-
Är det sant?
Så…imorse var det så dags att testa benen. Lugnt och fint, ingen stress. Sol utanför fönstret och jag var pigg efter en skön nattsömn. Drack en kopp kaffe och tog sikte på Riddarfjärden, totalt 10 kilometer. Planen var 1 kilometer promenad varvat med 1 kilometer jogg (snabbast 5.30-tempo, helt enligt ordination) hela varvet runt och framför allt att andas, och trots att jag hade velat RUSA runt hela vägen bromsade jag mig själv och gjorde mitt bästa för att hålla nere tempot på joggkilometerna, och att stå ut med att gå varannan. Inte helt lätt, men min rädsla för att få ont igen var för stor så det vara bara…
-
HuRrAaAa!
Återbesök hos David idag. Smärta och skönonda känslor om vartannat, as usual. Ett par pekpinnar, några gliringar (tack, jag can handle it) och lite beröm över att jag hade gjort min hemläxa, vilket egentligen innebar att ge f*n i löpningen och lära mig att andas rätt (sög åt mig mest av det senare såklart…). Och sen…det bästa. Innan jag gick hem fick jag höra de där orden som fick mitt leende att gå runt hela huvudet. Du får börja springa lite lätt den här veckan. Va – redan!?!? MEN. Inte snabbt…max 5.30/km. Inte långt…max 10 km. Inte ofta…max varannan, helst var tredje, dag. Det finstilta säger dock att jag måste stoppa…
-
On a roll…
Tisdag. Veckans andra dag och för många en smått onödig mittemellan-dag. Men som en vis man en gång sa…”Don’t be fooled by the calendar, there are only as many days in the year as you make use of”. Så…jag tar hand om min näst intill förkylningsfria tisdag (imorgon blir det träning igen!) med innan-tuppen-tidig morgonpromenad (check!), jobb, planering av nästa stora steg i jobbet, återbesök hos bästa David, fika med en long gone vän, bio med densamme…ja, sen gör jag nog en tidig kväll. Kanske avslutar jag dagen på samma sätt som igår, nämligen med en lååång promenad runt Stockholm. Ja, med obotligt spring i benen som resulterade i ett par…
