Search results for

ultravasan 90 2017

lopp

Att lägga kraven åt sidan och vinna

Jag gillar inte att tävla mot andra. Varje gång jag springer – oavsett om det är ett lopp eller ett träningspass – gör jag det med och mot mig själv. Att jämföra mig med någon annan har jag gjort nog i mitt liv och även om det var svårt så lyckades jag lägga av med det för några år sedan. Efter många års jämförande konstaterade jag äntligen att det är otroligt orättvist mot mig själv att jämföra mig med någon som jag inte vet någonting om. Vad har hon för förutsättningar? Förberedelser? Hur mycket har hon tränat? Lever hon exakt som jag lever utanför sin löpning? Hur mycket har hon försakat i sitt liv för att springa så snabbt som hon gör? Jag skriver hon, för det är alltid kvinnor jag har jämfört mig med. Alltid kvinnor och alltid snabbare kvinnor. Aldrig långsammare. Bara där hittar jag ju ett rejält grundfel. Så jävla typiskt oss kvinnor att alltid jämföra oss med alla som vi anser bättre, snyggare, snabbare, smartare, mer framgångsrika och blahablaha. Tröttsamt beteende men tyvärr väldigt vanligt. Och så skönt när man kommer ur det.

Hur som helst. Även om min enda motståndare numera är jag själv så ställer jag ju tyvärr inte mindre krav på mig när jag får en nummerlapp fastnålad på tröjan. Oftast blir jag taggad av kraven men ibland hindrar de mig tyvärr från att prestera på det sättet jag vet att kroppen kan. Frustrerande, minst sagt, men jag har lärt mig att leva med det. Jag kan oftast prestera som jag vill ändå. Ibland låser det sig dock i huvudet och då blir det totalfail. Kroppen vill inte när hjärnan vill för mycket. Den slår liksom bakut och lägger ner. Pulsen stiger och benen svarar inte. Det intressanta är att när jag helt kopplar bort min tanke kring prestation – p.g.a. av osannolikheten i att det av olika anledningar ska gå bra – så går det alltid så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Kroppen överpresterar. Varje gång.

UltraVasan90 2016. Inga krav på mig själv, skulle bara ha kul. Sprang i mål på ofattbara 9.28 – 1,5h före beräknad tid.

Förra lördagen var jag anmäld till Flatenloppet. Jag fick nys om loppet när jag lyssnade på fantastiska Pace on Earth podcast och deras samtal med grundaren till loppet – Annelie Ståhl. Annelie är nykter alkoholist sedan 10 år tillbaka och hon startade loppet för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag fastnade för Annelie och hennes driv. Hennes styrka att ta sig ur sitt beroende och vilja att hjälpa andra. Klart jag ville stötta och springa Flatenloppet för den här viktiga frågan! Jag slängde in en anmälan och tänkte ”det blir en kul grej och ett bra träningspass”.

På lördagen när loppet går vaknar jag med sprängande huvudvärk. Det blev en sen fredagskväll men god mat och vin. Jag gillar mat och vin och ibland vill jag aldrig gå och lägga mig. Fredagen blev precis en sådan kväll. Två timmar innan starten av loppet sitter jag och äter frukost och undrar om jag ens kan komma till start. Jag mår ok men min huvudvärk får mig att tro att jag inte kan springa en meter. Och jag skäms. Jag skäms över att jag sitter och överväger att inte starta i ett lopp för att jag drack ett par glas vin för mycket dagen innan…ett lopp som arrangeras av en nykter alkoholist. Det känns så jävla ruttet, minst sagt.

Jag äter min frukost. Dricker stora mängder vatten och tar en huvudvärkstablett. Jag vet att det inte är optimalt för kroppen att springa ett lopp (eller springa överhuvudtaget) i det här tillståndet men jag kan inte avstå. Det är inte ok att inte starta. Jag får krypa till korset och sätta en fot framför den andra i 5,8 kilometer, ta det lugnt och se det som ett skönt sätt att få lite frisk luft. Att DNS:a är inte ett alternativ. Skäms! Jag säger på skämt till min pojkvän: ”kom, nu åker vi och vinner det där loppet”. Jag fattar ju själv att det inte är ett alternativ men jag gör mitt bästa för att lura hjärnan.

Så jag åker till Flaten. Hämtar ut nummerlappen. Nummer 232. Fryser i vinden som jag under uppvärmningen inser kommer att vara motvind första biten. Tänker att sista sträckan då kommer att bli i medvind. Skönt! Får en tår i ögat när jag ser barnen springa i mål i barnloppet. Vilken glädje! 10 minuter innan start blir det uppvärmning och sen är det dags. Vi kliver in bakom start – och målportalen och det är 1 minut kvar. Under uppvärmningen ändrar jag min plan. Från att medvetet ta det väldigt lugnt till att göra mitt bästa. Ge allt jag har just idag och bara köra. Ösa på så länge det går. Det är trots allt bara 5,8 kilometer, en distans jag borde kunna springa i sömnen. Pang! Starten går.

Starten går. Bra fokus hos löpare 232! Foto: Flatenloppet

Jag står långt fram för att slippa den värsta trängseln. Drar iväg i ett tempo som är snabbt men hållbart. Det är jag, ett stort gäng killar och ett par tjejer. Jag springer ganska snabbt om två av tjejerna och ser bara en till framför mig. Mitt fokus ligger helt på att hitta ett skönt men utmanande tempo och att våga ta i lite. Våga bli trött. Jag har ett ofattbart flyt under fötterna och känner mig stark trots att pulsen är ganska hög. Det går svagt utför och jag trycker på. Sen kommer backarna. Pulsen sticker ordentligt men jag orkar trumma på. Efter knappa tre kilometer tuggar jag förbi den sista, enda tjejen jag ser och då händer det något i mig. Vad f*n – jag kan ju faktiskt vinna det här! Eftersom jag vet att jag kan tappa stinget om jag får yttre press på mig fokuserar jag istället på att utmana mig själv: håll fokus i backarna, våga trycka på ordentligt nedför och hitta flow på de få flacka partierna (Flaten runt är sjukt kuperat!). Jag följer min plan och kilometrarna tickar förbi i raskt tempo. Tänker på Terese, att hon aldrig mer får springa och jag ökar tempot lite extra. Jag måste springa medan jag kan. Lungorna ber om nåd men benen är urstarka. Jag svävar fram.

Det står lite publik utspritt längs banan och när de börjar skrika till mig att jag är första dam får jag ännu mer styrka. Ser mig över axeln och ser inte röken av tjejen jag sprang om. Med ca. 1,5 km kvar kommer Listuddens Koloniområde. Det lutar segt uppför och min puls måste vara nära max. Jag får svårt att andas men vägrar ge mig. Med den korta distansen som är kvar kan jag inte ge upp nu! Mina horn växer ut i pannan och jag tar mig tillslut uppför den sega grusvägen. När det vänder utför ser jag på klockan att det bara är en kilometer kvar. Den ska visa sig bli min snabbaste. Det planar ut och den sista biten springer jag i total runners high. Känner mig helt ostoppbar och otroligt glad över att gå i mål som segrare!

Det är första gången jag vinner ett lopp. 2017 vann jag min åldersgrupp i världens kanske finaste halvmara The Dramathon i Skottland, men det här är min första riktiga vinst. Segern i loppet känns såklart fantastiskt kul men segern över mig själv känns faktiskt mer. För ett par timmar sedan var jag nära att hoppa över loppet helt och hållet, nu står jag plötsligt som vinnare. Lärdomen efter mitt livs flåsigaste 5,8 kilometer är stor. Jag har lärt mig att kroppen klarar mer än jag tror (igen). Att jag utan tvekan presterar bäst utan mina egna förväntningar. Att det inte är farligt att vara trött och att det är högst möjligt att fortsätta springa trots att man inte tror att det går. Och att jag inte är felfri och inte lever som jag lär alla gånger.

Jag har också återigen fått ett fint bevis på löpningens förenande kraft. Annelie ska ha en STOR eloge för det hon gör och jag är säker på att det är många som är otroligt tacksamma. Förmodligen har hennes initiativ Running4serenity räddat liv och garanterat givit många människor en ny och sundare tillhörighet. Världen behöver fler människor som Annelie! Och jag behöver ta i ordentligt när jag springer fler gånger – det är ju kul att testa sina gränser när man är frisk och stark!

Nöjd!

 

Känslan! Vinsten!

Jag vill avsluta med att säga att jag inte rekommenderar någon att springa ett lopp dagen efter en sen natt med rödvin. Det är inte sunt.

Media

Plastic fighter med SodaStream på Roatán, Honduras

PODCAST: Tur & Retur 32: Tälta ovan molnen! (om plastbekämpning & Kilimanjaro)

Dalabygden: ”Helena har sett baksidan av vår plastkonsumtion”5 november 2018

Te Araroa – 300 mil till fots genom Nya Zeeland

Artiklar och podavsnitt om min Te Araroa thru-hike. 3000 kilometer från nordspetsen av nordön till sydspetsen av sydön. 130 dagar, 30 oktober 2015 – 8 mars 2016.

PODCAST: Pace on Earth, avsnitt 10720 april 2019 (om Te Araroa och ultralöpning)

Intervju med Holistic17 maj 2018

PODCAST: Tur & Retur 27: Vandra på Nya Zeeland21 februari 2018 (tillsammans med Mats Andrén)

Mitt i Stockholm31 januari 2017

Hälsa & Fitness18 september 2016

PODCAST: Husky Podcast, avsnitt 11231 augusti 2016

PODCAST: Att resa-podden: ”att resa genom Nya Zeeland till fots” – 11 maj 2016

Intervju med Mora Tidning11 mars 2016

Intervju med Aftonbladet8 mars 2016 (dagen då jag avslutade min vandring)

Intervju med FREEDOMtravel27 februari 2016

Intervju med resebloggen Resfredag7 augusti 2015

Team Mora One

Projekt tillsammans med Mora Armatur i augusti 2017.
Coaching av ett team som fick ansöka om en plats för att ta sig an Ultravasan90 i gå/lunk/löp-fart. Starttid 24.00, fem timmar innan den officiella starten. 16 timmar och 13 minuter senare sprang vi under målportalen i Mora.
En fyra delar lång race report finns här.

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.