Browsing Category

Okategoriserade

Okategoriserade

Löparåret 2020 – en onormal historia

Jag har sprungit igenom ännu ett år i livet. Ett år som går till historien som mycket märkligt och inte rakt igenom muntert. Covid-19 har spridit sig som en löpeld över världen och allt har ställts in. Resor med löparskorna i handbagaget och lopp jag sett fram emot. Dock har 2020 levererat mycket tid till eftertanke och faktiskt ett och annat nytt pers. Och att jag fick äran att bli vald in i Altra Team Red. Det brukar inte gå ett par månader in på efterföljande år innan jag spottar ur mig det här inlägget, men nu ger jag er äntligen löparåret 2020.

Januari – februari

Mitt år inleddes med att jag flög hem från Förenta Arabemiraten. Landade i Sverige med luftrör som inte fungerade i närheten av normalt. Löpningen var obefintlig men jag fick iallafall se mig själv (och många, många andra) springa i det fina inslag om Terese som fick vara med på Cancergalan den 6 januari.

Från Cancergalan. ”Spring för Terese” i Hellasgården.

Januari bjöd också på en trip till Tanzania och Kilimanjaro – min femte resa som guide för Expeditionsresor. Jag och Ola Skinnarmo hade med oss ett starkt gäng som via Lemosho Route tog sig hela vägen upp till Afrikas tak. Lite visste vi hur privilegierade vi var som fick göra en sådan resa innan världen stängde ner ett par månader senare…

Barafu Camp, 4600 m ö.h.

Februari bjöd som sig bör på mörk och kall februarilöpning. Jag hittade ut i Ensta-spåret bredvid mitt nya jobb i Täby och jag fick springa ett kallt pass i Åre – i övrigt passerade en av mina tråkigaste månader ganska obemärkt.

Mars

Månaden då jag skulle få åka till Japan och springa mitt efterlängtade Tokyo Marathon. Covid-19 ville dock annat och loppet ställdes om till elitlopp där vi amatörer inte gjorde oss besvär. Besvikelsen visste inga gränser över min missade femte World Marathon Majors-stjärna, men det var inte mycket att göra…inte mer än att boka in ett annat lopp!

Som tur var gick Malta Marathon och Malta Half Marathon av stapeln samma dag som Tokyo. Jag anmälde mig till halvan och flög ner, ett kärt återbesök till min språkreseö efter 26 år. Underbart att få lite sol på näsan och känna löparglädjen som ett lopp ger!

Starten i Mdina.

Kroppen levererade över förväntan trots avsaknaden av dedikerad halvmaratonträning. Banprofilen på Malta var av det mer glädjande slaget och droppade över 150 höjdmeter från starten i Mdina ner till målet i Sliema. Dock hade de lyckats klämma in några riktigt sega uppförsbackar och värmen blev en chock för kroppen. Sol i all ära men att springa i värme är inte min favorit och har aldrig varit.

Jag fick kämpa rejält på slutet och lyckades ta mig in på nytt pers – 1.35.04. Otroligt glad och tacksam över att kroppen kunde prestera på en distans som jag inte alls hade förberett den för och jag såg ljust på löparåret 2020.
Läs hela min race report här.

Lättnaden över att ha 30 sekunder till kallt dricksvatten och vila.

Jag hinner knappt hem från Malta förrän Covid-19 tar över stora delar av våra liv. Hemmakontoret är ett faktum. Under några veckor är lunchlöpningens främsta uppgift att hålla mitt psyke på plats och stressnivåerna nere under mina isolerade arbetsdagar.

April

April kommer med vårvärme och min löpform är finfin! Jag kör backpass i Hammarbybacken varje helg sedan i mars och livet leker. Fram till den 18 april då min stela nacke sedan ett par dagar tillbaka säger tack men nej tack. Jag får avbryta mitt pass i backen och ringa David. Han behandlar mig akut och jag hamnar i soffan med smärtan från h*lvetet. En behandling till och jag är dock tillbaka igen – min kropp har återigen kommit tillbaka rekordsnabbt. Kanske ”tur” att mitt planerade London Marathon blev inställt den 26 april ändå…

Maj – juni

Jag startar maj med att bli ”Veckans löpare” på Marathon.se. Löpningen går bra och jag återupptar mina backpass på helgerna. Jag springer långpanna runt ett soligt Djurgården med Anna och Jenny. Bränner av Coronamilen i fint tempo och slår till med mitt livs första 5k sub 20 minuter på Kristinebergs IP (med en och samma låt i öronen hela passet). Jag och Camilla börjar springa lunchpass ihop från hemmakontoren. Springer för första gången i Ursvik och pressar mig i backarna i Hellas. Löpningen flyter på som aldrig förr!

Juni fortsätter i samma anda – allt är lätt! Den 5 juni skulle Terese ha fyllt år och vårt planerade minnesevent i Hellasgården blir virtuellt. Alla springer för Terese och vi minns henne på vårt eget sätt. Jag springer och springer och springer…tills nacken säger upp sig igen.
Jag vilar i 9 dagar. Springer. Får vila igen. Springer. Vilar igen.

Juli

…och sådär håller jag på till mitten av juli. I fem veckor är jag borta från riktig löpning. Tur i oturen att mitt efterlängtade Laugavegur Ultramarathon på Island har ställts in…

Semestern förläggs till Sverige i bil p.g.a. rådande läge och jag försöker springa där vi väljer att stanna bilen. Trosa, Göteborg och Vrinneviskogen i Norrköping. Men nacken mår inte hundra och jag känner i kroppen att den inte vill springa egentligen. Jag kan bara inte låta bli.

Jag får sådan svår abstinens att jag tar med mig tältet och gör en avstickare i form av 109 kilometer ensamvandring från Trosa till Tyresta längs Sörmlandsleden. Som balsam för själen! Hela juli passerar utan endorfinfest i kroppen, men jag gör mitt bästa för att varva promenad med löpning på olika platser i Sverige där vi spenderar vår semester. Det är inte samma sak, men det är iallafall…något.

Sörmlandsleden. Rekommenderas varmt!

Augusti

Första halvan av augusti följer samma mönster. Nacken är grinig och jag fortsätter att längta efter riktig löpning. Vi åker till Sälen och gör annat än att springa, och även om det är en fantastisk helg suktar jag efter backpass i skidbakarna.

Vandring där man helst vill springa…

Den 21 augusti springer jag mitt första smärtfria pass sedan i början av juni. Lyckan är total och jag känner en enorm tacksamhet! Första gången jag testar lite fart gör jag det i finfint och väldigt snabbt sällskap på Springtimes Run Happy-dag. ÄLSKAR att vara tillbaka igen!

Den 30 augusti får jag också äran att springa sista sträckan mot målet i Hagaparken tillsammans med Alexander Fitzgibbons efter hans osannolika projekt ”2020 km challenge” där han genom löpning, cykling, simning och paddling har tagit sig hela vägen från London till Stockholm – allt för att samla in pengar till stöd för familjer som förlorat ett barn (över £1000000!). Jag behöver nog inte säga att vi alla föll en tår när vi sprang över mållinjen efter Alexanders 17 dagar på vägar och vatten.

Se målgången här.

September

Den 3 september utmanar jag ödet och sätter mig på ett flyg till Italien. Jack Savoretti ger en liten välgörenhetskonsert på torget i Portofino och jag har kommit över en biljett. Är det något jag älskar här i livet förutom löpning så är det musik, och att inte åka är inget alternativ för mig. Det är en rigorös kontroll på vägen ner och munskyddet är på. Alla håller avstånd och jag känner mig säkrare på gigantiska Schiphol än vad jag gör hemma i Sverige. Belöningen är en musikupplevelse jag aldrig glömmer och bedövande vackra, smärtfria löprundor längs den turkosa liguriska kusten. WOW!

September bjuder också på underbar brittsommarvärme. Jag åker till Dalarna för att fira min och mammas födelsedag. Självklart passar jag på att köra mitt favoritlångpass från Oxberg till Mora längs Vasaloppsleden. Älskade mamma ställer såklart upp som skjuts och support, som så många gånger förr ♡

Oktober

Maratonmånad. London Marathon som skulle ha gått av stapeln i april flyttades till oktober och blev tillslut digitalt. En World Marathon Major på distans utan rätt att casha in en efterlängtad stjärna, men vem kan låta bli att delta ändå? Jag valde min favorithemmamil i Nackareservatet, planerade att springa den 4 varv med en liten avstickare på slutet för att gå i mål nere vid Ältasjön. Ensam och med energisupport vid varje varvning. Söndagen den 4 oktober var det dags att bekänna färg och avverka ett maratonlopp utan publik, utan underhållning och utan pulsen och energin som kommer med allt det. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

Mitt milvarv mätte nästan 100 höjdmeter per varv så jag hade ingen plan på att ens försöka mig på ett nytt PB. Min plan var istället att glida iväg i 4.45 min/km och hålla det tempot så länge det kändes bra. Ingen press och stress över tiden utan hitta en fart som var kontrollerad och skön. 42,2 kilometer njutning en regnig söndag i oktober liksom.

Det blev ganska njutbart. Första milen var superlätt och gick lite för snabbt. Nummer två var också lätt. Tredje var lite långtråkig men när jag varvade för den sista fick jag tillbaka lite energi igen. Höjdmetrarna gjorde sig såklart påminda och även faktumet att jag fick i mig lite undermåligt med energi. Men i övrigt – riktigt njutbart. Många ute på promenad och cykelturer och de tittade lite konstigt på mig när jag susade förbi i SWEDEN-tröja och nummerlapp. En enda hejade på mig. Märkligt ändå.

När jag klockade fyra mil på runt 3 h och 13 min förstod jag att det inte skulle bli någon vidare skittid trots allt… Min pojkvän och hans dotter hade gissat min sluttid på en papperslapp som jag inte hade fått se för att slippa känna någon förväntan på mig (eller släpa runt på dåligt självförtroende om de hade tippat en långsam tid…). Nyfiket svängde jag in på upploppet ner mot Ältasjön.
De sista 2 km ner till målgången gick i mitt halvmaratempo och med 700 meter kvar mötte min pojkvän upp som enda (men högljudda!) support. Han sprang med en bit men vek ner sig när jag satte in min spurt. Bra för självförtroendet och segerkänslan (tack älskling)!

Sluttiden blev 3.22.26 och mitt näst snabbast maraton i livet (PB 3.15.31). Givet alla höjdmeter och den totala avsaknaden av publikstöd var jag vansinnigt nöjd! Min pojkväns tippade sluttid? 3.22.28. I rest my case.

November – december

Efter maran kände jag mig otippat fräsch i benen. Vilade en dag och sprang sedan på igen. Inte med min vanliga intensitet direkt, men både bra volym och fart för att vara efter ett maraton. I slutet av oktober började jag känna av min högra höft under ett par rundor…och den 2 november sprang jag min sista runda för vad som skulle bli en ganska lång tid framåt. En vansinnig smärta i höft och ben flyttade in och det kulminerade sen i två ryggskott på två veckor. Min löpning var ett minne blott.

Ännu en gång hade jag lurats av den lätta känslan och respektlöst hastat vidare när kroppens små processer med att laga sig själv pågick för fullt. Och som så många gånger förr slutade det med en överbelastningsskada och en lång väg tillbaka. Susanne och David på Löparakuten fick symtombehandla (som så många gånger förr). Sedan sökte jag mig vidare till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik för att väcka min bäckenbotten och få ett upplägg för återträning – helt ovärderligt för mig och jag är så glad att jag valde att träffa Kattis. Hon är en stjärna!

I skrivandes stund är det som bekant februari och jag har precis kommit igång med min löpning ordentligt igen. Jag ser ljust på 2021 och hoppas att det ska bli mindre skadedrabbat än året som var. Och att jag får åka både till Island och London för att springa mina efterlängtade, framflyttade lopp.

För att sammanfatta löparåret 2020.
Total distans: 1732,2 km (1384,5 km 2019) enligt Strava
Nytt inofficiellt 5 km-pers: 19.46 (på bana i maj)
Nytt inofficiellt 10 km-pers: 41.31 (2:a plats i virtuella Asics Premiärmilen 12 september)
Nytt halvmara-pers: 1.35.04 (Malta Half Marathon 1 mars)
Lärdom: ge din kropp återhämtning trots att den inte alltid ber om det. Och styrketräna.

Okategoriserade

Tänker du mycket på döden?

Precis den frågan fick jag för någon vecka sedan. Tänker du mycket på döden? Nej, jag tänker inte mycket på döden men jag tänker väldigt mycket på livet. Jag lägger jävligt mycket tid på att tänka på hur kort livet kan vara om vi har otur och om hur viktigt det är att leva medan vi lever. One life står ristat på min handled sedan 5 år tillbaka och anledningen till att jag gjorde den var att få en påminnelse om just det. Att vi bara har ett liv. Ett enda. E T T. Det du inte gör i det här livet får du liksom inte chansen att uppleva. Du har varken råd eller tid att tveka. Anledningen till de sju små bokstäverna var förlusten av min älskade mormor, ett cancerhelvete som drabbade min moster, frontalkrocken som jag och mamma kom undan med en hårsmån…som sedan ledde mig upp till Kilimanjaros topp tre månader senare. För att göra en lång historia kort.

Jag gjorde min tatuering för att slippa behöva mer smärtsamma påminnelser om att livet är här och nu. För att liksom fatta grejen innan jorden rasade igen. Människan är ett märkligt djur som glömmer snabbt och går vidare. Men jag ville inte slira vidare i gamla hjulspår när döden redan hade knackat på min dörr och flåsat mig i nacken. Jag ville inte göra samma misstag som de allra flesta gör – att glömma smärtan och förgängligheten och börja ta livet för givet igen. Kliva tillbaka till det trygga baksätet och åka med i rusningstrafiken.

Min tacksamhet över insikten och vad de där till synes obetydliga orden på min handled har gjort för mig är oändlig. Oändliga är också antalet varför jag har fått de senaste åren. Varför jag gör ditten och datten och om jag inte är riktigt klok?! Favoriten är såklart min 300 mil långa ensamvandring genom Nya Zeeland som jag var mitt uppe i för exakt 4 år sedan nu (”VA?!?!? Hur fan får man för sig att göra en sån grej?! Du måste ha en skruv lös!”). Men även för mig helt normala små äventyr som att åka till någon random stad för att få uppleva en konsert som gör mig saligt lycklig eller att få springa ett lerigt lopp som är längre än vad gemene man ens orkar tänka på. Eller för den delen ge mig ut och springa runt Kungsholmen i ösregnet (pga känner mig extra levande). Frågorna kommer från vänner och familj (som nu äntligen har börjat inse att frågorna inte leder någon vart), kollegor, ytligt bekanta och nu senast min pensionsrådgivare (som i ärlighetens namn var mer intresserad än ifrågasättande). Anyway. Frågan varför? kommer alltid och mitt uppriktiga svar är allt som oftast: varför inte?

Soluppgång över Mawenzi. Värt att se fem gånger…och en sjätte kommande januari. Varför inte?

Varför inte göra det vi vill när livet kan vara kortare än vi i vår vildaste fantasi någonsin kan ana? Om det inte skadar någon och vi har möjlighet – varför inte leva ut våra drömmar medan vi kan? Drömmar som alla runt omkring dig må ifrågasätta men som ingen mer än du vet vad de betyder för just dig. Vi har ingen aning om när vi inte kan längre och det skrämmer mig lika mycket som det tänder en eld inom mig som bränner igenom allt förnuft och alla jantelagar i världen.

Tyvärr hjälpte inte min tatuering. Livets smällar och hårda påminnelser kommer såklart ändå. Gång på gång. Hårt. Skoningslöst. Skrämmande. Pappas stroke i våras. Terese. Två jävligt hårda käftsmällar som det senaste året har skakat om mina tankar och insikter ordentligt. Och idag – ännu ett besked om en vän med cancer. Man ska inte få cancer när man har tre barn och precis fyllt 40 år!!! För mig som känner ett stort behov av att hitta meningen med att saker och ting händer blir det en kamp där jag stångar huvudet blodigt mot väggen. Det går liksom inte.

Jag är så urbota jävla trött på sjukdomar och död nu. Trött och stundtals helt livrädd. Livet pågår. Idag. Kanske inte imorgon. Kanske i 50 år till. Vi vet inte. Vi har ingen aning om hur länge vi får vara med och hur lång tid vi har på oss att göra det där vi verkligen, verkligen vill göra. Det räcker för mig. Jag har iallafall inte tid att vänta. När mitt liv flashar förbi i det där sista ögonblicket i livet vill jag att det ska vara värt att titta på. Jag vill inte leva i ånger över saker jag inte vågade testa eller göra.

Snälla, lev nu. För din skull. Imorgon kan vi vara endast ett minne.

lopp Okategoriserade

Ultravasan Q&A

ultravasan

Det har droppat in några frågor till mig efter mitt senaste Ultravasan-äventyr tillsammans med Team Mora One. Eftersom det finns en stor chans att det är fler som vill ta del av detta så samlar jag svaren här nedan. Håll till godo!

Behöver man ha med sig egen energi när man springer Ultravasan 90?

Spontant – nej. I år var det ju ett ganska speciellt lopp för mig eftersom vi startade vid midnatt. Vi testade att gå-lunka-löpa hela vägen, så vi hade följebil med oss. Eftersom jag sprang loppet på ”normalt” sätt förra året (race report finns här) kan jag dock konstatera att servicen är helt outstanding längs vägen, även utan följebil. Skulle jag springa loppet igen skulle jag nog skippa ryggan första biten. Kanske skulle jag skicka den i dropbagen till Evertsberg för att ha den andra halvan. Hungern och törsten blev inte helt otippat värre mot slutet och då kan det vara skönt att ha med sig något i väskan. Dock skulle jag inte ta en större än Salomons S-Lab Sense 2 – min smidigaste rygga någonsin! Ultravasan är väldigt bekväm på det sättet att det inte finns någon obligatorisk utrustning som måste bäras med under loppet.

Hur mycket erfarenhet av löpning tycker du att man ska ha för att ställa upp i Ultravasan 90?

Det här är ingen lätt fråga att svara på. När jag sprang min första Ultravasa förra året hade jag aldrig sprungit längre än 47 kilometer. Dock hade jag ju min 300 mil långa vandring i benen, plus ett par andra bravader som 800 km pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, 110 km Fjällräven Classic och ett otal lopp i storleksordningen 5 – 42,2 kilometer under de senaste 8 åren. Jag tror i grund och botten inte att det handlar om att man har gjort distansen innan. Det är det inte många som har gjort. Snarare gäller det att man känner sin kropp väldigt väl och har ett hyfsat hum om vad den klarar. Man måste känna den så väl så att man vet vilka signaler man verkligen ska ta på allvar, och vilka man kan låta passera obemärkt.
När man ger sig in i ett 90 kilometer långt lopp är det inte frågan om man får ont, utan när. Jag vågar hävda att ingen som har tagit sig igenom 9 mil till fots har gjort det helt och hållet smärtfritt. Det gör ont lite här och där. Kroppen är oftast inte så värst bekväm med uppgiften och ska vi vara helt ärliga så finns det inte mycket som är särskilt hälsosamt med att förflytta sig 9 mil till fots. Dock lär man känna sin kropp bättre och bättre för varje träningspass, lopp och utmaning man utsätter den för. Man lär den att härda ut. Att på sitt eget sätt vänja sig vid långvarig belastning. Men man lär sig framför allt att tyda signaler och tolka sina smärtor.
Jag tycker att man ska ha kommit så långt i relationen till sin kropp (och knopp!) att man förstår när den säger ifrån på riktigt. För säga ifrån kommer den att göra, förr eller senare. Då gäller det att ha pannben nog att fortsätta eller avbryta, om nödvändigt. En inte helt lätt ekvation som tar några år att lära sig. Har man endast sprungit kortare lopp eller tränat väldigt få antal år tror jag att man gör bäst i att vänta ett tag. 9 mil är långt, faktiskt mycket längre än man kan tro.

Vad äter man under ett så långt lopp som Ultravasan 90?

För att formulera mig kort: allt. Chipsen på kontrollerna är de godaste ever! Pannkakorna ska vi inte tala om. Eller geléhallonen. Förra året åt jag en dubbel pannkaka med extra sylt, toppad med geléhallon. Inga konstigheter.
För att formulera mig längre: ät det du är van vid och behöver, och lite till. Testa vad din mage tål under dina långpass innan du ger dig på ett ultralopp. Många får problem med magen längs vägen för att de matar kroppen med konstiga saker som de annars aldrig äter. Det kanske inte är en bra idé att trycka i sig ett par pannkakor om man i sin vardag inte äter vetemjölsbaserade livsmedel? Kanske tål du inte sportdrycken som serveras eller kanske blir korvmackan (jodå, du kan bygga en egen korvmacka längs vägen) för tung att smälta om du ska springa samtidigt? Testa, testa, testa och ät sedan det du vet (eller iallafall så nära vet du kan komma) att kroppen fixar. Få vet hur kroppen mår efter 6-7-8-9 mil, men testar man innan så kan man iallafall få en hint.

Kan man anlita dig som personlig tränare och löpcoach?

Svar: ja. Dock arbetar jag till största delen online och utomhus. Skicka ett mail till helena@healthbyhelena.com så tar vi det därifrån!

Det var allt. Hoppas att jag har rätat ut några frågetecken och samtidigt väckt lite nyfikenhet att testa på ett lite längre lopp. Känslan när man passerar mållinjen överskuggar varenda liten krämpa längs vägen, jag lovar. Närmare odödlighet kommer man inte.

Medalj ultravasan90

Den här. Värd allt slit, all smärta och all uppgivenhet längs vägen.