2017. Vilket år det har varit! Efter Ultravasan i augusti förra året sa jag till mig själv att jag nog skulle lägga av med långlopp nu. Det är ju inte sådär värst hälsosamt för kroppen. Ni som har hängt med vet att det inte riktigt blev så. Kanske kommer jag aldrig att kunna sluta springa långt. ”Bättre det än att du knarkar” som mamma brukar säga. Eller som jag brukar intala mig själv när jag har som ondast under ett lopp: det är bättre att springa långt än att inte röra sig alls. Det är dags att blicka tillbaka på det händelserika året som gått, ta en titt i backspegeln och knyta…

På lördag går det absolut roligaste och mest utmanande loppet jag någonsin kört av stapeln hemma i dalaskogarna. För fjärde året i rad arrangeras Ultravasan – ett 90 (eller 45) kilometer långt äventyr mellan Sälen och Mora. Min medalj från förra årets lopp är fortfarande den käraste medalj jag hittills har lyckats knipa (en racereport i 6 delar finns här) och jag är så stolt över min kropp som tog mig de 9 milen utan att skada sig. Jag hade bestämt mig för att inte springa loppet i år. Mina två 50-kilometerslopp (Elba Trail och Lidingö Ultra) i våras skulle bli mina längsta lopp i år. Men så hörde Mora…