Jag började författa det här inlägget långt och utsvävande, målande och berättande. Men någonstans i samma sekund som jag satte fingrarna på tangentbordet bestämde jag mig för att inte lägga en massa värdefull tid och energi på något som irriterar mig. Istället säger jag bara (ganska) kort och gott att jag efter dagens gympass tycker att SATS Hötorget borde lägga minst hälften så mycket krut på sitt gym (yttre – det inre gick jag aldrig till, om det nu finns kvar?) som de gör på sin entré och reception. Visst är det viktigt med ett första intryck och att det är positivt (vilket det är på Hötorget)…men för mig – och…

Jag har inte alltid varit intresserad av att röra på kroppen, och som tonåring hade jag andra intressen som inte innefattade särskilt mycket svett och endorfiner. Visst var jag med och tog ett junior-SM-silver som shortstop i det lokala softball-laget innan jag fyllde 15, men min fysiska aktivitet sträckte sig inte utanför softball-planen och min slitna handske…och ska jag vara helt ärlig så började jag med just softball enbart för att jag var intresserad av en äldre kille i a-laget i baseball. Sen visade det sig ju vara vansinnigt kul, men det är en annan historia. Anyway. När jag var 12-13 år kom min mamma på mig och min bästa kompis…