Löparåret 2018 i backspegeln

2018 års tillbakablick på löparåret känns väldigt speciell. Att se tillbaka på alla mina lopp och träningspass under det gångna året väcker så mycket glädje! Det får mig att känna en enormt stor tacksamhet till min kropp. Enligt Strava har jag spenderat ungefär 1300 kilometer i mina löparskor under året och sprungit hela 9 lopp. Det är dags att knyta ihop löparsäcken för i år. Häng med på en resa genom mitt löparår 2018!

Januari

Året började sådär. Min rygg krånglade en hel del och bästa Susanne på Löparakuten gjorde sitt bästa för att hålla den i schack. Löpningen gick ok men stressen över mitt livs längsta lopp som väntade i februari växte för varje dag. Försökte ignorera ryggen allt jag kunde, men den var verkligen inte hundra. Körde coachpassen med mina klienter, men min egen löpning fick ta ett steg åt sidan i slutet av månaden. David påminde mig om att min rygg brukar höra av sig inför längre lopp. Stress triggar igång nervsystemet och ger smärta. Inte konstigt att jag var lite stressad när jag skulle springa tresiffrigt antal kilometer för första gången i livet.

Februari

Den 4:e februari flög jag till Nya Zeeland. Flygvärdinnorna gav mig fyra extra kuddar för att bygga upp en skön stol för min rygg. Oron växte eftersom stillasittande ofta är det värsta för onda ryggar. Försökte tänka på annat och tog mig hela vägen ner till Auckland utan alltför mycket smärta. Tre dagar senare stod jag på startlinjen för att ta mig an Tarawera Ultramarathon 102 km. Dagen innan, när jag hämtade ut nummerlappen, ilade ryggen men jag kände ingenting av den under mina 15 timmar och 15 minuter som jag sprang mellan Kawerau och Rotorua. Ingenting. Beställde ett blombud till Susanne och tackade för att hon än en gång hade trollat med min kropp. Jag springer bara tre gånger till under hela februari, kroppen har fullt upp med att återhämta sig…

Mars

Ryggen är tillbaka och kroppen återhämtar sig. 102 kilometer traillöpning sätter sina spår och benen svarar inte något vidare. Tog det lugnt med min egen löpning. Coachar mina klienter och styrketränar. Försöker ge tillbaka något till kroppen som har slitit. Avslutar dock månaden med tidigare inbokade Asics Premiärmilen i kylan. Springer de 10 kilometerna på överraskande 45.49. Ett fint bevis på att kroppen är på väg tillbaka!

April

I april hittade jag ut i den svenska skogen igen. Åda Wild Boar Trail hade legat på min bucketlist ett tag och i år passade det äntligen in i kalendern! Jag fegade lite och valde den ”korta” distansen på 12 kilometer, men den skulle visa sig vara utmanande nog… Slet mig igenom banan på drygt en och en halv timme och missade precis pallen. En 4:e plats var jag dock mer än nöjd med!

I april sprang jag också Tjejmilen 21k till förmån för Plan International Sverige och deras arbete för flickors rättigheter. En femtiolapp dyrare startavgift till något gott – jag älskar att det är så lätt att göra skillnad! Kände mig inte helt i form men gjorde överraskande mitt livs andra snabbaste halvmara – 1.39.27. Den ultrasega kroppen var tillbaka från äventyret på Nya Zeeland!

I slutet av april började min rygg bråka med mig igen. Extremt dålig timing eftersom jag i sista minuten hade bokat in mig själv på en träningsvecka på Playitas. Drömmen om att springa i bergen och lyfta tungt i gymmet byttes till långa promenader, lätt styrka, mycket sömn och många timmar vid (och i) poolen. Säkert precis det kroppen behövde allra mest. Fick till en enda löprunda i slutet av träningsveckan, men mest blev det en mental träningsvecka. Mycket välbehövligt för lite perspektiv på tillvaron.

Maj

Maj månad var en bra löparmånad! Jag löpcoachade som aldrig förr och fick till många egna pass. Jag älskar vårlöpning! Avslutade månaden med löprundor längs floden Arno som går igenom Florens. Det var varmt som attan men anpassar man längd och tempo så fixar kroppen värmen fint. ”Såhär varmt är det som tur är inte hemma” tänkte jag. Lite visste jag då att årets sommar skulle bli den varmaste ever…

Som grädde på moset toppades löparmaj av att jag sprang tillsammans med min kompis (trollkarlen) Daniel när han firade sitt 100:e runstreak-pass (han har nu sprungit över 300 dagar i rad). Min grymma bonusdotter hängde på hela 5-kilometersrundan – hennes livs första halvmil!

Juni

ASICS Stockholm High Five är ett nytt lopp som går dagen före Stockholm Marathon. Eftersom jag inte litade fullt ut på min rygg i ett helt marathon så valde jag att springa 5 snabba kilometer istället. Det var väldigt (väldigt!) varmt men ett otroligt kul lopp! Jag var klar på fina 21 minuter och 28 sekunder och knep 6:e-platsen i damklassen. Så oväntat!

Formen höll i sig. Två veckor efter High Five sprang jag, som den blodgivare jag är, Blodomloppet 10 kilometer. Benen kändes urstarka och trots värmen tog de mig i mål under 45 minuter för första gången ever i loppsammanhang. 44.03 löd sluttiden och det räckte till en 8:e plats i damklassen!

Juli/Augusti

Solen stekte från en klarblå himmel och jag kämpade med löpningen. Är det något jag har lite kämpigt med i löparskorna så är det värmen. Ett ökenlopp skulle utan tvekan vara min största utmaning…

Som tur var åkte jag till Tanzania som guide för Expeditionsresor två gånger under sommaren för att svalka av mig. Kilimanjaro två gånger på en månad är en utmaning för kroppen och min löpning fick ligga på ”ut och njut”-nivå. Jag sprang i Stockholm, i Dalarna och vid Höga Kusten. Den enda mulna dagen på hela sommaren passade jag på att köra långpass mellan Oxberg och Mora – en av mina favoritsträckor när jag är hos mamma i Dalarna.

September

I september drog jag än en gång på mig Plan International Sverige-kostymen för att springa Tjejmilen. Aldrig har jag lyckats springa loppet på under 45 minuter men i år kände jag att det fanns i benen. Mycket riktigt. Allt klaffade – kroppen, knoppen, vädret och humöret. Och pappa kom och hejade!!! 43.55 blev mitt officiella resultat och jag knep plats 91 av gud vet hur många tusen. Underbar känsla!

15 dagar senare väntade mitt för året enda, och världens flackaste, marathon – BMW Berlin Marathon. Även mitt andra lopp bland de prestigefyllda Abbott World Marathon Majors. Kroppen hade varit stark men att försöka slå mitt personbästa på 3.30.08 från 2015 kändes inte rimligt. Mentalt eller inte, men jag kände av ryggen på flygresan ner till Tyskland och jag förberedde mig på att i värsta fall inte fullfölja. Att pressa sig igenom ett helt marathon om man har ont på ett dåligt sätt är inte särskilt smart.

Min kropp överpresterade dock som så många gånger förr. Jag gick ut hårt – runt 4.45 min/km – och kände ingenting i ryggen under hela loppet. Mycket överraskande lyckades jag hålla hela vägen in i mål och korsade mållinjen på ofattbara 3.27.07. 3 minuter snabbare än perset 2015. Då tränade jag dedikerat i 26 veckor inför loppet och sprang långpass nästan varje helg. I år tränade jag helt och hållet på känn. Körde korta och hårda pass istället för långa och sega. Intervaller och fartlek. Backar och spontana fartökningar. Tydligen var det helt rätt för min kropp. Viktigt att ta med sig när man läser proffstips från höger och vänster.

Extra kul att ha delat lopp med magiska Eliud Kipchoge när han slog världsrekord och sprang in på helt ofattbara 2.01.40! Mötte honom under min uppvärmning innan starten på morgonen och han såg ut att sväva ovanför marken.

Bara en vecka senare drog jag iväg till England tillsammans med Marathongruppen för att springa ett av mitt livs roligaste lopp – Ragnar Relay White Cliffs. 28 mil stafett på den engelska sydöstkusten tillsammans med 9 andra lagkamrater. 26 timmar tillsammans i löparskorna och i våra pimpade vans. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp i hela mitt liv. Aldrig sovit så lite på ett dygn heller, iallafall inte i vuxen ålder.

Ragnar Relay Lake Mälaren går av stapeln mellan Mariefred och Stockholm i juni. 275 kilometer i fantastisk miljö och jag kommer inte att missa loppet för mitt liv! Det finns inte många platser kvar, så vill du vara med och springa så är det dags att dra ihop ett lag och anmäla sig nu. Jag kan garantera att det blir ett minne för livet!

Oktober

Efter årets sista lopp varvade jag ner tävlingsnerverna. Sprang kyliga och syrerika höstrundor och njöt av regn och rusk. Oktober bjöd också på ett kärt återseende och härliga backpass i Hammarbybacken. Ett av mina absoluta favoritpass i Stockholm!

I oktober gjorde också min grymma bonusdotter premiär med nummerlapp på bröstet. Grisiga, utmanande Kalvruset övervanns och jag fick stolt stå vid sidan och heja tillsammans med hennes pappa och lillasyster. Jag kan verkligen rekommendera Kalvruset till alla barn och ungdomar som vill ha en kul utmaning!

November

Även november bjöd på ett kärt återseende. Hemma hos mamma i Dalarna passade jag på att besöka Gesundaberget för några vändor. Lite mer utmanande än Hammarbybacken och med mycket bättre utsikt. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för Dalarna och platser som denna.

I november fick jag också springa i underbara Central Park igen. Det är något väldigt speciellt med att springa i New Yorks lunga och jag är glad att jag fick dela en av rundorna med min kärlek. Det är fint att kunna springa tillsammans ♥

På tal om att springa tillsammans. Att springa med vänner är också väldigt fint och det fick jag göra i november. Min fina vän Henke och jag var på samma kurs med Kay Pollak (rekommenderas!) och fick en fin morgonrunda i mörket tillsammans. Så värdefullt!

December

Vinterlöpning alltså. Bästa! Min grupp med nybörjare som jag coachar kämpade på och sprang i kyla och slask. Jag sprang mitt enda pass på löpband under hela 2018, enbart för att få kvalitet när det var för halt ute för att trycka på lite fart. Jag gillar verkligen inte löpband och förstår att man inte fastnar för löpning om man står där och harvar.

December bjöd ju också på årets kallaste runda – julaftonsrundan i -20,2 grader. Med en tunn merinobuff över munnen och lagom tempo i benen så var det dock inga som helst problem. Det finns verkligen inga dåliga väder för löpning!

För att sammanfatta löparåret 2018: vilket jävla år!

Personbästa (med nummerlapp):
5 km 21.28
10 km 43.55
Marathon 3.27.07

Distansrekord:
102 km Tarawera Ultramarathon

…plus ett otal fina rundor som jag inte glömmer. Min kropp har varit starkare än någonsin och den har presterat långt över förväntan!
TACK älskade kropp för allt du står ut med ♥ ♥ ♥

° ° ° ° ° °

När jag tittar framåt mot 2019 ser jag både Boston Marathon (äntligen!) i april och Chicago Marathon i oktober. Jag ser en flack halvmara på Cypern i mars och såklart Ragnar Relay Lake Mälaren i juni. De fyra loppen är inbokade och klara.

På min önskelista står också ett par roliga millopp och något lopp som spänner över mer än en dag. Ja, så kliar det såklart i ultranerverna…