Lustfylld löpning på känsla – det nya svarta?

Jag är precis hemkommen efter min tredje (fantastiskt härliga, kyliga och regniga) löprunda på lika många dagar. Tredje dagen i rad med blöta fötter, vindpinat ansikte och en obeskrivlig lyckokänsla i kroppen. Hösten är verkligen den bästa årstiden för löpning!

De här tre löppassen har varit ett litet experiment. Jag är ju – som ni vet – lite av en tidsnörd när det kommer till löpning. Jag gillar att ha koll på fart och tid, och springer väldigt sällan utan min älskade Garmin runt handleden. Dessutom har jag inbillat mig att jag springer bäst med musik, mest eftersom jag (tror att jag?) blir trött av att höra mig själv flåsa… Jag har känt ett tag att jag måste göra mig av med min ständiga tids – och musikpress och faktiskt lära mig att springa på känsla utan pumpande house i öronen.

I fredags när jag stack iväg i mörkret lämnade jag min iPhone hemma (läskigt med hörlurar när det är kolsvart ute…) och gömde klockan under jackärmen. Jag lovade mig själv att enbart springa på känsla, försöka hitta ett skönt steg och inte titta på klockan en enda gång. Drygt 7 sköna kilometer (som visade sig hade gått runt 5.20 min/km) senare var jag hemma igen och jag överlevde onekligen utan tidspress. Igår gjorde jag samma sak, och idag när jag stack iväg bestämde jag mig för att återigen för att lämna musiken hemma och gömma klockan, men försöka trycka på och få upp lite fart.

Sagt och gjort. Riddarfjärden runt blev det, flåset var igång ordentligt redan någonstans efter 2 kilometer över Västerbron, och jag försökte medvetet öka farten ju längre jag kom längs min runda, bara med hjälp av känslan i ben och andning. Kände mig ganska lätt i steget och motvinden försökte jag helt och hållet att tänka bort…och istället för att bli stressad av mitt flåsande försökte jag hitta en skön rytm som spelade jämnt med mina steg. Spurtade rejält på slutet och damen med den lilla hunden som jag sprang om undrade nog vad det var för tröskverk som ångade förbi, för att sedan tvärt stanna och vika sig dubbel över en parkbänk.

Anyway – jag blev ganska nöjd ändå med resultatet när jag läste in rundan från min under jackan gömda klocka, både med farten och progressionen i passet… Kanske ska känslan bli mitt nya mätinstrument?