Vad tänkte du på!?

För ett par veckor sedan frågade jag er vad ni ville veta om min vandring genom Nya Zeeland. Det har trillat in en massa frågor, och ännu fler sedan avsnittet med mig i Att resa-podden. Jag blir så glad över att så många är nyfikna och ännu gladare över att det finns några modiga kvinnor runtom i landet som planerar att ge sig på ”the beast” (som den amerikanska långdistansveteranen ”Disco” kallade den) Te Araroa!

En av frågorna som dyker upp om och om igen (från bl.a. Märta) är: vad tänker man på när man har så mycket tid för sig själv? Mitt svar är ganska enkelt. Allt. Man tänker på precis allt. Ni anar inte hur många tankar, funderingar och frågeställningar som har samlats i huvudet genom åren och hur otroligt många av dem som är outredda. Vissa av dem tror vi att vi har gått igenom, rett ut och lämnat bakom oss…men nej. Med allt brus som finns runt oss hela tiden i vår vardag är det otroligt svårt att få någon rätsida på allt som rör sig i knoppen. Även om jag har ansett min löpning som en form av egenterapi och alltid trott att jag har rett ut en jäkla massa saker efter en mil eller två så är det ingenting mot vad jag fick göra under mina 130 dagar längs en av världens vackraste (och tuffaste…) vandringsleder.

Mina tankar har gått från min barndom till framtiden, från pojkvänner till gamla kollegor. Från resor till världens alla hörn och hem till Dalarna igen. Från mamma till pappa. Från leende glädje till sorg och floder av tårar. Från syskon till husdjur. Från mina jobbiga karaktärsdrag till mina fina sidor. Från konsertminnen till hemliga drömmar. Från vänner till bortglömda energitjuvar. Från smärta till njutning. Och allt däremellan. Att spendera 130 dygn mer eller mindre med mig själv har mentalt varit så mycket nyttigare än jag i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Jag är mig själv evigt tacksam att jag vågade släppa allt och göra den här investeringen i mig själv och mitt liv.

Jag vill råda alla att ta en paus. Det är inte alla som kan ta 5 månaders ledigt och dra iväg till andra sidan jorden, det är jag väl medveten om. Men det krävs inte så mycket för att stänga av det där bruset som pågår runt oss varje dag. Åk ut i skogen eller till en annan plats som får dig att mentalt slappna av. Spendera en hel dag – eller fler – med dig själv och dina egna tankar. Lämna telefonen hemma (!!!) eller sätt den åtminstone på flight mode och titta inte på den. Ta inte med en vän, gör det ensam för din egen skull.

Alltför många människor klarar inte av ensamhet och måste hela tiden ha andra runt sig. Jag tror tyvärr att det gör att vi aldrig riktigt når oss själva…når hela vägen längst in i oss där det det ibland är väldigt läskigt att vara. Jag vet dock efter alla mina ensamma resor och äventyr att rädslan försvinner mer och mer för varje gång du vågar. Det är en underbar känsla att våga möta sig själv utan att behöva hålla någon annan i handen. Egoism och egenkärlek i sin finaste och renaste form. Det är läskigt och omvälvande i början men en ljuvlig känsla när du har tagit dig över tröskeln.

Våga hälsa på dig själv och dina tankar, det stärker dig inifrån och ut.