-
Tarawera Ultramarathon 102k – the story
102 kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Men nu är Tarawera Ultramarathon avklarat och loppet jag har sneglat på i två år är inte längre en dröm – det är ett minne jag tar med mig hela livet. Att sammanfatta ett sådant här långt lopp och göra det rättvisa är nästan lika svårt som att springa det. Men jag gör ett försök. Jag ger er mitt TUM 102k 2018. Jag har haft en träningsmässigt väldigt dålig januari. Dels åkte jag på en vinterförkylning som satte stopp för träning i över en vecka, dels drog jag på mig ett ryggskott en dryg vecka innan avresa ner hit…
-
Låt mig springa mot den där jävla sjukdomen!
För drygt 4 år sen insjuknade min moster i bröstcancer. Ni som har följt mig ett tag vet hur tung den tiden var för alla inblandade, inte minst min älskade moster. För exakt 2 år sen var jag just nu mitt i min 300 mil långa vandring genom Nya Zeeland för att samla in pengar till Cancerfonden. Min moster överlevde efter operationer, cellgifter och strålning och jag ville ge något tillbaka till forskningen som faktiskt räddade hennes liv. För 1 år sen blev jag och min moster inbjudna till Cancergalan tack vare alla som hjälpte mig att samla in över 160000 kronor(!!!) till cancerforskningen under min 130 dagar långa vandring…
-
Löparåret 2017 i backspegeln
2017. Vilket år det har varit! Efter Ultravasan i augusti förra året sa jag till mig själv att jag nog skulle lägga av med långlopp nu. Det är ju inte sådär värst hälsosamt för kroppen. Ni som har hängt med vet att det inte riktigt blev så. Kanske kommer jag aldrig att kunna sluta springa långt. ”Bättre det än att du knarkar” som mamma brukar säga. Eller som jag brukar intala mig själv när jag har som ondast under ett lopp: det är bättre att springa långt än att inte röra sig alls. Det är dags att blicka tillbaka på det händelserika året som gått, ta en titt i backspegeln och knyta…