Nyårslöftet – leende eller ångest?

Vi är tre dagar in på det nya året, och överallt hetsas det över nyårslöften. Kvällstidningarna vill berätta för oss hur vi ska lyckas hålla nyårslöftet och det är högsäsong för quick fixes och kickstarter. De flesta av våra löften verkar i vanlig ordning kretsa kring träning, viktnedgång och godisförbud, och inte helt ovanligt sätter vi alldeles för höga krav på oss själva bara för att vår kalender nu visar januari. Det är med hälften förväntan och hälften skräck vi vaknar upp till årets första dag och tänker att ”nu ska det väl ändå ske”! De allra flesta blir besvikna redan första dagen, eftersom de vaknar kallsvettiga med baksmälla och huvudvärk. Det är inte helt ovanligt att vi spoilar nyårslöftet redan första veckan, för har vi inte ens lyckats med den första dagen så är det ju liksom kört. Många vägrar kategoriskt att lämna ett nyårslöfte just p.g.a. detta, och jag tycker att det är väldigt synd.

Jag tror nämligen att de allra flesta – även de som vägrar ge några löften – ser fram emot någon typ av nystart när vi byter år. Skulle vi inte alla då må lite bättre av att ge oss själva ett löfte som hyllar det nya året och får oss att se fram emot det, istället för att mer eller mindre straffa oss själva för att vi inte är helt nöjda med oss själva och vårt leverne förra året…och dessutom straffa oss orimligt hårt? Är det verkligen rimligt att lova sig själv att man inte ska äta en enda gnutta socker på hela året, om man nu är en person som har sötsaker som sin enda last? Eller att man ska träna minst tre pass i veckan, om man är en person som idag inte tränar alls? För att inte tala om alla dess viktlöften – ”jag ska gå ner 5 kilo till den sista januari” – oftast avlagda av människor som inte har en aning om hur svårt eller omöjligt det är.

Mina löften handlar aldrig sällan om träning, kost eller viktnedgång. Jag ser min träning som en del av mitt liv, jag äter sånt som min kropp mår bra av och några hälsohotande extrakilon har jag inte. Jag brukar – så även i år – istället lova mig själv saker som jag ofta längtar efter men av olika anledningar inte alltid prioriterar. Jag har fem löften i år, fem löften som kommer att göra mig till en gladare människa…för det är väl ändå just glada vi vill vara i slutändan?

* kramas mer – jag är en närhetstörstande person och tänker krama allt och alla så mycket jag bara kan
* andas mer frisk luft – jag är för mycket inomhus, och mina löprundor ute är inte tillräckligt. Jag behöver lugna stunder utomhus.
* läsa mer – jag älskar ju att läsa men har en tendens att fastna med min telefon varje lugn stund. De två senaste dagarna har det blivit ändring på det och jag har redan betat av 150 sidor i en bok jag har velat läsa länge.
* skriva mer – jag skriver mycket, men jag vill skriva mer. Kanske ska 2015 bli året då jag äntligen skriver det jag har drömt om så länge?
* skratta mer – vänner får mig att skratta. Min familj får mig att skratta. En rolig film får mig att skratta. Jag skrattar när jag har överträffat mig själv. Skratta är förlösande.

Det finns inte ett enda löfte av de fem ovanstående som ger mig ångest – de får mig bara att vilja vakna upp varje morgon under 2015 och ta vara på mina dagar och göra det jag har längtat efter. Svårare än så behöver det inte vara, och svårare än så ska det inte vara. Enligt mig. Första veckan på året är alltid en reklamationsvecka, och känner du att ditt nyårslöfte känns oöverkomligt redan nu – ändra på det. Låt ditt nyårslöfte vara just ett nyårslöfte, inte ett nyårshot.

Suddig julaftonsselfie med familjen – precis såhär vill jag må varje dag 2015.