Inlägg nummer fyra i #uppochhoppaijuni är svårt. Jag ska klura ut en träningsform jag inte förstår. Jag vill ju liksom förstå alla träningsformer eftersom jag tycker att det är bra så länge folk rör på sig, sen spelar det väl inte så stor roll vilken typ av träning man pysslar med tänker jag. Min första tanke var dock faktiskt spinning, eftersom jag tycker att det är märkligt att krypa ihop med sin kropp (som redan förmodligen sitter för mycket) på en cykel inomhus, utan den underbara friska luften att dra ner i lungorna och sedan ge järnet för att inte komma någonstans…”getting nowhere, fast” som en klok vän till mig brukar säga.…

Inlägg tre i #uppochhoppaijuni…och jag ska tänka mig 30 år fram i tiden. Ok då, 29. För mig är det inte frågan om jag tränar när jag är 65, utan snarare vad. Kanske har jag dragit igång Sveriges första(?) pensionärslag i softball (fick ett extremt sug efter gårdagens inlägg…), men troligast är nog att det är löpningen som fortfarande håller igång min kropp. Trots att jag sitter här fyra dagar efter mitt livs värsta marathon med ganska trötta ben kan jag inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna sluta med något som får mig att må så vansinnigt bra..!? Tänk ett liv utan ett bultande hjärta, pumpande endorfiner…

Det är dammigt. Det doftar grus och min vänstra hand är kladdigt svettig av lädret från min handske. Min svarta keps med ett rött R på har perfekt stukad skärm. Vår tränare Tim står med NY Yankees-jacka och klassiskt amerikansk hockeyfrilla och skriker åt oss att titta upp i himlen när vi springer efter lyrorna som spottas ut med hög hastighet ur maskinen. Det är någonstans kring 93-94, det är Dalarna, Rättvik och det är så stort att vi har fått en amerikansk tränare som har spelat softball over there. Jag som totalt ointresserad, smal och ganska svag idrottsnovis är 13-14 år och har äntligen hittat min grej, och även…