Ultravasan 90 2016 – the story (part V)

Jag pekar på lillebrors sommarstuga i Läde och visar den för Otto och Nisse när vi passerar. Helst av allt vill jag svänga ner på gräsmattan och lägga mig ner. Sluta springa. Vila. Det är ju för fan 1,5 mil kvar! Jag oooooorkar inteeeeeeee! ”Jag är så jävla imponerad över att ni fortfarande håller så bra tempo efter 7,5 mil” säger Nisse och jag ser att vi ändå ligger under 6 min/km när vi väl springer. Det ger mig faktiskt energi och jag känner ändå att 1,5 mil inte är någonting jämför med 9. Bit ihop nu!
Plötsligt dyker Per upp igen. Per som jag slog följe med i några kilometer från Evertsberg. Han verkar förvånad över att jag fortfarande springer och påminner mig om att jag ju faktiskt var trött redan för en sisådär snart 3 mil sedan. Han kallar mig maskin, jag hejar på honom och försöker peppa honom att hålla i för att klara sig in under medaljtiden på 9,5 timme. Jag, Otto och Nisse springer på och Per hamnar en bit bakom. Konstigt nog får jag återigen lite nya krafter i benen. Vi går dock i alla backar, och den som råkar springa uppför en enda backe får en bassning. ”Varför sprang du uppför den här!?” Det blir skönare och skönare att gå och mer och mer obehagligt att springa. Allt är som det ska efter 8 mils löpning…antar jag.

Otto och Nisse börjar snacka om medaljer. Otto sa till mig strax innan Oxberg att han struntar i den där medaljen, han vill bara komma i mål. Vi har räknat ut att snittiden per kilometer måste vara max 6,20 min/km för att han ska lyckas knipa den där medaljen. Klockan ligger just nu på 6,16 min/km, vilket innebär att det faktiskt fortfarande finns en chans. Skylten med 12 kilometer kvar passeras och jag säger till Otto att försöka trycka på lite och inte tänka på mig. Jag klarar mig, jag har tid på mig. Även om jag skulle gå halva sträckan som är kvar nu så kommer jag att få min medalj. 11 timmar kommer jag att klara. Lyckokänslan i magen är svår att beskriva. Igår visste jag inte ens om jag skulle kunna starta. Imorse vågade jag inte tänka på den där medaljen och nu har jag den nästan i handen. Jag ler för mig själv. Jag kommer fan att klara det!!!

Vi kommer fram till en svag (alltså, nästan platt) uppförsbacke. Otto och Nisse springer uppför men jag har ingen vidare kraft i benen. Jag måste gå och släpper dem. Det är ok. Jag kommer att ta mig ända in i mål, jag vet det, och jag har ingen brådska. Om jag inte ramlar och bryter ett ben nu så kommer jag att springa in under den klassiska målportalen i Mora och ta emot min medalj. Jag kommer att klara av mitt första ultramaraton och jag kommer att göra det på en tid jag aldrig hade vågat drömma om. Jag vet det nu. Det är en helt fantastisk känsla och jag känner mig plötsligt lite piggare i huvudet igen. Benen är vansinnigt trötta men så länge jag har huvudet på min sida så kommer benen att hänga med, så väl känner jag min kropp.

Det går lätt utför på grusvägen och jag passerar 10-kilometersskylten. Jag passerar ännu en tjej och undrar vilken plats jag ligger på nu..? Har helt glömt bort det där med att kolla placeringarna, det är liksom inte så viktigt längre. Just nu vill jag bara hem och vila. Jag vill bara skrika rakt ut när jag tänker på att jag har bara ungefär en timme kvar till Mora. En ynka timme. När jag springer in i fållan i Eldris och får höra mitt namn ser jag att klockan är någon minut över 13.30. Kilometertiden sedan Hökberg har plötsligt gått ner igen och varit lika snabb som sträckan mellan Mångsbodarna och Risberg för massor med mil sedan. Men vänta nu!? Jag vet ju att jag ska in i mål innan klockan 16 för att klara 11 timmar och medaljtiden…klockan är nu bara 13.30 och jag har en enda timme kvar till Mora. Betyder det att jag isåfall går i mål på 9,5 timme!? Det är ju herrarnas medaljtid! Jag skakar lite på huvudet åt det och dricker en mugg med blåbärssoppa. Och äter en jäkla massa geléhallon.
Folk är slitna nu. Det sitter löpare med tom blick på en bänk vid kontrollen och vilar. Andra äter allt de kommer över och ser inte ut att vilja springa en meter till. Inte en enda centimeter faktiskt. Det är påtagligt att vi alla har varit igång länge och att vi börjar få nog. Att springa 8,1 mil är ingen lek, det kan jag skriva under på nu. Det enda jag fokuserar på är att det är ensiffrigt kvar. 9 kilometer. Det är inte ens en mil. Det är en tiondel av loppet kvar och nu ska det verkligen mycket till för att jag inte ska ta mig i mål. Jag vill ta ut segern i förskott och jubla redan nu men jag vågar inte. Det kan hända precis vad som helst på 9 kilometer. Bara för att det känns bra nu betyder inte att det kommer att kännas lika bra om 1 kilometer. Eller 100 meter. Jag har ingen som helst aning om hur min kropp kommer att bete sig under den sista delen av loppet, jag tar ett steg i taget.

Jag stannar inte mer än någon minut i Eldris. Mina ben vill helst lägga sig ner på gräset men mitt huvud vill in i mål nu. Det är flackt och fint de sista 9 in till Mora, det vet jag, men nu finns det inte mycket kvar att ta av i min kropp. Jag försöker sätta fingret på var jag har ont och var jag egentligen är trött, men det går inte. Kanske är det bara psyket som börjar vackla? Jag bestämmer mig för att det är så och trampar vidare. ”Helena, du har avverkat 81 kilometer. 9 kilometer är ingenting” är det enda jag tänker. Åkern ut från Eldris känns seg och sandbacken efter ska vi inte ens tala om. Mina ben svarar inte uppför så det är bara att gå. Backen är 15 meter lång och jag vill liksom inte komma upp…jag vill bara sätta mig ner och dricka mammas iskalla citronsaft. Vasastafettens ledande herrlag springer om mig och det går i rasande tempo. Jag avundas trycket i steget och skrattar lite åt min stackars kropp som inte verkar ha det lika lätt. När jag kommer upp över backkrönet ser jag 8-kilometersskylten där framme och hoppet tänds åter. 8000 meter av totalt 90000. Hur svårt kan det vara!?

Löpsteget är inte mitt snyggaste men jag lyckas ändå ligga strax under 6 min/km. Försöker få upp hållningen, trycka fram höften och utnyttja gravitationen allt jag kan. Slappnar av lite extra i axlarna, gör av med så lite onödig energi som möjligt. Det funkar fint, kroppen känns faktiskt lite lättare för en sekund. Solen har brutit fram och jag håller tummarna att det inte ska bli för varmt. Jag är konstant törstig nu och jag förstår att kroppen har tappat otroligt mycket vätska. Den behöver inte sol och värme också. Delen från Eldris är dock ganska skyddad från solen av träd så jag är inte så orolig. I nästa sekund känner jag istället tacksamhet över att det inte är 8 grader och spöregn, det hade varit mycket värre. Det kan alltid vara värre. Jag har dessutom valt att göra det här frivilligt och jag ska vara glad över att jag har kapacitet att fortfarande ta mig framåt med något som ska likna löpning. Jag har ju för fan sprungit över 8 mil!

45-kilometerslöparna blir fler och fler och jag passerar både dem och några 90-kilometerslöpare. Konstigt nog ger det mig rätt mycket energi att se att det finns de som är tröttare än vad jag är. Jag känner mig starkare för varje gång jag passerar en löpare. Tanken att jag kommer att hinna in i mål under medaljtid även om jag skulle gå större delen av sträckan som återstår ger också lite extra kraft. Jag fokuserar på allt som är positivt. Vädret är fint. Jag har inte skadat mig. Magen är stabil. Det gör inte ont på ett dåligt sätt någonstans. Jag är hel och jag rör mig fortfarande framåt i hyfsad fart. 5-kilometersmarkeringen är bakom min rygg! Jag passerar en man som kommenterar min löpning: ”vad fan, du har ju fortfarande ett löpsteg!?”. Mitt enda svar är att jag orkar hålla ett hyfsat löpsteg enbart för att jag numera går i varenda uppförsbacke. I nästa uppförsbacke springer han om mig och jag tipsar om att gå för att spara energi. ”Jag har testat det men det gör lika ont som att springa” svarar han och när vi vänder över krönet springer jag återigen om honom och ser honom aldrig igen.

Vid 4 kilometer kvar står Mora Armatur och hejar. Jag ser min vän Annas sambo Krister och ropar till honom att ”jag är så jävla pigg och har inte ont någonstans!” (ljug). Han förevigar mig och mitt leende som vittnar om att jag är väldigt lycklig över att snart vara framme.

Jag känner att benen får lite energi igen. Klockan visar 5.30 min/km och där framme kommer ännu en, och förmodligen den sista(!!!), vätskekontrollen innan Mora. Två stora muggar sportdryck och en med vatten går ner och jag hade kunnat stanna resten av dagen. Jag är så törstig och så sugen på att sluta springa nu. Skylten med 3 kilometer kvar dyker upp och jag får tårar i ögonen. Om mindre än 20 minuter kommer jag att vara i Mora. Snälla, säg att kroppen håller nu. Gör den det kommer jag in under medaljtid. Herrarnas medaljtid, that is.