Ultravasan 90 2016 – the story (part IX)

Jag har fjärilar i magen när jag lämnar Oxberg. Jag är inte längre kissnödig och jag ligger uppenbarligen på 27:e plats i damklassen(!?). Det är bara 28 kilometer kvar och jag har 4,5 timme på mig ner till Mora för att lyckas knipa damernas medaljtid. Där kommer min mamma, pappa och moster stå och vänta på mig och jag får äntligen krama dem utan att behöva springa iväg efteråt. Gråten stockar sig i halsen när jag inser att det förmodligen kommer att gå vägen om ingenting oförutsett händer. YEEEEES!!!

Det är bra publikstöd ut från kontrollen. Jag springer om många löpare som för ett par timmar sedan startade i Ultravasan 45, 15 kilometer innan Oxberg. Många är redan trötta med 30 kilometer kvar och jag gör mitt bästa för att peppa dem. Jag känner mig smått hög och glad trots att det är ruggigt väder, mina lår börjar kännas rätt slitna och jag har 62 kilometer i benen. Vad är det som händer med kroppen? Sedan när kan jag springa över 6 mil utan att vara mer påverkad än såhär!? Känner enorm tacksamhet över kroppen och vad den får stå ut med. Tänker att jag ska skämma bort den ordentligt om jag klarar det här galna äventyret. Den ska få fotvård, massage, vila, mat, sömn…allt den vill ha. Heja bästa kroppen!

Ni som någon gång har tagit er mellan Oxberg och Mora på skidor, springande eller på cykel vet att banprofilen på den här delen inte ser sådär överdrivet tung ut. Det är ganska flackt med bara ett par små stigningar och rätt mycket nedförsbackar. Och det var ju just det. Nedförsbackarna. Man kan ju som löparnovis tro att nedförsbackar är sköna när man börjar bli trött, och att man kan passa på att vila nedför. Nja. Bara efter någon kilometer är min glädje jag kände för 5 minuter sen utbytt mot en kamp mot nedförsbackarna. Mina framsida lår vill liksom inte riktigt vara med. Varje steg nedför känns som ett knivhugg i låren. Den enda lösningen är att släppa helt på bromsen i nedförsbackarna. Resultatet blir att jag plötsligt trycker på i runt 4 min/km nedför alla små backar och därmed susar om en och annan rätt förvånad löpare. Färgen på min nummerlapp skvallrar om att jag har sprungit hela vägen från Sälen och 45-kilometerslöparna som ”bara” har sprungit dryga 15 kilometer tittar storögt på mig när jag springer som en furie nedför backarna. Konstigt nog känns det mycket bättre att sprinta nedför än att försöka ta det lugnt, så jag fortsätter på den inslagna linjen. Däremot slår jag helt av på takten och går uppför varenda backe istället, som kompensation. Mina höftböjare har verkligen sett bättre dagar och vill inte riktigt bära mina ben i ett löpsteg uppför. Skit samma, jag borde hinna till Mora på 6 timmar ändå.

Det tar knappt 4 kilometer innan jag ser Otto igen, precis innan vätskekontrollen i Gopshus. Han blir glad och säger att det var mycket tråkigare och jobbigare att springa ensam än med sällskap. Jag kan inte mer än hålla med. Den ensamvarg jag vanligtvis är när jag löptränar har för tillfället somnat och jag känner ett extremt behov av att distrahera hjärnan med något annat än löpning just nu. Att springa in i små byar som Gopshus är härligt. Folk sitter ute i sina campingstolar på gräsmattan och hejar och det ger lite lite extra energi till trötta muskler. Lite sportdryck vid kontrollen och vi kör vidare. 24 kilometer kvar till Mora. Vi skrattar lite åt att det är sjukt långt med tanke på hur benen känns för tillfället. Det är inte bara framsida lår som är trötta nu, mina höftböjarfästen i bålen hugger som knivar vartannat steg och vaderna är inte heller direkt gladast i Sverige. Jag har dock inte en enda tanke på att inte fortsätta, jag har en medalj som väntar i Mora och jag tänker försöka ta den till varje pris.

Först och främst ska vi ta oss till Hökberg, den näst sista(!) kontrollen innan mål. Från Hökberg är det bara 19 kilometer kvar, och som vi har längtat efter att kilometerantalet ska börja på en 1:a! Någon kilometer innan kontrollen passerar jag en tjej, Ami, som var med på Ultravasalägret i somras. Hon valde att gå ner från 90 kilometer till 45 och just där och då är jag rätt avundsjuk på henne. Det hade varit skönt att ha 45 kilometer mindre i låren just nu… Jag får iallafall extra energi av att köra high five med henne och dessutom passera skylten med ”Mora 20 kilometer”. Jag jublar högt när vi passerar markeringen. Bara 2 mil kvar!!! Glädjen dödas dock av att den sista kilometern är mer eller mindre konstant uppför, och vid det här laget finns det inte på världskartan att vi tänker springa uppför. Vi går och fastnar på bild när Ottos kompis Nisse plötsligt dyker upp. Vi går, vi har lite ont men vi är glada. Otto blir ännu gladare när hans mamma står som en räddande ängel bredvid spåret och ger honom en banan. Det behövs uppenbarligen inte så mycket för att glädja en sliten ultralöpare…

Den lilla backen över en åker upp till kontrollen är seg…jag orkar bara springa den sista lilla biten in i fållan och dyker sedan över bordet med mat. Pannkaka! Jag ber om extra mycket jordgubbssylt och får två stora slevar. Äter hela pannkakan, all sylt, några geléhallon och sväljer ner allt med en stor klunk Coca Cola. Det har gått långsamt hit från Oxberg, 7 min/km i snitt och det är helt klart att kroppen börjar bli ordentligt seg nu. Jag ser den ringlande kön till massagetältet och är glad över att jag iallafall inte har något akut behov av att massera loss krampande muskler. När jag tänker efter känner jag mig faktiskt otroligt mycket fräschare efter 71 kilometer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag väljer att hålla kvar vid den tanken när vi trampar igång benen igen. Ottos kompis Nisse bestämmer sig för att springa med den resterande biten ner till Mora, han har ju hunnit vila flera timmar sedan han sprang första sträckan (9,2 km på typ 36 minuter!) för sitt lag i Vasastafetten klockan 9 i morse. Galning. Jag välkomnar dock ett extra sällskap med fräscha ben, han kanske kan få oss att tänka på något annat ett tag. En mil kvar till Eldris, den sista kontrollen innan Mora. Från den är det ett ensiffrigt antal kilometer kvar till mål. Det pirrar i magen av tanken och jag börjar på riktigt inse att det här kanske kommer att gå vägen ändå.

De korta upp – och nedförsbackarna fortsätter efter Hökberg och framsida lår får än en gång jobba på ett sätt de inte vill. Jag fortsätter att släppa på farten nedför och susar återigen nedåt i ett tempo som jag normalt inte ens orkar hålla i en mil. Det är dock ljusår skönare än att bromsa med låren så det känns ändå bra. När vi kommer ner på ett flackt parti efter någon kilometer ser jag två bekanta figurer stå och vinka bredvid spåret. Mamma och moster! De ropar till mig att jag ska få blåbär om jag kommer dit och jag blir överlycklig när jag inser att det är sant. Mina trötta ben är väldigt glada över att få stanna en sekund eller två… Bilden nedan säger det mesta om min känsla i kroppen just nu.

Mamma och moster har plockat en stor näve färska blåbär till mig och det är försvinnande gott som kontrast till allt socker jag har satt i mig sedan klockan 5 imorse. Lycka! Otto och Nisse springer vidare eftersom Otto har börjat inse att den där medaljtiden på 9,5 timmar inte är helt omöjlig att nå ändå… Jag har ju 1,5 timme extra på mig till damernas medaljtid så jag äter mina blåbär i lugn och ro.

”Vi ses i Mora!”. Jag springer vidare på ganska stela ben. Jag ser skylten med 17 kilometer kvar. Klockan är bara strax över 12.30 och jag förstår att 17 kilometer på knappt 3,5 timme är något jag kan klara gående. Jag ser medaljen framför mig och fortsätter att springa trots att benen säger neeeeeeej! Jag lyssnar inte på det örat just nu, jag ska till Mora.

Någon kilometer längre fram ligger Läde. I Läde har min bror en sommarstuga som morfar har byggt. Jag har sprungit därifrån några gånger och vet exakt hur vägen ser ut ”hem” till Mora. Piece of pancake i vanliga fall men hur ska det gå med mina lår idag? Framsida lår är sinnessjukt trötta och kanske ska jag få uppleva mitt livs första kramp snart? Det känns verkligen att mina ben ligger på gränsen nu. Skulle jag ta i lite, lite för mycket så kommer de förmodligen att säga upp sig fullständigt. Jag kommer iallafall fram till Läde,  dricker vatten (sjukt törstig helt plötsligt!) i kontrollen och ser ryggarna på Otto och Nisse. Jag springer ifatt dem och återigen springer vi ut från kontrollen tillsammans. Mot Eldris, den sista kontrollen innan Mora och en jävligt efterlängtad vila.