16 envist iskalla…

Att lämna över distansbeslutet till mina vänner på Facebook kändes som en bra idé imorse. Visste liksom inte hur långt jag ville springa, bara att jag ville göra det. Tänkte först skriva att jag lovade att avverka en halv kilometer för varje ”like” på min status, men såhär med facit i hand är jag glad att jag inte gjorde det och därmed slapp över tre mils löpning. 🙂
2oo meter utlovade jag, och efter 56 gillande och siktet inställt på 11,2 kilometer gav jag mig iväg efter frukost och en rejäl och mycket välbehövlig badrumsskåpsrensning.

Stockholm är kallt idag. Temperaturen har krupit ner runt nollan och det blåser arga vindar. Redan efter tre kilometer insåg jag att det inte skulle komma att bli min skönaste löprunda – inte minst med tanke på min brutala träningsvärk i rumpan efter torsdagens pass (lovar att skriva om det senare) – men jag lufsade på i ett lagom Tracy Chapman-tempo på runt 12 km/h.
Jag sprang kanske över någon bro för mycket, för plötsligt var jag i Solna…inte riktigt enligt plan med tanke på att 11,2 kilometer passerades när jag sprang förbi Råsunda, och faktumet att jag inte bor i just Solna. 🙂
Tunnelbanan kändes dock fegt så jag trampade vidare i iskylan. Lagom vid Karolinska Institutet i rundands segaste uppförsbacke stannade buss 70 mitt framför näsan på mig…och jag fick kämpa för att inte hoppa på den och åka i värmen lite närmare hemåt. Det som inte dödar härdar ekade i huvudet, och död var jag ju faktiskt inte.

När min gps nådde 16 kilometer höll dock mina knän på att förvandlas till isbitar så jag kastade in handduken vid Fridhemsplan. Med 5 kilometer mer i benen än planen gick jag in på ICA, köpte en god brödbit och tog bussen hem de sista 1500 metrarna hem till värmen. Jag springer igen dem imorgon istället och njuter just nu av en skön känsla i kroppen efter 79 minuters pannbensbygge. Julpyssel och middag hemma hos lillebror känns väl som en bra avslutning på en wunderschön lördag!?

Lyx på en busshållplats…