Min förlossningsberättelse

Tisdagen den 19 juli. Två dagar kvar till mitt planerade kejsarsnitt. Jag har några timmar tidigare varit på mitt sista besök på Mama Mia i Nacka för att mäta magen och kolla blodtryck. Allt ser bra ut och jag konstaterar att min kropp verkar ha gillat att vara gravid – jag har nästan inte haft ett enda fysiskt besvär på 9 månader. Så tacksam!
Mentalt har det dock varit lite mer utmanande. Efter samtal med min barnmorska om min förlossningsrädsla (läs: skickade hon mig till en terapeut och sedan vidare i vecka 24 till aurorasamtal på BB Stockholm där jag ska föda. Jag blev ganska snabbt beviljad att göra kejsarsnitt. Nu är jag otroligt förväntansfull men börjar också bli rejält nervös. Att jag ska konfronteras med en miljö som jag har ogillat sedan barnsben och dessutom genomgå en stor operation är stort och väldigt läskigt. ”Ser sectio (kejsarsnitt) som det bästa alternativet av två dåliga”, som en förlossningsläkare har skrivit i min journal. Men vi ska ju också äntligen få träffa krabaten som jag har burit på sedan i november, och som har levt rövare i min mage de senaste veckorna…så det är onekligen en delad känsla inför vad som komma skall. Längtan, oro, glädje och livrädsla i livets märkligaste mix.

Det är en fantastisk kväll. Varmt och soligt och vi bestämmer oss för att inviga kolgrillen som Lasse fick av mig i pappaledig-present. Vi har förberett kyckling, majskolvar och en massa goda grönsaker. När glöden äntligen har börjat ta sig får jag panik över att mitt hår luktar brasa och går in för att tvätta det (logik á la höggravid). Jag böjer mig dubbelvikt in i duschen med kläderna på och tvättar håret, så gott det går med en stor badboll i vägen. Jag virar en handduk runt håret. När jag reser mig upp känner jag hur något varmt rinner nedför mina ben, och det är inte vatten från duschen…vattnet går. Antar jag. Har ju aldrig varit med om det förut men jag inbillar mig att det känns precis, exakt såhär. Jag ropar på Lasse som står utomhus på andra sidan huset, dessutom med en stängd badrumsdörr emellan. Han har precis lagt kycklingen på grillen och hör såklart inte. Jag tar mig ingenstans. Sitter på huk i duschen och försöker behålla lugnet. Jag höjer rösten ett antal gånger innan han ropar tillbaka och kommer in i rätt bra fart. I efterhand har han sagt att han hörde direkt på min röst att något hade hänt. Jag känner mig ändå ganska lugn. Lite rädd men mest väldigt fokuserad.

Han ringer till BB Stockholm. Barnmorskan som svarar är lugnet själv. ”Har hon värkar? Annars kan ni ta det lugnt och äta middag i lugn och ro, sen kommer ni in för en kontroll.” Det är verkligen lättare sagt än gjort att känna ro i den här situationen. Konstigt nog får jag dock i mig lite mat och känner mig inte så stressad trots allt. Lasse springer över till grannen och meddelar att de är välkomna att slänga något på grillen nu när glöden är perfekt. Om inte annat får de gärna se till att den har slocknat innan de går och lägger sig ikväll. Ingen av oss tror nämligen att vi blir hemskickade igen. Jag hänger tvätt – självklart hade jag slängt in en full maskin en stund tidigare – och slänger ner det sista i bb-väskan (som jag hade planerat att packa klart ”snart”). När jag meddelar att jag bara ska föna håret först sätter Lasse ner foten och låter mig veta att det inte kommer att hända. Vi sätter oss istället i bilen och styr mot Danderyd. Klockan är efter 20 på kvällen och vägarna är tomma på trafik.

Väl inne på specialistmödravården på BB Stockholm en dryg timme efter att vattnet gick blir vi lugnt och varmt omhändertagna av barnmorskan Lisa. Hon kopplar upp mig och det lilla hjärtat i magen. De håller koll så att bebisen mår bra och om mina värkar kommer igång. Känner mig inte så tuff där jag ligger på britsen med fostervatten som fortsätter att rinna och tusen tankar om det som komma skall. Lisa meddelar mig att beroende hur det förlöper nu så kommer teamet, med läkare Sofie Graner i spetsen, bestämma när och hur de ska gå vidare. Vi blir lämnade med orden att de har full koll på mig och bebisen via alla sladdar som sitter på min kropp. Att jag bara ska ligga och ta det lugnt en stund. Jag fylls av en blandning av rädsla och förväntan för det som komma skall men försöker att andas lugnt. Bara lita på att jag är i goda händer. Är det någonstans jag ska vara just nu så är det här, hur lite jag än gillar sjukhusmiljöer. Vi säger till varandra att vi hoppas att vi inte blir hemskickade igen för att komma tillbaka på torsdag morgon. Lasse säger att han ska se till att det inte händer. ”Isåfall tar vi in på hotell i närheten, vi åker inte hem”. Jag tippar på att beslutet kommer att bli att tidigarelägga snittet till imorgon bitti och att vi får stanna över natten. Det är i alla fall vad jag ställer in mig på mentalt medan jag ligger där och tittar på hur fint det lilla extra hjärtat i min mage pickar på. Snart vet jag vems hjärtat är. Tanken är svindlande.

Efter ett tag kommer Lisa tillbaka. ”Jag ser att du har värkar, har du ont?”. Tydligen är den andra siffran på skärmen på väggen – den bredvid bebisens hjärtslag – någon typ av värkindikator. Värkar? Jaha..? Visst hade jag känt en molande känsla långt ner i magen, men inte trodde jag att det var värkar? ”Jag kommer att ge dig en Bricanyl-injektion för att värkarna ska stanna av. Vi vill helst inte att förlossningen ska dra igång nu.” Jag får en spruta i armen med varningen att jag kan bli lite skakig av den, men att det är helt normalt. Hon ber mig trycka på larmknappen om värkarna kommer tillbaka. Några minuter senare darrar händerna och delar av överkroppen. Värkarna klingar av och allt är frid och fröjd, i alla fall fysiskt. I mitt huvud snurrar en kakafoni av tankar men jag försöker behålla lugnet. Allt är som det ska. Vi är där vi ska. Allt blir bra. Det går en stund och värkarna kommer tillbaka. I samma veva kommer Lisa tillbaka för att kolla till mig och beslutar att ge mig ännu en spruta. Samma visa igen – darrig kropp och värkar som avtar. Hur länge kan man hålla på såhär? tänker jag för mig själv och ser framför mig ett x antal sprutor fram till imorgon.

Jag behöver inte bekymra mig om det så länge. Nästa gång Lisa tittar in levererar hon beskedet att de inte kan vänta. ”Doktorn vill göra snittet redan i natt”. Jag bryter ihop och börjar gråta. Tårarna bär på mycket rädsla men min analys nu i efterhand är att det var mest lättnad som kom ut. ÄNTLIGEN ska jag få göra det här som jag har bävat så mycket inför. ÄNTLIGEN ska jag få träffa mitt barn. Jag känner mig inte särskilt ledsen eller rädd, mest glad och lättad över att det är dags. Att vi slipper åka hem och vänta ännu en dag. Den lille krabaten i magen känner redan sin mamma. Han förstår att det är bäst att rycka plåstret snabbt istället för att dra ut på lidandet och låta mig åka hem med min oro. Vänta i ytterligare två dagar. Just do it, liksom. Ingen tid att tänka.
Lisa låter mig veta att de behöver vänta några timmar eftersom jag precis har ätit och att de ska återkomma med närmare tid. Jag får Emla-plåster med lokalbedövning i armvecken för porten till kommande dropp. Hon meddelar att vi snart kommer att få träffa läkaren som ska genomföra operationen. Lasse ringer grannen och meddelar att vi inte kommer hem, påminner dem om att kolla till grillen.

Sofie, läkaren, kommer efter en stund. Hon är, som alla läkare jag har träffat hittills i samband med min graviditet, lite mer straight forward och ”klinisk” än barnmorskorna. Just nu är det ganska skönt, jag är redan skör och skulle få det jobbigt att hålla ihop det om någon hade behandlat mig lite för mjukt nu. Hon är väldigt tydlig. Meddelar att det kommer att bli ett akut kejsarsnitt men att det inte blir någon skillnad mot det planerade som jag skulle göra om två dagar. Det byter bara namn till ”akut” för att det inte görs på den bokade tiden. I övrigt är allt likadant. Lika lugnt och kontrollerat, lika mycket personal och samma förfaringssätt. Den enda lilla skillnaden är att jag inte kommer att få vara med mitt barn direkt efter operationen eftersom uppvakningsavdelningen på BB Stockholm inte är bemannad på nätterna. De måste därför rulla iväg mig över till Danderyds Sjukhus och dit är pappa och bebis inte välkomma. Det sticker till i hjärtat men jag har så mycket annat att tänka på nu att jag inte lägger någon större tankeverksamhet på det. Tänker att det får lösa sig då. Först har vi en stor operation att överleva.
”Jag har skrivit ett förlossningsbrev, men det ligger i bilen. Ni hinner väl inte läsa det nu?” frågar jag. Sofie undrar vad som finns i det och jag svarar att jag mest skrivit att jag är rädd för allt som jag omges av just precis nu; sjukhusmiljö, blod, sprutor, operationer och allt annat som hör sjukvården till. När hon undrar exakt vad det är som är så läskigt med allt det börjar jag gråta igen. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. ”Jag vet inte.” Det är bara en obehagskänsla som helt tar över min kropp och jag vill bara bort. Hon lyckas mirakulöst plantera lite lugna tankar i mitt huvud och när hon går igen så känner jag mig ändå redo. Fokuserad. Är den någon superkraft jag besitter så är det att oftast hitta fokus i utmanande situationer och bara göra det jag måste. I det här fallet har jag inget val och det passar min personlighet rätt bra, trots allt. Jag måste kasta mig ut och få det gjort. Lägga min tilltro till alla experter som kommer att vara vid min sida. Låta dem göra det de gör precis varje dag. De kan det här. Det är inget som är svårt eller ovant för dem. Att plocka ut barn är vad de är här för. Släpp taget bara, lita på proffsen.

Vi flyttas efter en stund rakt över korridoren till rummet där vi ska bo efter förlossningen. Alla sladdar kopplas bort eftersom bebisen och jag verkar må finfint. Lisa ber oss släcka ner och försöka sova lite eftersom vi har en lång natt framför oss. Klockan har hunnit bli närmare midnatt men det finns inte en chans för mig att komma till ro och sova. Jag är så mentalt uppvarvad och vill bara få det här gjort nu. Min nervositet har bytts mot totalt fokus och jag känner mig redo. Jag vill bara träffa mitt barn. Hhöra det där skriket jag har föreställt mig så länge. Räkna alla fingrar och tår. Jag vill inte vänta en enda minut till.

Strax innan 01 – en knapp timme in i den 20 juli – är väntan över. Lisa kommer in: ”det är dags”. Jag har inte sovit en enda sekund men är inte det minsta trött. Adrenalinpåslaget liknar det jag brukar få när jag ska springa ett lopp och jag känner mig otroligt fokuserad. Jag får byta om till operationsutstyrsel. En vit rock med knäppningen bak (för att de ska kunna ge mig ryggbedövningen) och en extra rock över. Nättrosor och knähöga, vita strumpor. Lasse får en blå overall att dra över sina kläder. Båda toppas med gröna operationsmössor på huvudet och vi skrattar lite åt varandra. Det är skönt att få skratta lite mitt i all nervositet och anspänning. Barnmorskan Annette och hennes kollega ska eskortera oss till operationssalen och hon frågar om jag vill lägga mig och bli skjutsad i sängen. Jag tackar nej, vill röra på mig så mycket jag kan medan kroppen fungerar. Det kommer inte att bli så mycket rörelse framöver för mig så lika bra att gå de få stegen jag kan.

Väl framme vid operationsavdelningen får vi veta att de inte är helt redo att ta emot oss än. Vi får vänta en stund i receptionen utanför. Tar ett par bilder på vår maskeradklädsel och skrattar lite mer. Jag försöker förstå vad som ska hända. Om en liten stund ska jag få träffa min son som jag har burit på i snart 9 månader. Det har varit månader av funderingar, rädslor och förväntningar. Snart är han hos oss och jag är mamma. Det är en tanke lika surrealistisk och skrämmande som underbar. Jag är livrädd men samtidigt så lycklig. Vill bara att han ska vara ute nu och att han är frisk. Att han andas själv och mår bra. Att alla fingrar och tår sitter där de ska. Jag försöker ta djupa andetag och fokusera på uppgiften – att lämna min kropp i händerna på teamet som nu förbereder operationssalen. Släppa kontrollen och låta de göra det de gör varje dag. Inte lätt för en person som inte gillar att tappa kontrollen men nu har jag inget val. Jag kan inte göra det här själv och i det här läget är inte ensam stark. Är oändligt glad över att Lasse är vid min sida. Att vi gör det här tillsammans och att ett helt gäng proffs ska ta hand om oss. Så tacksam över att min oro över överbelastad förlossningsvård och kaos för tillfället är obefogad. Det är så lugnt och skönt där vi är just nu. Personalen är avslappnad och de pratar om allt mellan himmel och jord. Allt utom min operation som väntar runt hörnet. Jag är så tacksam för det.

Vid 01.30 får vi äntligen komma in i salen. Den manliga sköterskan (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) som har varit den mest avslappnade och uppsluppna ute i receptionen leder in oss. Han utstrålar ett lugn och ser ut som att han är på väg till vilken kafferast som helst. Det lugnar mig och tur är det. Operationssalen är nämligen en sjukt läskig plats för någon med sjukhusrädsla. Märkliga apparater överallt. Monitorer. En massa personal i sterila kläder. Och en jävligt läskig brits i mitten av rummet när jag visst ska ligga. Ovanför hänger den där lampan som jag har fått tips om att inte titta upp på under operationen. Den Kan visst i värsta fall spegla ner på andra sidan det gröna skynket där de ska skära upp min mage. Fy fan. Mitt stackars hjärta är uppe i tröskelpuls tror jag. Kan man backa ur nu? Nej, det ser inte ut så med tanke på uppslutningen därinne. Det är folk precis överallt.

Mitt minne sviker när det kommer till namn och titlar. Jag lyssnar förmodligen inte alls. Det jag dock lyssnar på är instruktionerna jag får och den tydliga informationen om vad som skall hända. Bästa sättet för mig att hantera rädsla är att ta reda på så mycket fakta som möjligt. Jag är tacksam över att jag hann säga det till doktor Sofie när vi träffades efter inskrivningen. ”Berätta gärna vad ni gör under operationen…förutom när ni sätter skalpellen i mig – det vill jag helst inte veta”. Personalen är uppenbarligen välinformerad om min önskan, för nu får jag veta allt. Alla är så otroligt raka, tydliga och proffsiga. Alla presenterar sig och berättar exakt vad deras uppgift är. Det är inga jobbiga grejer, fram till: ”jag är narkosläkare och jag ska se till att du blir ordentligt bedövad.”

Bedövningen ja. Efter diverse sladdar, mätare, fix och trix är det dags för bedövningen. Ryggbedövningen. Den som ska göra mig förlamad från bröstet och neråt. Den som gör att jag kan känna beröring men inte kyla och smärta. Den som gör att jag faktiskt kan vara vaken när de ska ta ut mitt barn ur min mage. Ryggbedövningen som jag har bävat ordentligt inför.
Jag kommer inte ihåg hennes namn men narkos/anestesiläkaren är en av de bästa inne i salen. Hon är så otroligt tydlig och rak. Lugnande men inte daltande. Hon berättar exakt vad hon gör bakom min rygg efter att jag lagt mig på sidan och dragit upp knäna mot min stora mage. ”Jag måste hitta exakt rätt med bedövningen, det kan vara så att jag kommer åt en nerv så det kan kännas lite”. ”Lite” visar sig vara ett relativt begrepp när det plötsligt blixtrar till i vänster ben. Jag har känt nervsmärta många gånger i mitt löpskadeliv men det här är something else. Fy fan säger jag bara. Jag är dock så fokuserad på uppgiften att jag bara ger ifrån mig ett litet ”aj”. Jag hör själv att den lama reaktionen inte gör känslan inombords någon rättvisa. Det gör så in i helvete ont, rent utsagt. Läkaren fortsätter att prata med mig och meddelar att det är viktigt att hon hittar precis rätt. Tillslut gör hon det. Hon låter mig veta att det kan spänna till i ryggen nu, för nu sätter hon bedövningen. Snart kommer mina ben att domna bort. Hjälp.

Det är ingen tvekan om när bedövningen tar. Känslan av att någon häller varmvatten i kroppen sprider sig ner i benen. De vänder ner mig på rygg. Jag kan inte röra mig. Mitt enda fokus är nu att inte gripas av panik och tänka att det är bättre att jag inte kan röra mig än att bedövningen inte har tagit. Hemska tanke. De börjar testa om bedövningen sitter där den ska med hjälp av att dra något kallt mot olika delar av kroppen. ”Känns det kallt här?”. Tänk om jag svarar fel…tänk om jag känner fel och säger ”nej” fast det borde vara ”ja”. Jag måste verkligen koncentrera mig så att jag inte blandar ihop att jag känner något med att det känns kallt. Det är ju två helt olika saker, men inte helt lätt att separera i mitt rädda tillstånd. Jag ligger och håller Lasse hårt i handen och hela min överkropp skakar. De undrar om jag fryser. Jag svarar att jag är varm men att jag är så jävla rädd. Lasse har i efterhand sagt att han aldrig någonsin har sett mig så fokuserad och lydig. Jag svarade visst på varenda fråga med osedvanligt låg röst men helt utan tvekan.

När jag inte känner någon kyla från armhålorna och nedåt meddelar läkaren att hon kommer att nypa mig jättehårt i magen med en tång. ”Du kommer garanterat att känna det om bedövningen inte har tagit”. Jag känner ingenting. ”Då är vi redo – time out”, säger läkaren.
Hela teamet presenterar sig för varandra och berättar vad de ska göra. Jag har fått veta innan att de gör det för att starta om, fokusera och hitta till startgroparna. Den manliga sköterskan frågar om vi önskar musik. Jag svarar ”ja tack”. Tänker att jag ska be dem ta fram min mobil med min spellista som jag har förberett, men jag orkar inte. ”Är det något du inte gillar?” frågar han och jag ber honom undvika jazz. Vad som helst utom det. ”Ja, men då blir det Rammstein” säger han men blir nedröstad av resten av teamet. Jag tänker i mitt stilla sinne att jag hade älskat det, det är en av konserterna jag har ställt in den här sommaren p.g.a. av min graviditet. Tysk industrimetal kanske inte passar så bra under en operation dock så jag ger mig. Det blir något radioskval istället och jag är nöjd. Bara det inte är tyst så är jag glad.

Narkosläkaren som satte den hemska sprutan i min rygg står vid mitt huvud och pratar. ”Inreppet kommer att gå ganska snabbt när de väl börjar operera”. Jag håller krampaktigt i Lasses hand på ena sidan och den manliga sköterskans på andra. Mina armarna ligger rakt ut åt sidorna på två armstöd. Jag känner mig nästan korsfäst. Kroppen kränger fram och tillbaka och jag undrar vad de pysslar med där bakom skynket. Narkosläkaren fortsätter att förklara saker och ting som jag har glömt. Jag tror att hon säger att förberedelserna är klara och att operationen snart ska börja. I samma sekund hör jag ett gnyende ljud på andra sidan skynket. Det låter som en bebis. Är det en bebis? Är det redan klart? De har ju inte börjat än?! ”Det är klart” hör jag någon säga. ”Om ni tittar åt vänster nu så får ni träffa honom”.

Känsloexplosionen är total. Runt skynket kommer, insvept i en blå filt, en liten liten människa. Två perfekta små fötter sticker ut. Tårarna väller över och jag fylls av en känsla jag aldrig har upplevt tidigare. I barnmorskans famn ligger den sötaste lilla krabat jag har sett. Han skriker inte. Han ger bara ifrån sig det gulligaste ljudet jag har någonsin har hört. Jag kan knappt tro att det är sant. Han finns på riktigt!
När jag får upp honom på mitt bröst blir han tyst. Han doftar ljuvligt, trots blod och kladdigt fosterfett. Jag kan inte sluta pussa på honom där han ligger, så liten och hjälplös. Den pyttelilla näsan. Pussmunnen. De små öronen. De minsta fingrarna jag har sett. Jag vill aldrig släppa honom, aldrig någonsin. Det är en kärlek svår att förklara. Alla mina tvivel försvinner. Min oro – ”tänk om jag inte känner något när han kommer” – är raserad. Jag älskar varenda liten millimeter av den här pojken. Hans huvud är hoptryckt av sätesläget och hans ögonbryn låga och bekymrade…men han är det vackraste jag har sett. Vår son. Vår älskade son.

Lasse får klippa navelsträngen (som såklart redan är klippt när han kommit runt skynket, men symboliskt klipps en bit till). Det skvätter blod men min blodskräck göra sig icke besvär. Läkaren kikar över skynket; ”operationen har gått jättebra, vi är så nöjda…och vi får tacka mamma för att hon valde kejsarsnitt, han låg i säte”. De senaste veckorna har jag fått höra att han har vänt sig, men tydligen har han hela tiden legat med rumpan nedåt vilket förklarar hans lätt tilltryckta huvud (och att vi har tyckt att hans ”rumpa” har känts väldigt hård uppe vid min revbensbåge…vi har med facit i hand klappat honom på huvudet). Till allas försvar så är de inte alltid så noga när de palperar en mamma som har planerat snitt – därav misstaget med hans förväntade läge.

Nu försvinner tid och rum. Jag har minnesluckor. Klockan är strax efter 2 på natten och jag har just genomgått den mest omvälvande timmen i mitt liv – en känslomässig bergochdalbana som inte är jämförbar med någon annan. Mitt livs lopp. Från nervositet, oro och bedövande rädsla till livets största lycka. Jag är helt slut och luften går ur mig. I journalen står det att far och son körs till plan 4 och att mor körs till uppvakningsavdelningen. Jag vet ju att jag kördes dit men jag har inget minne av det. Jag kommer ihåg att personalen lyfte över mig till en säng, men har inget minne av att jag sa hej då till min son och hans pappa. De långa korridorerna till uppvaket på Danderyds Sjukhus är borta. Det är helt svart.

Uppvaket är något av ett töcken men jag kommer ihåg vissa saker. Som att jag får ett otroligt fint mottagande av sköterskorna dit jag kommer. Att de byter mina blodiga kläder till rena. Att jag längtar så otroligt mycket efter mitt barn men känner mig lugn över att han är i trygga händer hos sin pappa. Att de kontrollerar mig varje kvart för att se hur mycket jag blöder. Om jag har fått tillbaka kontrollen över mina fötter. Jag kämpar men benen vill inte röra sig. Jag får bilder och en film på hur min lilla son letar efter bröstet på pappa. Daniel Ståhl ska kasta diskusfinal i EM klockan 03.33, jag är helt klarvaken då och tänker att pappa och son nog får sin första idrottsupplevelse tillsammans nu. Jag sover inte en enda sekund under de tre timmarna det tar för min kropp att komma tillbaka. Jag vet inte hur jag får tiden att gå. Hur tre timmar kunde försvinna så snabbt vet jag inte heller – kanske sov jag ändå?

Vad jag dock aldrig glömmer är när fötterna vaknar och de äntligen ger klartecken att få åka ”hem” till min lilla familj. Pirret i magen under den långa vägen genom korridorerna tillbaka till BB Stockholm. Hur det känns att äntligen få träffa min son – som nu har fått namnet Theodor – och hans omtumlade pappa. Världens godaste smörgåsar på en bricka. Ett liv som är viktigare än mitt eget. Vilken obeskrivlig lycka!

Jag vill rikta ett stort tack till all personal på BB Stockholm som gjorde min förlossning minnesvärd trots min extrem rädsla. Sofie Graner med team i operationssalen – vilka otroliga proffs ni är! Ett extra tack till anestesiläkaren som jag ej vet namnet på, som distraherade mig så att jag helt missade själva snittet – du är en världsmästare! Alla otaliga, otroligt kompetenta barnmorskor vi fick träffa under de dryga två dygnen vi hade vårt öde i BB Stockholms händer och som hjälpte till med precis allt – tack! Jag är så djupt tacksam över all hjälp, kärlek och förståelse vi fick under tiden på BB– det hjälpte oss att tryggt våga åka hem med vår lilla guldklimp efter ett par dagar.
Och Lasse…alla tack i världen räcker inte till. Jag älskar dig! ♡♡♡