Helvetet som blev heaven

Jaha ja. Så slog träningsklockan tisdag, vilket betydde att det var dags att köra rygg – och bröstpasset from hell igen. 40 set och dessutom ensam den här gången, utan en grym PT vid min sida. Hade dock turen att ha honom inom räckhåll och visst kom han med lite pepp ibland samtidigt som han körde slut på sin andra kund. Proffs.
En annan kollega tittade även han förbi och gav mig lite draghjälp…har jag sagt att jag gillar mina kollegor lite mer än vad som kanske är nyttigt?

Ny nostalgisk spellista (seriöst – vet ni hur mycket musik man har glömt bort!?) i högtalarna, och jag kände mig otippat stark. Tittar jag på mitt program där jag fyllt i alla vikter och reps så var jag starkare idag än förra veckan – yes! Lika svårt var det dock att tvätta håret, och den där scruben i duschen efteråt var inte att tänka på idag heller. Men en dag ska jag nog orka leva ett normalt liv även efter det här passet…det är iallafall mitt mål.

20 km cykling efteråt för att få svettas lite extra kändes som en skön bonus, och efter totalt 90 minuters träning var jag miss happy face (ok, med mascara i halva ansiktet och en übersvettig frisyr som lämnar allt annat att önska…).
Jag är så otroligt glad över att jag är frisk, har tonvis med energi och ett till synes outtröttligt driv att träna just nu, trots att det är mörk vinter. Tack, vem som än ger mig det..låt det alltid vara så…ok?

Tisdagen är dock inte slut än. Hemma och mellanlandar för att vända tillbaka och landa på mitt klassiska tisdagsvattenhål för lite skön musik, härligt sällskap och ett glas rött. Kan det vara världens bästa avslutning på en redan bra dag?