#kvinnligaäventyrare

För någon månad sen skickade min mamma en länk till mig från lokaltidningen här ”hemma” i Dalarna (det är väl fortfarande hemma efter 18 års bortavaro?). Morakniv och Vandringsbloggen har tillsammans startat en kampanj för att inspirera och få fler kvinnor att upptäcka friluftsliv och våga ge sig ut på äventyr. Hurra!
Jag har genom åren stött på ett antal höjda ögonbryn när jag har berättat om mina ensamresor och äventyr, stora som små. 80 mils vandring längs El Camino 2010. Bestigningen av Kilimanjaro 2014. 3000 kilometer långa Te Araroa 2015/2016. Var du inte rädd!? Frågan är självklart befogad men jag är näst intill 100% säker på att jag inte hade fått den om jag hade varit man. Trots att det är 2017 är det fortfarande uppseendeväckande att kvinnor ger sig ut på äventyr utan en man vid sin sida att hålla i handen.

Visst har jag varit rädd. Min mörkrädsla har gjort sig påmind både i Spanien och i mitt tält mitt ute i ingenstans på Nya Zeeland. Förhöjd puls i bilen på väg ut på safari i Ngorongoro i Tanzania när min guide ber mig låsa alla dörrar när han hoppar ut för att tanka: man kan inte lita på lokalbefolkningen här, en ensam vit kvinna i en bil är ett lätt byte. Naturens krafter har skrämt mig med oväder, vrålande floder och branta stup. Höjdrädslan har närmast förlamat mig på rangliga swingbridges. Ett olustigt möte med ett par smutsiga män längs en avlägsen stig utanför idylliska Waitomo på Nya Zeeland fick mitt hjärta att rusa. Visst har jag varit rädd, men vet ni – att vara lite rädd är inte farligt. Att vara lite rädd har för mig alltid förstärkt den härliga känslan efteråt.

Under en telefonintervju med P4 Stockholm efter min nominering till Årets Äventyrare fick jag frågan vad ett äventyr är för mig. Mitt svar var att äventyret för mig startar någonstans utanför min comfort zone. Märk väl: min comfort zone, inte någon annans. Det är en stor skillnad. Jag möter tyvärr alldeles för många, speciellt kvinnor, som tittar på andras äventyr och tänker att de aldrig kommer att kunna ta sig dit. Gör inte det felet. Du har ingen aning om hur lång tid det har tagit för dessa människor att tänja på sina gränser. Bygga ut komfortzonen och långsamt bända ut väggarna med blod, svett och en massa tårar. Se istället dessa människor som inspirationskällor till att våga ta det där lilla steget ur ur din egen zon. Det är den enda zon du känner till och följaktligen den enda du kan laborera med. Allt annat vore orättvist.

Att kliva utanför sin comfort zone är för mig inte samma sak som att nödvändigtvis göra något okomfortabelt. Det betyder inte att du måste utmana dig själv till det yttersta och att mjölksyran ska spruta ur öronen. För mig startar äventyret redan när det där lilla pirret i magen känns. När hjärtat slår lite snabbare och fjärilarna flyger runt i kroppen. Sinnena skärps och det du ska ta dig för känns spännande och lite lagom utmanande. För en person är det att ta sig i kragen och dra ut på en löprunda trots spöregn, för någon annan är det att bestiga K2. Ingen människas äventyr är den andres lik, kom ihåg det.

Vad stark och modig du är! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Modig och stark… jag!? Jag vet helt ärligt inte om mina äventyr har handlat så mycket om mod. Det som oftast driver mig är snarare min outsinliga nyfikenhet. Otaliga gånger har jag fortsatt framåt trots negativa tankar, brännande mjölksyra och gråten i halsen enbart för att jag inte kan låta bli att se vad som väntar på andra sidan nästa höjd, runt nästa hörn eller i dalgången som jag vet finns där framme. Hur ser det ut vid målet, är det som jag har fantiserat? Vilka känslor kommer att dyka upp när jag har klarat av det här som just nu är så in i helvete (ursäkta svordomen) jobbigt? På ett märkligt sätt har min nyfikenhet genererat en ibland ofattbar styrka att fortsätta.

Jag föddes inte till äventyrare med en gigantisk comfort zone. Det finns det förmodligen ingen som har gjort. Det fanns en tid när det var en utmaning för mig att kliva ur tv-soffan (nej, jag skojar inte). Jag vaknade inte bara upp en dag och tänkte ”yes – jag ska ta på mig en 20 kilo tung ryggsäck och traska 300 mil genom ett okänt land!”. Tanken växte fram med myrsteg under många år och med hjälp av mindre utmaningar, oförutsägbara händelser och små äventyr längs vägen. Många som inte har träffat mig på några år känner inte igen den jag är idag. Mitt 20-åriga jag skulle förmodligen skaka på huvudet åt 37-åriga Helena som utan att blinka reser till Marocko för att bestiga Nordafrikas högsta berg i -20 grader och storm. Vi måste alla börja någonstans.

Alla människor känner ju inte ett sug efter äventyr, tänker du. Det gjorde inte jag heller. Dock tror jag att den som inte gör det bara inte har fått smak på det ännu. Lite som ett barn som ännu inte har smakat socker för första gången – det har liksom ingen aning om hur lätt man blir beroende och vilka lyckohormoner det kan utsöndra i kroppen. Det är helt omöjligt att förklara den explosion av må-bra-känslor som har kalas i kroppen efter att man klarat något man på förhand haft stor respekt för och känt ett uns av rädsla inför. Omöjligt att förklara men så förbannat underbart att uppleva! För mig har storleken på min comfort zone en direkt relation till kvaliteten på mitt liv. När zonen var liten var min livskvalitet utan tvekan lägre. Med större zon kommer ett större livsperspektiv och mer glädje. Mer livslust och långt fler positiva tankar. Jag är en helt annan människa idag än när jag tog mitt första steg på El Camino för ganska exakt 7 år sedan.

Så gör dig själv en tjänst, ta ett litet litet kliv ut ur din zon idag. Ta ett djupt andetag och låt det sjunka in. Lev. Life begins at the end of your comfort zone. Orden är på gränsen till tröttsamt slitna och klyschiga, men ack så sanna.