Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 3

Det känns vemodigt att Camilla är kvar i Oxberg, men vi måste fokusera framåt mot målet i Mora. Att springa i team är verkligen annorlunda mot att bara ha sig själv att ta hand om. För min del krävs det nu mycket mental styrka för att hålla ihop teamet, men samtidigt är det helt underbart att ha stöd i dessa kalla och blöta förhållanden. Jag skulle inte vilja vara utan mina lagkamrater som nu springer här i regnet och tjoar trots att de är stela och blöta. Det är en ofattbart härlig stämning trots pissvädret!

4 kilometer efter Oxberg ligger Gopshus. Där vet vi att vårt älskade supportteam väntar med lunch. Personligen är jag inte så sugen på att stanna igen för att äta, jag fryser och vill helst stå på en bit till. Samtidigt skriker kroppen efter energi så det är förmodligen bäst att lyssna på den. De 12 timmarna vi har varit ute nu börjar ta ut sin rätt. Det är lite sega ben nu och vår strategi att ”gå uppför och jogga lätt på flacken” gör att vi hittar uppförsbackar på ställen där det kanske egentligen inte lutar sådär värst mycket uppför… Benen börjar bli sugna på att sluta med det vi håller på med nu. Helt förståeligt efter snart 7 mil.

Det är alltid befriande att höra en speakerröst, tecknet på att man närmar sig en kontroll. När vi är på väg in mot kontrollen i Gopshus är det dock inte bara speakern jag hör, utan även min bästa vän Carro som har åkt dit med sin svägerska för att heja fram mig och teamet. Vilken underbar överraskning! Jag får en varm och väldigt välbehövlig kram innan jag klafsar vidare i leran in till lunchbordet som står dukat med vita dukar och finporslin. Spaghetti och köttfärssås från Smidgården i Fryksås serveras och det är det godaste jag ätit på länge, även om jag fryser och är dyblöt och inte riktigt har tid att sätta mig ner och äta. Stående spaghetti är också spaghetti!
Jag försöker ladda min klocka men fukten i väskan (och även i min vattentäta påse där jag stoppade ner den nya gps:en i Oxberg) har gjort att den inte vill ladda. 10% batteri kvar och jag inser att det är kört. Vi får köra de sista 24 kilometerna på känsla. Det finns ju ändå en markering varje kilometer så det ska nog gå bra. Jag avslutar min lunch med en näve geléhallon, ännu en Carro-kram och kastar av ponchon som har suttit på sedan Evertsberg. Skönt!

Precis innan jag sväljer sista tuggan säger Fredrik: ”coach, jag börjar gå, jag blir så stel när jag står still. Ni kommer ifatt mig!”. När vi bara några minuter senare lufsar ut från kontrollen för att ge oss på de sista 24 kilometerna letar vi febrilt efter hans orangea jacka. Men ingen Fredrik. Efter 10 minuter blir vi lite oroliga att han kanske har klivit ut i skogen för att kissa och missat oss när vi har sprungit förbi. Inte kan han väl ha gått såhär långt!? Vi har ju ändå sprungit nästan hela vägen från kontrollen nu men ändå inte kommit ifatt. Matilda erbjuder sig att springa före och leta. Han sa väl att han skulle fortsätta längs spåret, inte att han skulle gå en sväng runt på kontrollen i Gopshus!? Jag ringer tillbaka till serviceteamet men han är inte kvar där. Skit. Johan säger att vi borde springa tillbaka och leta, men att han inte orkar. Jag har inte heller oceaner av energi kvar men kommer i samma stund på att jag faktiskt har Fredriks nummer i ett mail i min telefon. När han svarar säger han bara: ”jag är framför er”, och jag andas ut. Skönt! Johan har redan dragit efter de andra och jag springer ifatt honom i regnet som faller i solen (jo, det är sol och regn samtidigt nu). Regnjackan åker äntligen av i farten!

Stigningen upp till Hökberg känns onekligen i benen. Jag och Johan passerar skylten med 20 kilometer kvar till Mora men ingen av oss verkar göra någon vidare grej av det. En knapp halvmara kvar. Längs Ultravasan känns det som ingenting när man redan har gjort 70 kilometer, men skulle jag ge mig ut på en 20 kilometer lång träningsrunda hade jag varit otroligt nöjd med det! Konstigt hur man flyttar sina mentala gränser när man gör sådana här idiotgrejer (som det ju faktiskt är, på ett bra sätt).

Vi ser Matilda och Fredrik uppe på kontrollen i Hökberg men de stannar inte. De fortsätter nedför backen från kontrollen och vi andra får jogga ifatt dem. Det känns viktigt att vi fortsätter som ett team nu när alla börjar bli väldigt slitna. Det är 19 kilometer kvar till Mora och våra 71 börjar kännas ordentligt i kroppen. Låren vill inte riktigt vara med i nedförsbackarna, fötterna ömmar lite och knäna känns lite som rostiga gångjärn. Precis som det ska vara, med andra ord. Det har iallafall slutat regna nu och vi är alla så glada för det! En bit fram hör jag Carros ljuva stämma igen och jag blir återigen full av energi. Att få hejarop är värt allt när man är såhär sliten!

Vi tuggar på steg för steg och blir påhejade av alla som står och tittar. Det är guld värt med lite publik efter alla ensamma timmar på natten och tidig morgon. Kilometerskyltarna börjar med en etta nu, det är snart ensiffrigt antal kilometer kvar och det är helt ofattbart! Med 1 kilometer kvar till Läde ryser jag till lite. Jag har sprungit sträckan mellan Läde och Mora ett antal gånger och jag vet att den inte är lång. Min lillebror har en sommarstuga där, och i samma sekund som jag ser nedfarten till den ser jag också vårt serviceteam och duschen som Mora Armatur har installerat vid vägen. Jag önskar att det hade varit 25 grader varmt nu, då hade det varit skönt med en dusch. Med hela dagens regnande är jag dock inte så sugen på att bli mer blöt så jag nöjer mig med att blaska av ansiktet lite. Det är faktiskt lite uppiggande! Jag lämnar av onödig last från ryggsäcken (läs: regnjacka), käkar en salttablett och ett par geléhallon. Vi ger oss sen iväg längs våra sista 14 kilometer mot mål. En underbar känsla sprider sig i kroppen men benen börjar bli sega nu. Rejält sega. Johan flaggar för krampkänning i baksida lår och jag ger honom min halvliter med vatten som jag fortfarande har i världens bästa och smidigaste Salomon-flaska (de åker med mig överallt!). Måtte han inte få kramp nu med så ”kort” sträcka kvar till mål. Solen skiner äntligen men teamet börjar bli slitet. Vi har varit ute i runt 14 timmar men har fortfarande en bit kvar…