Okategoriserade

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 4

Förutom vattnet strax efter Läde får Johan en Enervit GT-tablett som jag bär med mig i väskan. Den innehåller lite energi, men främst salter och mineraler Han kan bara inte få kramp nu när vi är så nära! Kramp kan vara väldigt bökigt att bli av med när den väl slår till… Solen skiner nu äntligen, vilket ju är skönt, men det är inte särskilt positivt när det kommer till en eventuell vätskebrist. Vi har redan tappat mycket vätska på våra drygt 14 timmar, blir det soligt och varmt kommer det inte att bli bättre med den saken.
I övrigt börjar det bli allmänt stela ben i teamet nu (inklusive mina egna), och det enda vi fokuserar på är att 10-kilometersmarkeringen snart ska dyka upp. Då är det ju bara EN liten mil kvar! ”Hobbe”, vår ledsagare som fortfarande är med oss trots att han egentligen bara skulle hänga med till Evertsberg, har berättat att den sista sträckningen in till Eldris har lagts om i år. Den är vanligtvis ganska tråkig, går i solen och vägen är täckt med stenar i en irriterande storlek som gör ont att trampa på. Jag blir riktigt positivt överraskad när den nya vägen in till Vasaloppets sista officiella kontroll. Den går på sand, i skuggan genom skogen och är så mycket finare än den gamla sträckningen. Högsta betyg!

Skylten med 10 kilometer kvar till mål passeras och vi rullar en liten stund senare in i Eldris. Backen ner hugger lite i mina trötta lår men Carro plus svägerska dyker upp vid banan igen och vi får lite välbehövligt pepp igen – HEJA TEAM MORA ONE!

Sex par stela ben på väg ner mot kontrollen i Eldris...
Sex par stela ben på väg ner mot kontrollen i Eldris…

Chipsen som serveras i Eldris är de absolut godaste jag har ätit på länge. Chips och Coca-Cola, saker jag aldrig stoppar i min kropp annars men just nu smakar det bara kärlek. Mums! Vi fyller alla på med energi och Caroline häller i Fredrik lite buljong…för att han behöver det och för att ett team alltid hjälps åt. Vi fortsätter sen uppför backen ut från vår sista(!) kontroll. Det är en helt ofattbar tanke att nästa stopp är MORA. Målet i Mora!

IMG_6963
Hej då Eldris!

Det går ”lite” segt nu. Jag tror att vi alla känner att låren sitter där de ska, för att uttrycka det milt. Ni som inte har testat att ta er över 80 kilometer till fots i ett svep kan förstås inte förstår hur det känns. Det enda jag kan lova är att det känns. Varken löpsteget eller gångstilen är särkilt vacker för någon i teamet nu, men det här är ju som tur är ingen skönhetstävling. Isåfall skulle vi redan vara diskade p.g.a. våra sedan länge icke existerande frisyrer, de leriga benen och de sex paren med glansiga, rödsprängda ögon som just nu har fokus på målportalen i Mora. Vi kanske inte är så snygga, men vi är fortfarande starka, fulla med glädje och envisa nog för att fixa det här hela vägen!

Varje blå skylt med kilometermarkeringar är en vinst nu. ”Kolla, det står 8!” ropar Matilda plötsligt. Vi har knappt lämnat Eldris när 8-kilometersskylten dyker upp och inga är gladare för det än vi. Jag tror inte att jag ljuger om jag säger att alla längtar till Mora nu. Vi längtar till upploppet och, kanske framför allt, till en kall Heineken som vi har bett supportteamet att fixa…och vi hoppas alla att den önskan ska gå i uppfyllelse. Solen har ju t.o.m. kommit nu! När vi pratade om den där ölen klockan 6 i regnet imorse kändes det kanske inte lika spännande…

När skylten med 8 km är passerad planar det ut. Vägen in mot Hemus brukar av erfarenhet och i vanliga fall kännas lite seg. Lättlöpt men seg. Den är liksom bara platt och ser lite likadan ut hela tiden. Nu är den långt ifrån lättlöpt och istället bara seg. Johan är pigg och ligger en bit framför. Fredrik vill vara i sin egen zon där bak. Alla behöver gå in i sig själva nu. Jag ligger någonstans i mitten och försöker att ignorera mina sega ben. Som teamledare gäller det vackert att hålla humöret på topp och energin uppe! Förra året när jag sprang precis här tankade jag – och gav – energi genom att prata med medlöpare. Nu är jag glad att ha min lilla Ultravasa-familj med mig. Det är väldigt skönt med sällskap när det går lite tungt. Kilometerskylt 7 och 6 rusar förbi där vi växeldrar med andra ultralöpare i det ”riktiga” loppet. Det finns inte någon som inte ser sliten ut nu. Att ta sig över 8 mil till fots är en sjuk prestation. Man förstår det inte när man är mitt i det men zoomar man ut så ser man det klart. Det är garanterat en skruv lös, eller två, hos alla som tar sig an en sådan här utmaning…och jag älskar att jag får tillbringa den här dagen med ett helt gäng av dem!

Vid skylten som berättar för oss att det bara är 5 kilometer kvar blir vi omsprungna (eller ja, omlufsade) av en kille som ser ut att ha det lite tufft. Vi gör vårt bästa för att heja på honom och ropar efter honom att ”det är ju bara 5 kilometer kvar!”. Han vänder sig halvt om med tomhet i blicken och svarar: ”jag håller på att dö”. Även om han överdriver lite lätt så förstår jag hans känsla. Längs en sådan här lång sträcka genomgår man hela sitt känsloregister och det är inte konstigt om det dyker upp en och annan känsla som påminner om döden. Kroppen blir så trött och slut som man förmodligen aldrig har känt den innan – helst inte som förstagångslöpare – och döden kan nog kännas som ett rimligt nästa steg. Det är svårt att förklara för den som inte har känt det, men man vill liksom bara lägga sig ner och stänga av hela systemet.

Ett system som håller på att stänga ner här och nu är Fredriks. Han meddelar med drygt 4 kilometer kvar att alla kroppsdelar från strax ovanför naveln och nedåt är avstängda sen en stund. Jag blir otroligt imponerad över hans pokerface. Visst hade jag förstått att han var trött, men inte trött. Vi går en bit men börjar att småjogga när skylten med 500 meter kvar till Mora Armaturs kontroll dyker upp. Där vet vi att vårt supportteam står tillsammans med resten av gänget från Mora Armatur, och vi vet att det finns energi. Vi tas som vanligt emot med musik, jubel, kramar och allt vi kan tänkas vilja ha att stoppa i magen. Denna gång blir vi även utrustade med blåa, fina ballonger som vi ska bära till målgång. Jag tar också emot den GoPro-kamera som har varit med tidigare under loppet men som jag lämnade bort när det hällregnade som mest (ett väder som vi nästan har glömt nu när solen äntligen skiner). Vi joggar sakta nedför den korta backen, mot våra sista knappt 4 kilometer till Mora. 4000 meter av totala 90000. Hur svårt kan det vara?

Det visar sig att det kan vara ganska svårt ändå. ”Coach, jag har ungefär 100 löpsteg kvar i mina ben och dem tänker jag spara till upploppet” säger Fredrik och ingen av oss andra protesterar. Vi verkar alla rätt nöjda med att promenera fram till Zornmuseet och upploppet. Det är dryga 3 kilometer kvar dit och det känns ganska skönt att vi har bestämt att inte springa en enda meter till innan dess. I ärlighetens namn är det nog fler system än bara Fredriks som inte fungerar riktigt som de ska just nu. Med all rätt efter snart 16 timmars harvande i de dyblöta dalaskogarna.

När vi går under Vasaloppsvägen över till Moraparken går det en rysning genom min kropp. Mindre än 2 kilometer kvar…det känns helt ofattbart. Det är dock blandade känslor den här gången. Förra året kände jag bara glädje och lättnad. Det är inte lika självklart i år. Jag har haft en helt fantastisk dag tillsammans med teamet. Vi har skrattat, sjungit, skojat och kämpat tillsammans. Jag vill liksom inte att det ska ta slut, men samtidigt är min kropp färdig med det här nu. Klockan är snart 16 på eftermiddagen och vi har varit igång sedan midnatt. Jag har inte sovit mer än två timmar det senaste dygnet och plötsligt känner jag att jag är väldigt sömnig. Det ska bli så otroligt skönt att få sova inatt! Men jag vill ändå inte att det ska vara över. Märkligt.
Vi passerar stugorna på Moraparken, där vi äntligen ska få sova om några timmar, och fortsätter in på campingen. ”Det står EN kilometer på den där skylten! EN!” skriker vi alla och sex leenden spricker upp. Vi har en enda ynka liten kilometer kvar av det här galna äventyret, sen är vi i mål. En kilometer kvar till att kunna bocka av 9 mil till fots och äntligen få sätta oss ner. Dricka den där kalla som väntar. Vila. Campingen är full med folk och alla hejar fram oss i solen. Jag är så gränslöst glad över att det äntligen är blå himmel, att vi slipper målgång i spöregn. När vi går över Aucklandbron och fortsätter den lilla asfaltsbacken upp mot Zornmuseet får jag en klump i halsen. Vi är framme.

DSC_2655
Här kommer vi…blicken mot upploppet! Foto: MTBFOTO.SE

Väl uppe på Vasagatan som leder in mot upploppet meddelar Fredrik att det är dags. De sista löpstegen ska tas ut och vi ska springa hela vägen in under den klassiska målportalen. Det märks att alla har spring i benen nu och helt synkront tassar vi iväg mot den jublande publiken…äntligen!

Off we go!
Off we go! Foto: MTBFOTO.SE

Åh vad jag har längtat hit! Upploppet är om möjligt ännu härligare den här gången än det var förra året. Det är uppenbarligen något som händer med publiken när det kommer ett helt team med likadana tröjor och blåa ballonger som vajar i vinden. Det jublas helt hysteriskt på båda sidor om oss och även vi själva gör vårt bästa för att heja fram vårt team. De trötta musklerna, de ömma lederna och det iskalla regnet är som bortblåst. Jag ser bara breda leenden när jag vänder mig om för att filma mina lagkamrater. Alla är så glada!
Min mamma, moster, bästa vän och hennes svägerska dyker upp på andra sidan staketet och jag vill bara springa dit och krama om dem allihop. Målet lockar dock mer och mina ben springer nu av sig själva precis åt det hållet. Mot mål!!!

IMG_6970
100 meter kvar…glädjen vet inga gränser!

Den sista biten in under portalen är ett töcken. Jag är bara så jävla glad. Alla i teamet är glada. Tårarna bränner i mina ögon. Vi har kämpat i över 16 timmar och vi är äntligen framme. VI HAR TAGIT OSS HELA VÄGEN FRÅN SÄLEN TILL MORA! Supportteamet står bakom mållinjen. De hoppar och jublar. Stämningen är oförklarligt underbar. När mitt chip piper till som ett tecken på att det är över stannar jag och andas ut. En lång andetag ut och sedan en lång inandning för att kunna skrika ut min lättnad – YES!!!

Vi gjorde det. Det är över. 16 timmar och 13 minuter efter att vi startade är vi framme. Det har förmodligen varit det värsta vädret i Ultravasans historia men vi gjorde det. Vi kramas. Ler mot alla kameror som möter oss. Kramas lite mer. Jublar. Skrattar. Och kramas igen. Ett väldigt speciellt äventyr är över. Det blir ett minne för livet för oss alla.

I mål!!!
I mål!!!

Det har varit en ära att agera teamledare för det här och det är så många jag vill tacka.
Teamet – vilka underbara personer ni är! TACK!
Supportteamet – Maria, Malou och Magnus. Och Krister såklart. Guldstjärnor!
Mitt aldrig svikande pannben.
Benen som trummar på som en maskin.
Mamma, min största supporter.
Moster – love you!
Carro, bästa!!!
Min kärlek för förståelse och tålamod med mina lösa skruvar…

…och tack för förtroendet att leda teamet. TACK.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.