Chicago Marathon 2019 – en kärlekshistoria

Mitt åttonde marathon och det fjärde i min World Marathon Majors-serie. Här är mitt Chicago Marathon 2019.

Förra lördagen sprang jag Advocate Health Care International Chicago 5K – världens kanske längsta loppnamn på ett ganska kort lopp – som en liten uppvärmning inför maran i söndags. Jag hade en otroligt bra och stark känsla genom hela loppet. Min klocka gick lite bananas eftersom gps:en inte gillade skyskraporna, så jag fick köra enbart på känsla och sprang i mål på fina 21.37. Plats 22 av 3684 kvinnor. Skönt formbesked inför det stora loppet som väntade men såklart också en liten liten oro över att jag hade sprungit onödigt snabbt och bränt en massa energi i onödan. Det är alltid en svår avvägning hur hårt man vågar ligga under det sista passet inför en mara, men det skulle visa sig att det uppenbarligen bara var positivt för min kropp att jag vågade trycka på lite.

I söndags stod klockan på 04.30. Helt däckad av jetlag hade jag och Camilla somnat redan runt 20 kvällen innan så det var inga som helst problem att kliva upp. Efter en kaffe, rumstillagad gröt och en banan var det bara att göra sig redo. Älskar btw de amerikanska grötportionerna där man bara tillsätter varmt vatten (denna gång från kaffebryggaren på rummet) – lite för söta för min smak i vanliga fall men inför ett marathon är de helt perfekta!
Compeed och SportSlick på utsatta ställen. Nummerlappen på. Hemmagjorda sleeves av ett par fotbollsstrumpor som jag klippt fötterna av (tips för att slippa köpa dyra sleeves!). Dubbla hårsnoddar. Hårband. FlipBelt med energi. Kreditkort (och after run-ölbiljett!) i fickan. Alla små detaljer som måste fixas för att springa 4,2 mil. Viktiga rutiner som stillar tävlingsnerver. Humöret var på topp och mina ben fulla med spring efter Kipchoges ofattbara uppvisning dagen innan. Att det var bara ett par plusgrader utanför fönstret och lite för mycket vind för min smak försökte jag fokusera bort så gott det gick.

Klockan 05.45 beger vi oss mot starten i Grant Park, bara ett stenkast från hotellet. Vi är ett stort gäng som reser med Springtime och det är härlig stämning och mycket fokus när vi långsamt går mot startområdet. De amerikanska loppen har ett fantastiskt system där man kan donera överdragskläder till bättre behövande i starten, så alla har skyddat sig mot kylan i diverse stiliga outfits. Den bästa jag möter längs vägen kör en grön onepiece med draksvans…helt rimligt på en vuxen människa en marathonmorgon i USA. Själv bjuder jag på uttjänta arbetskläder från jobbet, PT-kläder storlek manlig XL, och ser ut som ett barn som har snott sina föräldrars kläder. Men ingen bryr sig. Alla är fokuserade på uppgiften och missmatchade kläder är sekundärt. Ingång 2 är min och när vi går in blir vi självklart både visiterade och kontrollerade med metalldetektor. Säkerheten är extremt prioriterad i det här landet.

Väl inne i startområdet vid 06.30 fryser jag nästan ihjäl. Enligt Accuweather är det +4 grader med en kyleffekt på -1. Det blåser och jag ser inte fram emot att ta av mig mina överdragskläder. Under har jag korta tights och höga strumpor, precis vad jag tror blir lagom för loppet som ska bjuda på 7-8 grader, vind och sol. Men just nu är det bara j*vligt kallt och mörkt. Och jag är kissnödig, som alltid innan start. Ställer mig i första toakön klockan 06.45. Kissar. Nästa toalett besöker jag 06.55. Kissar igen. Går in i fållan som stänger 07.20 och kissar igen vid 07.10 när den amerikanska nationalsången ljuder över hela området. Nervositet är onekligen vätskedrivande. Med en kvart kvar till start tar jag tillslut av mig överdraget, behåller vantarna som jag har tänkt att donera och behåller dem sedan på hela loppet. Det kommer nämligen att bli kallare än jag hade trott.

Dock inte lika kallt som väntan på starten som ska gå 07.30. Inne i fållan fryser jag så jag skakar. Jag vet att det tar mycket energi att frysa så jag svär lite över att kroppen behöver lägga bränsle på något så onödigt som att hålla mig varm redan innan jag har startat. Försöker hoppa igång kroppen så gott det går men det är riktigt bitande. Distraherar tankarna och funderar lite över mitt mål för dagen. Landar i att runt 3.30 borde vara rimligt. Strax under 5 min/km. Det borde väl gå? 3.27.07 är mitt PB från Berlin förra året, men då hade jag en väldigt bra dag och sådana dagar växer ju inte på träd precis. När första startgrupp, grupp A, äntligen sticker iväg dröjer det ytterligare en kvart innan min grupp D får börja springa. Vid det laget är mina lår som två isglassar fyllda med cement och jag fattar inte hur jag ska kunna springa en mara. De första minuterna är skrattretande stela men benen kommer tillslut underfund med vad de ska göra. Steget lossnar och jag lägger mig i en behaglig pace och kryssar mellan alla tusentals ben som trängs uppför Columbus Drive.

En klocka utrustad med gps gillar inte höga byggnader och tunnlar. Chicago Marathon bjuder dock tyvärr på bådadera direkt från start så min klocka går återigen bananas, precis som under gårdagens lopp. Den berättar för mig att jag springer i ett tempo av ca 7 min/km, men min känsla och antalet människor jag springer om talar ett annat språk. Plötsligt ändrar den sig och låter mig veta att jag trycker på runt 2.40-tempo á la Kipchoge. Inte så troligt. Jag har med andra ord ingen aning om hur snabbt eller långsamt jag springer. Bestämmer mig rätt snabbt för att det här får bli ett lopp där jag får lita på känsla och stämma av vid varje 5-kilometersmarkering. I övrigt ska det bara finnas miles-markeringar och jag orkar inte räkna om distansen till kilometer vid varje skylt. Jag trampar på och lyfts fram av publiken som trotsar Chicago-kylan och är vakna tidigt en söndagsmorgon. Underbar stämning!

Det känns så oförskämt bra i kroppen redan efter ett par kilometer. Benen är pigga och huvudet helt klart. Innan jag ens har passerat en halvmil vågar jag dock inte göra någon djupare utvärdering av formen utan njuter bara av stunden. När skylten med 5 kilometer kommer och jag passerar den på 22.29 börjar jag bli lite orolig att jag har öppnat lite väl hårt. Att ligga i 4.30-tempo på en mara är väldigt mycket snabbare än jag tidigare har gjort. Det är snarare mitt miltempo. Jag tänker tillbaka på Berlin i höstas där jag fick betonglår vid 35 km av att springa 20 sekunder långsammare per kilometer. Slår bort tanken direkt och fokuserar istället på att jag känner mig oberörd efter en snabb halvmil och vilar i att min träning har känts otroligt bra hela sommaren och hösten. Jag tar ett bar ClifBar Bloks och fortsätter. Mot 10 kilometer!

Jag litar fortfarande inte alls på klockan. Den hoppar mellan 10 min/km och 3.30 min/km och jag vet fortfarande inte hur snabbt det går. Får fortsätta att springa på känsla och stämma av den totala tiden jag har sprungit vid varje 5-kilometersmarkering. Helt oväntat har de även satt upp en skylt vid varje kilometer, men de stämmer aldrig överens med min klocka ändå så jag släpper det helt och hållet. Trots klockans bergochdalbana envisas den dock med att visa att jag har legat på en snittpace runt 4.30, men jag vet inte vad jag ska tro. När jag passerar 10 km på 45.17  får jag dock bekräftat att det stämmer. Milen på 45. Det brukar vara ett hyfsat tufft pass för mig när jag tränar. Just nu känner jag mig dock, konstigt nog, oberörd. Det känns som att jag knappt har börjat springa.

Det ligger dock en svag liten tanke och gnager i mitt huvud – en tanke att jag nog inte klarar så mycket längre i det här tempot. Jag borde inte göra det. För ett par veckor sedan körde jag ett pass på 14 kilometer i dryga 4.30-tempo och det kändes bra men inte direkt superlätt. Jag var rätt trött efteråt. Nu ser jag hur klockan klockar kilometer efter kilometer runt 4.30 och benen vill liksom inte bromsa ner. Pulsen känns stabil och inte hög på långa vägar. Känslan är fantastisk! Publiken skriker ”Go Sweden – looking strong!” och det är precis så jag känner. Hade det inte varit för att jag kontrollerar min totaltid vid varje 5-kilometersmarkering hade jag trott att min gps var fullständigt missvisande. Kan jag verkligen känna såhär i det här tempot? 15 km går på 1.08.25…så ja, jag kan visst det. Kroppen fortsätter i samma outtröttliga tempo och samtidigt som en skylt med ”No human is limited! – Eliud Kipchoge” dyker upp tänker jag: tänk om det här håller hela vägen?!

Jag kan inte minnas ett enda lopp jag har sprungit med den här känslan av totalt flow. Jag är helt inne i min egen kropp men kan ändå njuta av omgivningen. Det är ingen ansträngning att springa och jag bara ler. Klockan fortsätter att visa snabba kilometrar runt mitt miltempo och jag blir liksom inte trött. Huvudet är kristallklart och publiken levererar energiboost efter energiboost. Jag tackar, ler och kör high five med polisen. Vinkar varje gång jag hör någon heja på mig. Hör ”Go Sweden!” överallt och peppar andra svenskar som jag springer förbi. För jag springer förbi väldigt många. Min känsla är att typ ingen springer om mig och att jag bara tar in löpare efter löpare. När jag tittar runt mig ser jag löpare från både startgrupp B och C, de som kom iväg några minuter innan mig i starten. Vad är det som händer i kroppen?! Tänker på min pojkvän därhemma som följer mig hemifrån och garanterat tänker ”åh nej, nu har hon gått ut för hårt!” (vilket jag sen fick bekräftat var exakt hans tanke) och jag får en sån otrolig lust att visa både honom och mig själv att jag inte alls har gjort det. Jag vill så gärna tro att jag har gått ut precis så hårt som min kropp klarar idag. 20 kilometer passeras på 1.31.49 och halvmaran inte ens  en minut långsammare än mitt PB som jag satte för 10 år sedan då jag var i otroligt bra form (och 10 år yngre!). Jag förstår verkligen ingenting. Halva loppet är gjort och det känns knappt som om jag har startat. Skrattar bara åt min klocka och fortsätter att åka med benen dit de är på väg. För det är precis så det känns – som att benen springer på raketbränsle och jag inte har någonting att säga till om.

”En mara börjar vid 30 kilometer” brukar man ju säga. Självklart är det något som ligger i mitt bakhuvud när jag cruisar fram längs Chicagos gator, nu dessutom väldigt kissnödig. Jag närmar mig 25 kilometer och tankarna börjar fara fram och tillbaka. Tänk om jag väggar vid 30? Jag kanske måste gå sista milen! När kommer smällen? Ska jag få kramp för första gången? Samtidigt som tankarna susar springer jag dock outtröttligt på och plötsligt är den där – skylten med 25 km. Klockan visar 1.55.20 och jag inser att jag knappt har tappat någonting i tempo. Va?! Jag mår ju så oförskämt bra när jag borde vara trött! Jag tänker tillbaka på Boston Marathon i våras och hur jag mådde då. Uppladdningen var katastrofal och jag insjuknade i lunginflammation bara veckor innan. Loppet blev en kamp och det enda jag gick för då var min medalj, oavsett tid. Vid 25 kilometer kändes det som att det var en evighet kvar. Nu känner jag väldigt annorlunda. Det finns absolut ingenting i min känsla som är jämförbart med loppet i april. Fortsätter det såhär kommer jag ju att slå personbästa med flera minuter!

När jag passerar skylten med 18 miles börjar jag ägna mig åt huvudräkning. Distansen på klockan har jag sedan länge slutat lita på eftersom kilometermarkeringarna inte alls stämmer med vad klockan visar. Dock håller sig tempot stadigt mellan 4.20(!) och 4.40 min/km och snittet på strax över 4.30 – en pace som jag inte borde kunna hålla såhär länge. Stämmer det verkligen? Drygt 8 miles kvar. 8 gånger 1,6. 12,8 kilometer. Snart passerar jag ju 30! Jag får en euforisk känsla och jag ler för mig själv. 12 kilometer kvar. När min klocka visar 2.18.53 vid 30 inser jag att jag har råd att springa i 5-minuterstempo den sista milen och ändå persa med 8(!) minuter! Men eftersom det är mitt 8:e marathon har jag lärt mig den hårda vägen vad som kan hända vid 30-35 kilometer…det är lite som rysk roulett, kroppen kan hitta på precis vad som helst. Jag har full respekt för att jag har pressat den hårdare än vanligt och kommer att förstå om den inte orkar prestera i en timme till. Men det är nu jag testar något helt nytt mentalt – att tänka att jag inte har sprungit 3 mil utan att loppet börjar precis här och nu. Att jag är på kilometer noll och ska ta mig an ett 12-kilometerslopp på lätta ben med världens bästa publik längs banan. ”Go Sweden – you’ve got this!!!” hör jag precis när kilometer 31 piper till på 4 minuter och 20 sekunder. Min plan verkar fungera.

Jag hade hört att Chicagos publik skulle vara den bästa. Loppet i New York 2017 – mitt första i USA – var en helt ny upplevelse för mig i form av publikstöd. Men det här är ännu något nytt. Alla längs banan verkar veta att vi behöver mer hjälp nu när vi snart bara har en mil kvar. Det är ett öronbedövande jubel när vi lämnar Pilsen och springer in i Chinatown. Hela gatan är en stor fest med pappersdrakar och musik. Jag har ett ofattbart flow. Ingen som helst känsla av trötthet i benen och mentalt är jag piggare än någonsin innan under ett lopp. Det känns som att jag är dopad (eller i alla fall hur jag tror att det skulle kännas). Plötsligt hamnar jag bakom en klunga som bromsar upp mig. Jag närmar mig 35 kilometer och jag fattar att folk är trötta och vill sakta ner lite. När jag ser att det är klungan runt 3.25-farthållarna från någon startgrupp framför min börjar jag dock inse att de inte har saktat ner. Det är bara jag som har sprungit ifatt dem…och nu förbi. Fötterna bara trummar mot asfalten med bibehållen kadens. Ingen betongkänsla. Inga tuggummisega ben. Jag springer i en total runners high och skakar bara på huvudet när 35 km passeras på 2.42.07. Bara 7,2 kilometer kvar. Även om jag saktar ner till 5-minutertempo nu kommer jag att springa i mål på under 3.20! Jag har ju inte tappat någonting de sista 5 kilometerna! 7,2 kilometer. Det är ju ingenting. Tänk om det går vägen?! Jag har exakt 45 minuter på mig till mål för att tangera mitt personbästa. Händer inget chockartat nu kommer det att bli nytt pers. Känslan är underbar och benen springer outtröttligt på. En åskådare skriker: Three fifteen – you can do it!!! 3.15? Jag kan ju inte springa en mara så snabbt!

Det slår mig att det blåser. Att det blåser rejält och faktiskt har gjort det precis hela loppet. Iskall vind dessutom, från alla väderstreck men mest mot min löpriktning. Det slår mig också att jag inte har brytt mig nämnvärt. Jag har haft ett sådant ofattbart flow att inte ens motvinden har stört mig. Jag är istället bara så enormt tacksam över att det inte har varit för varmt. Värmen tar alltid knäcken på mig när jag springer och dagens 6-7 grader och isande vind har visst passat mig alldeles utmärkt. Dock har jag fått behålla både sleeves (läs: sönderklippta fotbollsstrumpor som jag hade planerat att slänga längs vägen) och vantar på. Det har bitvis varit väldigt kallt men just nu är allt perfekt. Jag närmar mig 40 kilometer, klockan visar fortfarande en snittpace strax över 4.30 min/km och benen är fortfarande fräscha. Jag har inte ont någonstans. Känner bitvis att jag blir lite väl andfådd men varje gång jag känner så och tittar ner på klockan får jag svar på varför – jag springer nästan nere på 4 min/km och får tvinga mig själv att bromsa. Jag har ett personbästa inom räckhåll och vill inte förivra mig och springa för snabbt nu. Tålamod Helena, tålamod. 40 kilometer kommer och klockan säger 3.05.32. Runt 35 minuter snabbare än i Boston, knappa 22 minuter till mitt personbästa från Berlin och ynka 2,2 kilometer kvar att springa. Får jag inte akut kramp (vilket aldrig har hänt så varför skulle det hända nu?) så kommer jag att putsa mitt pers med väldigt många minuter. Jag skulle kunna gå 2,2 kilometer på 22 minuter. Det här kommer att gå vägen!

Vad som följer nu är 10 minuters ren och skär eufori. Det är en helt sjuk motvind – som att springa i en vindtunnel – men jag bryr mig inte det minsta. Det gör inte publiken heller. Vi springer den breda och fina Michigan Avenue ner och jublet är jämförbart med det på upploppet på Boylston Street i Boston i april. Det går inte att förklara för den som inte har upplevt det. Mitt leende svider i kinderna. Överallt ropas det ”Go Sweden!” och ”Go runners – you’re almost there!”. Orden går rakt in i benen som extra bränsle. Vinden gör sitt bästa för att stoppa mig men jag springer rakt igenom. Jag känner mig som en ostoppbar superhjälte. Skylten med 1 mile to go dyker upp och jag har loppet som i en liten ask. 1,6 kilometer är verkligen ingenting och jag hinner knappt tänka klart tanken innan jag ser jag en skylt som säger 800 meter. Nu bränner tårarna i ögonen. Klockan har passerat 3.11 och jag börjar förstå vilken helt ofattbar tid som väntar mig vid mållinjen.

Vi svänger höger upp på Roosevelt Road. Det lutar uppför. Chicago Marathon är platt som en pannkaka och det här är en av väldigt få partier som inte är flacka. En kille bredvid mig skrattar och säger ”Oh – is this THE HILL?!”. Det är ju en backe men inte en backe som man är van vid. Det är en svag, svag lutning under hundra meter och sedan svänger banan ner till vänster mot målrakan. 200 meter kvar. 42 kilometer är gjorda och mina ben är fortfarande inte trötta. Ingen betongkänsla som i mina 7 tidigare marathon. Inga krämpor. Andningen är fri men lite störd nu av att jag är på väg att börja gråta. Jag fattar ingenting. Tittar på klockan som precis passerar 3.15 och jag trycker på allt vad jag kan. Att springa in på en tid på 3.15.någonting är något jag aldrig hade kunnat drömma om. Det är ju liksom bara riktigt bra löpare som gör sådana tider på en mara. Inte jag.

Upploppet svävar förbi. Publiken vrålar på båda sidorna och jag vet inte hur många jag springer om. Jag bara ler och tårarna bränner. Benen känns inte av och jag känner mig inte ansträngd. Jag flyger fram. Mina armar åker upp i luften och jag skriker ett högt YES! när jag springer över mållinjen. Jag stänger av klockan och ser tiden – 3.15.34.

Kan det vara sant?! Jag måste ju ha stängt av klockan av misstag någonstans under loppet? Jag går smågråtande framåt och alla funktionärer gratulerar med ryggdunkar och fina ord. Får ett sms av min pojkvän: ”Helt jävla sjukt!!! Sprang du i mål på 3.15.31???” Jag går in i resultatlistan och kollar. Ja, jag gjorde visst det. Jag sänkte mitt personbästa från 3.27.07 (Berlin 2018) till 3.15.31. Hur fan är det möjligt?Plötsligt ser jag Camilla i vimlet. Hon sprang Berlin Marathon för två veckor sedan och skulle ”mysspringa” idag. Men även hon presterade över förväntan, putsade till sitt fyra år gamla pers och sprang i mål på fina 3.22.37. Vi kramas och är glada. Får en medalj och en kall öl. Livet känns ganska bra för tillfället.

När vi sitter där på after run i solen Grant Park konstaterar jag än en gång att jag älskar att springa. Jag ÄLSKAR att springa 4,2 mil på asfalt och jag älskar min kropp som levererar gång efter annan. Att vilja springa på bättre tider är enligt många bortkastat och ett tecken på att man fullständigt har tappat glädjen och syftet med löpningen(?). Jag säger att de är helt ute och cyklar. Det finns ingenting som inte har varit löparglatt med den här dagen. Vi springer alla av olika anledningar och det finns inget rätt och fel. Förmiddagen har varit en löparfest jag aldrig kommer att glömma och jag har njutit och varit glad varenda en av mina 42195 meter längs banan. Min medalj har sällan känts så skön att ha runt halsen. Och det oavsett vad alla ”löparexperter” säger om varför och hur vi ska springa. Jag vet varför jag springer och Chicago Marathon 2019 är ett kvitto på det. Jag har aldrig känt mig så löparglad och stark.