> Var och såg Revolutionary Road igår, en film jag verkligen hade sett fram emot. Har hört så mycket om den, att den skulle vara helt fantastisk och filmkritiker världen över har höjt den till skyarna. Döm om min förvåning när jag plötsligt ser eftertexten rulla och det enda jag tänker är ”jaha”. Inget vidare betyg på en film. Visst var skådespeleriet bra och fotot vackert, men mycket mer än så gav den mig inte. Räddningen var trevligt sällskap, en påse godis (dock med för lite mint) och Michael Shannon, som spelade en lätt psyksjuk man som faktiskt fick mig att fundera lite över livet och valen vi gör… .

> Har precis kommit hem efter biokväll med lillebror. Skulle ha sett Yes Man med Jim Carrey, men gjorde en helmovändning och valde istället vackra Seven Pounds med Will Smith. Filmen började verkligen segt och jag trodde att jag skulle gå därifrån besviken, men plötsligt vände den och gick rakt in i mitt hjärta… Kombinationen att jag har en extrem förmåga att totalt skärma av världen och gå in i en film och det faktum att jag nog är Sveriges blödigaste människa visade sig inte vara så lyckad. Grät, grät och grät och kunde knappt sluta…ville helt ärligt bara lägga mig på golvet och skrika. Tur att jag någonstans tycker…

> Jag har precis spenderat drygt två timmar i en biosalong, och känslan i min kropp en knapp timme efter filmen är smått obeskrivlig… Det känns som om någon har tagit alla mina känslor och rivit sönder dem i småbitar, tankarna snurrar och gråten sitter kvar i halsen. Kan inte komma ihåg när jag blev så tagen av en film… Ändå (eller kanske p.g.a. det?) kan jag inte låta bli att tycka om den. Moodysson’s MAMMUT – se den nu. Det är på gränsen till en order. Bilden lånad från www.moviezine.se .