Browsing Category

livet är nu

livet är nu Okategoriserade

Second chance

Jag är extra glad över att det är måndag idag och att jag fick vakna upp till ännu en dag. Det är grått och kallt ute trots att det står ”sommar” i kalendern, men idag är jag bara glad över att få en ny dag.

Igår när jag skulle åka hem från Dalarna efter helgens midsommarfirande med nära och kära hände något som gav mig en ordentlig tankeställare.
Mamma skulle skjutsa mig till grannkommunen där en kompis skulle hämta upp mig för vidare färd hem mot Stockholm. När jag och mamma har en knapp mil kvar öppnas himlen och vi hamnar i en regn – och hagelskur som inte är av denna värld. Farten sänks till 50-60 km/h och vindrutetorkarna på mammas lilla bil går på högvarv.

Mitt på en raksträcka där jag efter alla år vet att det inte finns någon avtagsväg ser jag plötsligt genom regnskuren hur en mötande bil svänger vänster. ”Ska han svänga vänster här!?” hinner jag säga, sen inser jag att han inte svänger frivilligt. Hans BMW X3 har totalt tappat kontrollen på den glashala vägbanan och med några sekunders marginal korsar han vår vägbana och fortsätter i full fart rakt ut i skogen.
Lyckligtvis är skogen skövlad precis där han kör av, och bilen stannar efter ett par hundra meter på alla fyra däck utan några vidare synliga skador. Efter samtal till 112 med allt vad det innebär skickades räddningstjänsten till platsen och vi kunde köra vidare. När mamma vände tillbaka hemåt plockade hon med sig killen och skjutsade honom dit han skulle, han var inte från orten och hade inga anhöriga i närheten.

Jag är så otroligt tacksam över att allt gick bra för alla, men jag fick mig en rejäl tankeställare om att vi bara har ett liv och att det är jävligt skört! Jag kan inte nog många gånger poängtera detta, och gårdagens händelse tillsammans med Sofies inlägg som jag läste på bussen till jobbet idag – den bussen som var tvungen att stanna mitt i stan p.g.a. att ambulansen tog hand om en tjej som precis hade blivit påkörd av en taxi på ett övergångsställe – slog det mig hårdare än någonsin. Våra dagar är räknade och det gäller att göra det bästa av tiden vi har fått här på jorden. Jag kan inte säga det nog många gånger.

Det finns ingen tid för att göra saker vi mår dåligt av, att vänta på beslut som ska tas, göra den där resan som lockar, att hoppa över att ringa samtalet som vi vet betyder mycket för mottagaren, undvika kramarna som vi vet värmer som mest eller för att inte hjälpa våra medmänniskor.
Alla gör vad de vill med sin tid, men gårdagens händelse fick iallafall mig att inse än mer att vi inte har ett evigt liv. Vänta inte. Agera.

secondchanceBMW:n i skogen och mammas lilla bil på vägen…den hade varit skrot om vi hade kommit i vägen.
Bild lånad från Dalarnas Tidningar.

 

boybands egoboost GoCoCo livet är nu löpning Okategoriserade

Dream coming true

Ni som har varit med här genom åren vet att jag har ett stort intresse i konserter i allmänhet, och konserter med mina tonårsidoler NKOTB i synnerhet. Ni vet också att jag mellan konsertresorna springer en hel del. Nu i veckan fick jag helt osannolikt kombinera mina två intressen i London – jag sprang med Danny Wood i NKOTB!
Danny har bara löptränat i ett halvår, men sprang Boston Marathon på fina 3.50 tidigare i våras. Han driver fonden Remember Betty, där han samlar in pengar till bröstcancerforskningen till minne av hans mamma som gick bort för 15 år sedan och en stor del av insamlingen sker genom olika löparevent (FUCK CANCER-armbandet som sitter på min arm satt sedan på hans under konserten på kvällen…). 

Efter ett par veckors konversation lyckades jag och min boyband partner in crime Sofia äntligen få ihop en löpdate mellan deras två konserter (som för övrigt var HELT magiska!) – 10 km i Hyde Park i ”prattempo”, vilket visst är 48 minuter när man springer med sin gamla tonårsidol. Vi hamnade på hans Instagram och jag inser med skräckblandad förtjusning hur stor impact social media har när telefonen höll på att brinna upp av alla notifications från hans Twitter.
1991 stod jag i Globen och grät när de stod på scenen, 2014 springer vi och pratar marathonträning tillsammans. Surreal.

Law of attraction säger jag bara.

IMG_8817

IMG_8834

IMG_8824

Skärmavbild 2014-05-31 kl. 07.56.55S

 

el camino livet är nu minnen

Minnen

”Efter att ha tackat nej till att medverka i ett inslag om el camino i spansk tv igar lagade jag for forsta gangen egen middag pa harberget. En kulinarisk resa bestaende av tagliatelle, tomatsas och en burk tonfisk. Rivna morotter och ett skivat apple pa blev dock for mycket for de tva stackars italienskorna som satt mittemot mig…de tyckte formodligen redan att jag hade slaktat deras nationalratt big time med min burktonfisk. Forklarade for dem att det faktiskt ar gott, och de nickade och log men sag fortfarande ratt skramda ut. Whatever, gott var det, och kostade val sisadar en tia att kasta ihop.

Somnade innan 21, trots att det pagick en mindre konsert ute i koket. En av gubbarna hade hittat en gitarr och sjong Besa me mucho for full hals. Jag var dock trott pa gransen till medvetsloshet, sa jag sov som ett barn fram till 6. Vaknade med extrem traningsvark i rumpan, vilket jag skyller pa min 2 timmar langa backtraning med tung ryggsack igar morse… Kokade en ljuvlig grot som jag at med en massa goda frukter, och allt var frid och frojd. Valte dock 5 minuter senare ut en jattestor kaffe over hela bordet och hoppades i mitt stilla sinne att resten av dagen inte skulle ga i samma stil…

Halv atta var jag ivag, och siktade in mig pa forsta staden Cacabelos 15,5 km bort. Efter drygt en mil borjade en bonde en bit fran vagen att vinka valdigt orovackande. Bonder har nere hor i stort sett till de enda av det manliga slaktet som inte vinkar for att ragga, sa jag stannade. ¡El camino no va aqui!(el camino gar inte har). Forklarade for honom att jag precis sett en skylt som pakade hitat, men han gav sig inte. ¡No, no…es el camino atlernativo, es unos 6 kilometros más! Jahapp, en alternativ vag med 6 extra kilometer forbi en kyrka mitt i ingenstans. Tack, men nej tack. Han forklarade den ”riktiga” caminons vag, forbi vingarden en bit bort och till vanster. Tackade for hjalpen och vande. Motte en tysk, forklarade laget och han insag att han inte var overdrivet sugen pa 6 bonuskilometer, sa han vande ocksa och viskade scheisse ett par ganger. Vi tog sallskap en halv kilometer, hade ett samtal pa en skon tyskengelska och sa sen hej da. Han hade startat 7 dagar innan mig och var imponerad over mitt tempo…som jag skulle fa ata upp senare.

En kaffe blev det saklart i Cacabelos, sen vidare mot Villafranca del Bierzo, en bit pa 7,2 km som kandes som en halv evighet. Ett tag trodde jag verkligen att jag hade irrat bort mig totalt bland alla vinrankor och var tvungen att ta upp min iPhone och kolla kompassen. Sag att jag var pa vag osterut, vilket inte kandes helt hundra, men jag fortsatte. Passerade en pytteliten by med fem hus och fragade en señora om jag var ratt ute. Joda, det var jag. Bara att trampa vidare, och efter vad som kandes som ett par mil vinfalt kom jag antligen fram till min lilla by, dar jag at lite lunch bestaende av….ja, gissa? Bocadillo con tortilla española – check! Det kommer att spruta omelett ur mina oron snart, men det ar ju vansinnigt gott…

Efter lunch kande jag mig lite trott, och unnade mig att for forsta gangen ta upp min iPhone och kora lite offline-Spotify. BIG mistake. Ar man en person som lever med musik, inte klarar en dag utan musik och fullstandigt alskarmusik kan det visst handa nagot om man inte lyssnar pa just musik pa 14 dagar. Tre gitarrackord och jag borjade grata hysteriskt. I nastan en halvtimme gick jag dar bredvid motorvagen, lyssnade pa den ena minnesframkallande laten efter den andra och grat hejdlost. Ratt marklig kansla kan jag saga. Plotsligt tog tararna dock slut, och jag insag att jag hade rett ut ett och annat av det jag hade med mig i min mentala packning till Spanien. Skont. Nar jag vaknade upp ur min koma var jag redan i Trabadelo, som var nasta by. Tiden mellan de tva byarna var bara borta, sparlost, och jag kande mig 5 kilo lattare efter alla tarar.

Precis efter mitt lilla breakdown, det andra pa 15 dagar, sag jag en man sitta vid en rastplats. Hallo – was ist los? Warum bist du so langsam? (hej – vad hander? Varfor ar du sa langsam?). Min kare tysk, som pa nagot markligt satt hade passerat mig. Kanske gick jag fel dar bland vinrankorna anda, vad vet jag? I don’t wanna know.
6,1 km efter tyskmotet kom jag iallafall fram till Vega de Valcarce, dar jag ska sova inatt. Harberget ags av en brasilianska, sa om en halvtimme vankas det brasiliansk middag och lokalt vin. Misstanker att det blir en ratt tidig kvall idag igen, det tar pa krafterna att traska omkring i solen en hel arbetsdag. Imorgon har jag dessutom den varsta stigningen sedan forsta dagen, 700 meter pa 7 km upp till O Cebreiro. Tar det direkt efter frukost, da ar jag som starkast! Sen vantar 2 mils nedforsbacke…trevligt.
Dag 15 ar avklarad, och jag forstar inte hur langt jag har gatt egentligen. Det har kommer att ta tid att smalta. Nar jag har gjort det ska jag svara pa alla era fragor och beratta allt. Ha en fin kvall, imorgon tar vi en bit till. Kram till er alla!”


Det där skrev jag för fyra år sen, när jag bara hade fem dagar kvar på min 20 dagar och 80 mil långa vandring genom Spanien. Fyra år sen, och jag kan fortfarande känna känslan av frihet. Smärta. Glädje. Sorg. Hemlängtan. Lugn. Allt.
Snubblade över en bild på Facebook igår som gick rakt in i hjärtat och säger allt om hur jag ser på livet och vill leva…jag kommer för alltid att leva på mina minnen från de 20 dagar som har påverkat min person mest. Någonsin.
1978701_444448432357665_3572577908603295846_n