Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 2

Vi joggar ut från kontrollen i Evertsberg efter ett 45 minuter(!) långt stopp, som sju spöken i våra ponchos. Mina precis bytta skor är redan blöta men jag har slutat bry mig. Det regnar och det får fortsätta regna hur mycket det vill. Jag är bara inställd på att ta mig och teamet till Mora, monsunregn eller inte. Mina mentala nycklar från vandringen genom Nya Zeeland sitter som vanligt där de ska: ”du behöver inte sätta upp ett tält i det här vädret när du kommer fram, du får ta en varm dusch och sova i en varm säng”. Enkelt(?). Vi konstaterar alla att det känns som att vi har startat ett nytt lopp nu – härligt!

Det händer lite mer längs banan nu när löparna i det ”riktiga” loppet passerar oss. Johan agerar fantastisk kommentator och hejar på precis alla som passerar. Det ger energi inte bara till dem, utan även till oss i teamet (bästa tipset om energin tryter under ett lopp: heja på medlöparna!) som skrattar gott åt honom. Vi roar oss med att spåna på en idé om att Johan ska starta ”pepp-poden”, en pod med oavbrutet peptalk som man kan plugga in när man tränar eller skriver lopp. En given succé!

Milen från Evertsberg var min snabbaste under Ultravasan 90 förra året. Det lutar lätt nedför i några kilometer och idag känns det extra skönt efter att benen stelnat till efter frukoststoppet. Nu försöker vi hitta någon skön marschsång att peppa oss med, vi inser ju ändå att det är ett helt marathon kvar(!). Camilla, som aldrig tidigare har gjort en längre sträcka än 42,2 kilometer och började springa för bara 2 år sedan, tuggar fortfarande på men hon är den tystaste av oss. Jag kollar lite extra med henne så att hon är ok, och det är hon. Starkt!

Det är härlig stämning i spåret trots vädret. Alltså, det hällregnar verkligen. Tillslut är det ju bara att skratta åt eländet och det gör vi. Vi är som dränkta katter hela gänget men det råder en ofattbar stämning i teamet ändå. Jag ler inombords över att vi har plockat ihop ett sådant fantastiskt gäng människor som verkligen gör sitt bästa för att peppa varandra och hålla huvudet över vattenytan. Ultravasan 2017 känns faktiskt för tillfället lite som en swimrun-tävling. De annars torra och lätta stigarna är nu lervälling eller pyttesmå insjöar. Jag skrattar lite åt att vi innan loppet faktiskt har skojat om att vi skulle knyta ihop teamet med en lina för att hålla ihop, precis som man gör i swimrun. Be careful what you wish for…minst sagt.

På en extremt hal och lerig stig som lutar brant nedför hamnar jag längst bak tillsammans med Camilla. Hon meddelar mig att det hugger i ett knä när hon går nedför och jag känner direkt en liten oro. Vi har närmare 40 kilometer kvar och har varit ute i över 9 timmar. Vi har många timmar kvar och ett ont knä hos den minst erfarna av oss är verkligen inte bra. Jag håller tummarna att det bara är trötthet men när Camilla säger att ”det hugger” inser jag att det är något annat. Fan. Jag vill så gärna ha hela teamet med mig in i mål och jag vill inte att någon ska få ont.

Följebilen möter upp oss 3 kilometer innan Oxberg. Det ösregnar. Vi är 31 kilometer från målet och vi fryser. De sista kilometerna har gått långsammare än innan och det är väldigt kallt i regnet. Jag känner att humöret i teamet kollektivt går ner lite och att vi måste vända det. Nu.
När vi kommer till bilen pratar jag med Camilla och berättar att jag vill att vi träffar ett sjukvårdsteam i Oxberg, som är nästa officiella kontroll. Hon har väldigt ont i knät nu och jag vill inte fortsätta utan att få ett utlåtande från någon som kan ta en professionell titt på henne. Det är max en halvtimme kvar till kontrollen och vi går hela vägen dit. Det gör för ont i Camillas knä för att springa.

Väl i Oxberg möts jag av en poncho-täckt man som ropar ”vi måste byta ut er gps, ni har kört slut på en!”…ett tecken på att vi har varit ute och harvat i spåret ett tag. Vi tar skydd under ett tak där det står stora behållare med vatten och jag försöker ta mig ner i ryggsäcken innanför min poncho, för att fiska upp gps:en ur min vattentäta packpåse utan att blöta ner telefon och annat som ligger där. Det går sådär. Mina fingrar är kalla och lyder inte riktigt. Vi byter gps och går vidare mot sjukvårdsrummet. Camilla möter sin sambo och får en välbehövlig, varm kram.

I sjukvårdsrummet blir det inget roligt möte. Jag och Caroline är med Camilla, tillsammans med hennes sambo och en kompis. Det konstateras att höger knä gör ont och att det förmodligen är löparknä. Dock finns farhågor att det kan vara menisken och då inser jag att det inte alls är bra för henne att fortsätta. Löparknä är illa nog, men menisken – nej och åter nej. För två år sedan hittade Camilla löpningen och det lyser i hennes ögon när hon pratar om den. Att fortsätta nu skulle innebära en risk och att hon i värsta fall inte kan göra det hon älskar på väldigt länge. Det är 28 kilometer kvar och eftersom hon inte längre kan springa, varken utför eller på flacken, skulle det innebära att vi måste gå hela den resterande biten in i mål. Det kommer att ta oss runt 6 timmar och det känns helt idiotiskt att dels utsätta Camillas knä för det, dels kyla ner resten av teamet ännu mer. Det är ohållbart.
Minuterna som följer nu är inte roliga och min roll som teamledare sätts verkligen på prov. Jag måste försöka få Camilla att förstå att hon måste bryta, trots att jag vet hur jävla svårt det är att ta ett sådant beslut. Hela teamet måste in i mål samtidigt och vi kan inte göra det i det här tempot. Camilla har ett pannben av stål men kan inte göra det här med sitt knä, hon sätter hela sin löparframtid på spel. Det är ”bara” 28 kilometer kvar och målet är nära, men hennes kropp har sagt ifrån nu. Långdistans är alltid ett lotteri. Man vet aldrig hur kroppen reagerar efter x antal kilometer eller många timmar, inte ens för oss som har gjort många långa lopp och plågat våra kroppar ett otal gånger. Det är så mycket som spelar in och dagsformen måste få bestämma. Tårarna kommer både hos Camilla, mig och Caroline. Det sprutar ilska, besvikelse och frustration i rummet. ”Jag vill inte bryta men jag vill inte bli skadad heller” säger Camilla och jag förstår henne så väl. Fy fan, rent utsagt, att behöva ta det här beslutet! Tillslut gör hon dock det som kanske kräver mest mental styrka av allt: hon lyssnar på kroppen och bestämmer sig för att bryta. Det finns inget som är jobbigare än att bryta ett lopp och jag är så sjukt imponerad över att hon gör det. Det visar på en fantastisk mental styrka att trotsa sin besvikelse och kapitulera. Hon har tagit sig 62 kilometer och slagit distansrekord med 2 mil! Vi gråter och kramas tillsammans, sen lämnar vi Camilla i sin sambos famn för att ge oss ut i ösregnet igen.

Vi vinkar med oss resten av teamet som står i skydd för regnet i ett litet skjul och fortsätter mot Mora. 28 kilometer kvar till målet i Mora. Next stop Gopshus, 4 kilometer bort. Det vankas lunch på vita dukar!

Fortsättning följer…