vid 9 på fredag morgon efter 10 timmars sömn, med en olustig känsla av att kroppen inte är på topp. Jag sover inte 10 timmar när jag är som jag ska. Fan. Jag är slemmig i halsen och har huvudvärk á la bihålor. Jag börjar ställa in mig på att kanske inte starta trots allt.

Hämtar ut nummerlappen på dagen. Hostar lite. Känner trycket i skallen och börjar mer och mer känna att det nog blir DNS för mig ändå. Svär, skriker och gråter inombords och känner mig nere. Äter lunch med mamma på stan och känner att jag inte alls mår som jag borde. Vad är det som händer? Varför NU!? Åker hem och packar löparryggan, påsen med ombyte som ska skickas till Evertsberg och planerar dagen lite med mamma som ska supporta tillsammans med min moster. Innerst inne tänker jag att det ju ändå inte blir någon start, så varför göra allt det här? Äter gröt, är inte sugen på mat. Stoppar i öronproppar, öppnar ett fönster, drar ner persiennerna och kryper under täcket klockan 18.30. Somnar på två röda.

Klockan ringer 01.00. Huvudvärk. Slemmig hals. Fan. Går upp, sätter på en kanna kaffe och sköljer ansiktet med iskallt vatten. Snyter mig hundra gånger. Nässpray. Torrhosta. Huvudvärk. Fan. Jag säger till mamma att jag åker till Sälen, startar och i värsta fall kliver av redan i Smågan efter 9 kilometer. Jag känner min kropp utan och innan och kommer att känna direkt om den inte svarar som den ska. Mamma gör sin oslagbara löparfläta på mig medan jag äter frukost strax innan 2 på natten och sen åker vi ner till bussen. 02.30 lämnar jag Mora i en fullsatt buss med förväntansfulla löpare. Jag får sällskap av min gamla skolkompis Otto, vilket jag är glad över, men jag känner mig ganska dämpad i humöret. Hoppas dock på ett osannolikt mirakel och att jag ska känna mig frisk när startskottet går. Känner mig ändå pigg och rätt positiv, jag vill så gärna göra det här. Jag VILL springa 9 mil!

Vi kommer fram till Berga By och startområdet redan 03.36. Dimman ligger tät över fältet men det är förvånansvärt varmt, runt 10-12 grader. Förra året hade de 4 grader i starten och jag är otroligt tacksam över tvåsiffrig temperatur. Det råder en glad men lite sömnig stämning och jag känner mig pigg och speedad. Jag vill bara komma igång och springa! Tältet vid startfållan är full med löpare. Jag byter några ord med ett par deltagare från Ultravasalägret i somras och alla kommenterar: du låter lite förkyld. Nej. Jag är inte förkyld. Jag är frisk. Klockan är ju för sjutton bara strax innan 4 på morgonen så det är väl inte så konstigt om jag låter lite täppt!? Jag är inte sjuk. Jag pratar lite med Anders Szalkai som för dagen agerar press. Säger god morgon till Jonas Buud som jag vet har en ond hälsena. Peppsnackar med Otto och vi frågar oss varför vi gör det här? För att vi är så jäkla starka såklart. Klockan går sakta, står den helt still? Rastlös.

Efter två bajamaja-besök på en kvart, en halv banan och en halvliter vatten slår klockan äntligen 04.45. Det är dags att ta sig in i startfållan. När jag passerar kontrollanten i insläppet ber han mig att gå till vänster, in i elitledet. Jag förstår ingenting. ”Vi har fått veta att alla löpare mellan 3001 och 3040 är elit”. Min nummerlapp säger 3035 men jag bara skrattar åt honom och går till höger. Det sista jag känner mig som just nu är elitultralöpare. Jag är ju bara en glad amatör som aldrig har sprungit mer än 47 kilometer i sträck. Väl inne i fållan har jag fjärilar i magen, känner mig sjukt taggad att komma igång och Otto tar en klassisk, grynig gryningsselfie.

Nedräkningen börjar redan 5 minuter innan start och folk börjar jubla och tjoa runt oss. Det är en helt fantastisk stämning där vi står i morgondimman, ett gäng idioter som helt frivilligt ska tillbringa en hel lördag  med att springa 9 mil. De flesta svenskar ligger och sover nu men jag vill inte byta med en enda av dem. Jag vill vara här och nu och jag vill bara springa hem till Mora! Pampig filmmusik spelas i högtalarna och det spritter i benen. När speakern säger ”30 seconds to start” bränner tårarna i ögonen. Jag ska verkligen göra det här nu! Jag står på startlinjen till ett lopp som jag har väntat på i 11 månader men knappt har tränat för. Tänker på alla Instagram-bilder jag sett med folk som laddat upp med långpass på 40 – 50 – 60 kilometer men jag blir inte ens stressad. Jag har gjort tre långpass löpning sedan september förra året men förlitar mig på min vandringsuthållighet och mitt sylvassa pannben. Det är sällan pannbenet sviker och känner jag mig inte sjuk längs vägen idag kommer det att vara på min sida den här gången också, det vet jag. Eller som en av mina PT-kunder uttryckte det i torsdags: ”när du känner dig trött så tänk på att det inte är du som är trött, det är bara kroppen”. Nedräkningen från 10 sekunder börjar och folk runt mig jublar och applåderar…9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1…pang! 9 mil. Jag har 9 mils löpning framför mig men har för tillfället siktet inställt på första kontrollen i Smågan, 9 kilometer bort. Jag startar min klocka och passerar den första kilometermarkeringen – 90 kilometer kvar till Mora.