Vad driver dig?

Vi måste prata om motivation. Driv. Att göra det där man inte tror att man klarar. Jag blev nämligen rejält överraskad av mig själv och min kropp igår, och jag sitter än idag och funderar över vad som hände.

Ni som var i huvudstaden igår vet att vädret inte var det roligaste – kallt, regnigt och rejält blåsigt. Jag vaknade ganska seg, åt min frukost och ju längre dagen gick, desto mer skeptisk blev jag till min löprunda som jag hade planerat. Från att ha planerat ett pass på ca 15 kilometer i ganska lugnt tempo började jag reducera passet ner till 10 km. Kanske bara 5? Eller vad f*n, ska jag bara skita i allting och lägga mig och läsa? Jag är ju faktiskt ganska trött.
Jag la mig i soffan, tittade ut genom fönstret på trädet som blåste åt alla håll och kanter. Nej du, det blir ingen löpning av det här, tänkte jag och slösurfade lite istället. Skickade ett sms till en vän och skrev att jag inte var särskilt sugen på att springa, och döm om min förvåning när jag läste det som kom tillbaka och vad som nu hände med kroppen.

”Du sa till mig efter Kilimanjaro: påminn mig att aldrig mer gnälla på vädret”. Plötsligt kände jag ett litet adrenalinpåslag i kroppen, tänkte tillbaka på det där berget och kom ihåg att jag faktiskt hade sagt precis så. Inget blir värre än kylan, regnet, haglet, snön och vinden på Kilimanjaro. Snabbt som ögat drog jag på mig kläder, skor, pulsband och klocka och klev utanför dörren. Jag springer i stort sett aldrig med musik men igår kändes det omöjligt att köra utan, så Daughtry fick hänga med på hög volym. Kallt, ja. Blåsigt, ja. Regnigt, ja. Mysigt, nej. Men min ON-knapp lyste grönt, och även om jag fortfarande kände mig seg och trött bubblade det i benen. Klockan hittade GPS-signalen och jag joggade iväg. ”Ett lugnt pass runt 15 km” tänkte jag, och det var också vad jag sa till min vän och granne som jag mötte efter 200 meter.

Jag joggade iväg i ett skönt 5-minuterstempo, det regnade lite lätt och benen kändes snabbt piggare än när jag låg i soffan en kvart tidigare. Plötsligt slog det mig: jag kanske skulle ta och springa en halvmara, det vore väl en skön revansch på det här grisvädret? Över Västerbron mognade tanken och jo, jag kanske skulle ta och göra det – springa en halvmara för första gången sen september 2012 (bortsett från Vasaloppsleden förra sommaren, men det var ju liksom fyra halvmaror på rad och en helt annan historia…)? När jag passerade 5 kilometer bestämde jag mig – jag gör det.

5-minuterstempot blev snart 4.45-tempo och när jag närmade mig en mil kom jag på mig själv att springa ganska lätt och avslappnat i 4.35-tempo(!?), trots det spöregn som nu hade kommit och hälsat på tillsammans med årets jävligaste motvind. Vilken dag som helst hade jag känt att det var totalt värdelöst att springa i det där vädret, men igår bestämde jag mig för att göra tvärtom – LE när det kändes jävligt, öka farten i takt med att regnet tilltog och bara ge igen på skitvädret! Människorna som såg ut att frysa rejält under sina paraplyer vid Fotografiska tittade lite snett på mig när jag leende sprang förbi och sjöng med i musiken i mina lurar, men det taggade mig bara ännu mer. Jackan var dyblöt, skorna fulla med vatten och tightsen gick att vrida ur, men jag kände just där och då att ingenting kunde stoppa mig!

Fram till 15 km kändes det som en barnlek rent muskulärt, även om jag då och då frös ordentligt. Jag hade koll på pulsen, sträckan och kilometertiden men inte den totala tiden. Det gick ju hyfsat snabbt, det kände jag, men jag visste inte riktigt hur snabbt. Jag gjorde en snabb överslagsräkning då och då och kände att jag kanske skulle göra en tid på runt 1 h 50 min – en bra halvmaratid på träning för mig. När jag passerade 18 km började benen bli lite matta och jag kände att det var ett tag sen jag har sprungit den här distansen. Tanken på att jag vet att kroppen har gjort det förut och klarat det drev mig dock vidare, och även om benen var sega lyckades jag hålla ett tempo runt 4.45. Vädret fick inte vinna och jag hade inga som helst planer på att ge upp nu.

Den sista kilometern var faktiskt inget vidare kul. Jag började frysa ordentligt, det regnade fortfarande och dessutom bjöd Norr Mälarstrand på motvinden från helvetet. TRY ME tänkte jag bara och vägrade sakta ner. Det blir inte värre än vägen ner från Kilimanjaro. De sista 200 metrarna spurtade jag allt vad jag orkade, vattnet skvätte ända upp på överkroppen när jag plöjde igenom varenda vattenpöl på vägen och musiken var på max i mina öron. När klockan visade 21,1 km stannade jag, inte en meter till. När jag såg tiden på armen fick jag en chock – 1.39.17 – min näst snabbaste halvmara någonsin, bara 2 min 27 sekunder från mitt pers som jag satte 2011, när jag var i min bästa löparform någonsin. På träning! Vilken fantastiskt skön vinst över vädret, och över den bekväma delen av mig som ens tvekade bara för att det regnade lite ute…

Nu efteråt har jag funderat över den mentala delen av det här passet, och att den med all säkerhet var minst lika viktig – om inte viktigare – än den fysiska. Jag hade förmodligen aldrig gjort ett sådant här bra pass om det hade varit planerat sen länge och jag hade haft några som helst krav på mig själv att prestera något. Jag har ett otal historier om träningspass och lopp genom åren som har gått käpprätt åt h*lvete för att jag har haft krav och förväntningar på mig själv. Det som gjorde mig stark och taggad igår var att jag slog från underläge och kände en smått osunt(?) stark lust att vinna över vädret och min egen tveksamhet, inte att jag ville göra en bra tid. Att ens tänka tanken att springa en halvmara innan jag stack ut i regnet igår var helt otänkbart, och av den anledningen gick jag igång på alla cylindrar när idén susade förbi mitt huvud. Jag har persat på både halvmaraton och maraton första gången jag har testat distanserna, innan jag riktigt har vetat vad jag har gett mig in på och när jag inte har haft några som helst förväntningar på mig själv och min prestation.  Jag är en underdog helt enkelt (och kanske borde jobba med mig själv när det gäller att kunna prestera även när jag har press och förväntningar på mig).

Vad är din trigger – vad driver dig?  Tell me!