löpning

Långlunch

Idag blev min lunch lite längre än planerat, och då hade jag som vanligt två val: att äta maten lite långsammare och sitta och slöa en stund, eller att ignorera den lätta hungerkänslan, sticka ut på en löprunda och sedan äta min lunch som då förmodligen skulle smaka mycket godare än om jag hade ätit den utan att springa.

Jag valde inte helt otippat det senare alternativet, och även om milen på ett halvmulet Djurgården var i segaste och tyngsta laget ångrade jag den inte en enda sekund…iallafall efteråt. Längs vägen ångrade jag mig både två och tre gånger, men i vanlig ordning plockade jag fram känslan jag har nu när jag sitter här och har fått en massa frisk luft, låtit hjärtat jobba lite extra, tagit en sval dusch och ätit min lunch som mycket riktigt smakade godare än vad den egentligen var.
Träning handlar ibland (ganska ofta) om att lura hjärnan att fortsätta, och sedan säga ”vad var det jag sa” till den efteråt när det känns så värt att ha genomfört passet. Förhoppningsvis kommer den ihåg det till nästa gång andningen är tung och pulsen rusar…om inte – repetera lögnen. Det fungerar nästan jämt.

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    pilla
    28 juni, 2013 at 16:05

    Åh härliga Djurgården! En after run lunchlåda är guld värt!

  • Leave a Reply