>Mörkret
>
Ja, såhär ser det ut när man står och väntar på bussen i Sveriges huvudstad klockan 05.45 på morgonen. Trist kan man tycka, men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det är mysigt…
Vet inte vad det är med hösten 2010, men jag har ett ständigt pirr i kroppen och mörkret kommer liksom inte åt mig. Mörkrädslan kanske försvann i våras ändå. Min hemmasnickrade mörkerterapi, när jag tvingade mig själv att gå minst en timme varje morgon längs kolsvarta stigar, där i Spanien kanske hjälpte mer än jag trodde…
Är det bara jag som gillar det här mörkret?
Foto: Privat. Min vän mörkret.
4 kommentarer
Ann
>Nix jag gillart oxå! I måttliga mängder, just nu är det helt okej. Kl 8 är det ju hur ljust som helst och nu skulle det lika gärna kunna vara vår som höst ute. Det är ett jäkla klagande, tycker jag.
Kram och ha en bra dag!
soffan
>Ja jag älskar´t. Har alltid gjort. Min mamma brukade kalla mig "mörkrets furstinna" när jag var yngre, just av denna anledning ( tror jag ) och inte för att jag är ond ( hoppas jag ). 🙂
Frk Nyfniken
>Åh, jag känner faktiskt samma sak i år med det här mörkret. Det kommer liksom inte åt någonstans och den känslan är enormt skön.
Erika
>Jag älskart med. Och snart när husen vaknar och har tända ljus…