löpning lopp Okategoriserade

Ultravasan 90 2016 – the story (part III)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Benen känns fortfarande förvånansvärt pigga när jag tassar iväg från Risberg. Tur det, med tanke på att kommande halvmil återigen blir lite teknisk (omläggning sedan förra året). Det var dessutom på den här delen jag fastnade med en fot i en sten på Ultravasalägret i somras och dök som Superman på stigen. Jag undviker gärna skrubbsår på knäna idag, tack. Det är ganska tomt runt mig så jag kan trampa på i min egen fart, skönt. Jag ler lite över att jag är mycket piggare idag än jag var den 26 juli när jag sprang här senast. Kanske kan jag ändå känna mig fräsch när jag kommer till Evertsberg den här gången, precis som coach Håkon önskade under lägret? Hoppas!

Döden i Evertsberg.

Evertsberg i juli = inte önskvärt idag.

Den tekniska halvmilen går finfint trots lite hala spänger och rätt mycket lera. Kan inte låta bli att roa mig med att tänka på att Jonas Buud susar nedför de här stigarna snabbare än 4 min/km…hur är det möjligt!? Jag andas ut när stigen är slut eftersom jag vet att det inte är så mycket tekniska bitar kvar efter den här delen. Resten av banan är ganska lättsprungen…i alla fall om man är pigg i benen. Det är 12,4 kilometer totalt till Evertsberg men det känns konstigt nog mentalt ganska kort. Efter lägret i juli sa jag till mig själv att jag med största sannolikhet kommer att ta mig ända in i mål bara jag tar mig hyfsat pigg fram till kontrollen i Evertsberg. Jag vet dessutom att min mamma och moster väntar på mig vid kontrollen och det gör ju saken bara bättre! Och jag får byta skor! Jag får ta av mig mina blöta trailskor och sätta på mig mina torra asfaltsskor – hurra!

Jag passerar Asics maraton-portal vid 42,2 kilometer och skyltarna strax därefter som säger ”WE ARE ULTRA MARATHONERS”. Jag ler lite men har för bra flyt för att stanna och ta en bild som väldigt många andra gör. Det enda jag tänker på är att det är mindre än 3 kilometer kvar tills jag har klarat halva loppet. Bara 3 kilometer! Sen är det ju bara 45 kilometer till mål…4,5 mil. Det är fan långt. Jag tänker på hur jag rundar Zornmuseet i Mora, på upploppsrakan och hur målportalen ser ut i eftermiddagssolen som är utlovad. Jag ler och får gråten i halsen. 45 kilometer är långt men jag ska dit. Jag ska.

Plötsligt inser jag att jag börjar passera löpare. Jag passerar två tjejer och börjar fundera om jag faktiskt ligger på 30:e plats nu!? Det vore ju helt sjukt! 30:e plats i mitt första ultramaraton!? Jag får lite extra energi och märker att jag omedvetet har ökat farten. Lägger mig bakom en grönklädd man med ett otroligt fint och lätt löpsteg. Jag undrar om han är lika pigg som han ser ut på fötterna? Sjukt imponerande isåfall efter såhär långt in i loppet!

Sista biten in mot kontrollen går över ett böljande hygge och jag är evigt tacksam att det är mulet och svalt. I juli stekte solen här, det var vindstilla och jag var nära att ge upp av värmeslag. Idag känns det så mycket lättare än då, men jag börjar få ont i höger lilltå och jag är rätt hungrig. När jag hör speakern en bit bort och ser skylten som berättar att jag bara är 2 kilometer från kontrollen får jag ett sug i magen. Halva loppet gjort! Jag viskar yes för mig själv och vill bara komma fram till Evertsberg nu. Jag vill få på mig torra skor och krama mamma och moster. Och äta pannkaka.
När jag svänger upp på åkern vid portalen i Evertsberg berättar jag för den grönklädde mannen att han har ett väldigt fint löpsteg. Han tackar men låter mig veta att det inte är lika lätt som det ser ut. Det ante mig. När jag hör mitt namn i högtalarna får jag återigen gråten i halsen. Nu vet jag att det ska mycket till om jag inte ska klara mig till målet i Mora. Å andra sidan har jag aldrig sprungit längre än 47 kilometer i hela mitt liv så jag har ingen som helst aning om hur kroppen reagerar härifrån och de 43 kilometrarna som väntar. 43 kilometer. 4,3 mil. Hjälp.

Jag springer in till kontrollen i Evertsberg som 29:e kvinna. Jag har snittat 6.02 min/km sedan Risberg och har alltså ökat tempot något sedan förra stoppet. Mamma och moster står en bit bort och på vägen dit hämtar en pannkaka med det största berget jordgubbssylt ni kan tänka er. Jag äter den med fingrarna och sväljer ner den med Coca Cola. Jag kan inte ens komma ihåg när jag drack Coca Cola senast i mitt ”vanliga” liv men på lägret i juli insåg jag att det är rena raketbränslet för min kropp, och inte minst för hjärnan. Heja sockerkick och koffein!

Foto 2016-08-20 09 47 07

Pannkaka = mums!

När jag tittar på klockan förstår jag att det kanske har gått lite snabbare än väntat till Evertsberg. Klockan är runt 09.45 och jag har över 6 timmar(!) på mig att ta mig 43 kilometer för att klara min medaljtid. 6 timmar! Det ska verkligen hända något riktigt oväntat om det inte ska gå vägen. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag känner mig peppad att komma iväg. Jag plockar ut min depåväska, byter till mina asfaltsskor och konstaterar att många löpare runt mig är riktigt trasiga. Många tar nog ett väldigt långt break här för att försöka tanka krafter. Jag känner mig konstigt nog pigg och speedad. Den krassliga känslan från morgonen är spårlöst borta. När jag pausat i ungefär 5-6 minuter totalt vinkar jag av mina nära och sätter fart mot Oxberg, 15 kilometer bort.

14086257_1456194767743917_1517213056259371353_o

Speedy gonzales i Evertsberg.

Jag har bra fart nedför asfalten från kontrollen och publiken hejar på bättre än någonsin tidigare. Det är så otroligt skönt att få på sig torra skor och det känns som om jag springer på moln. Bara några hundra meter fram kommer jag ikapp en man, Per, jag frågar hur han mår och sen slår vi följe en bit. Det visar sig att han är gift med en gammal gymnasieklasskompis till mig. Vi pratar medaljtider och han berättar att han siktar på 9,5 timme som är herrarnas medaljtid, en tid han missade med irriterande lite förra året. Min första tanke är: vad gör jag här? och får inte ihop det med tanke på att jag igår hade haft siktet på 11 timmar. Kan jag klara mig in under herrarnas medaljtid!? Nja. Per kommer nog att dra ifrån mig snart och jaga vidare efter sin medalj.
Det går väldigt lätt ned från Evertsberg. Det är lättsprunget på hårda skogsvägar och min klocka säger att vi ligger strax över 5 min/km. Benen är pigga men jag är lite orolig över att det går lite för snabbt, det är ändå ett helt maraton kvar till Mora. Det håller dock i sig och vi trampar på fint i 5-6 kilometer trots att vi springer och pratar hela tiden. Hur kan jag vara så pigg!?

Efter ett tag säger Per att han tror att jag kommer att springa ifrån honom, han börjar få det tungt. Jag tror inte på honom men bara kort därefter blir det precis så. Han stannar till lite längre i en vätskekontroll och jag fortsätter. Man vill inte stanna för länge när man har flyt, det är inte världens lättaste att komma in i flowet igen. Jag unnar dock mig själv att ta det ganska lugnt. Håller ganska bra fart när jag springer nedför och på flacken men går i alla längre eller brantare uppförsbackar. Det sparar mycket energi i benen men kostar väldigt lite tid när man har sprungit i snart 6 mil. Jag passerar återigen någon tjej men är för trött för att komma ihåg placeringen jag hade innan.

Precis innan en vätskekontroll får jag syn på Otto igen, jag har inte sett honom sedan kontrollen i Risberg! Vi inser båda två att sällskapet är mer än välkommet, det börjar bli lite segt att springa nu. Framsida lår börjar kännas i nedförsbackarna. Min högra lilltå skriker. Jag är hungrig. Piggare än jag hade trott men ändå, lite loj. Det är väldigt skönt att se kontrollen i Oxberg när den dyker upp och vi springer in sida vid sida. Jag trycker i mig en gel, blåbärssoppa, en liten näve geléhallon och Coca Cola. Jag vill inte ha något kraftigare att tugga på, min aptit är plötsligt helt borta. Otto känns lite piggare än jag så jag låter honom dra iväg före mig. Han ropar ”Helena, du kommer ikapp mig snart!” och jag stannar en liten stund och pratar med mamma och moster. Och tar en ny bild med dubbla v-tecken för att övertyga mig själv om att jag fortfarande är fit for fight. Jag tänker att Otto förmodligen susar över mållinjen långt före mig trots allt.

14066476_1456240971072630_7688449305682401496_o

V-tecken och ultrasvullna lår är visst grejen i år.

Mamma läser glatt i Vasaloppets app att jag visst ligger på 27:e plats bland kvinnorna nu. Det ger mig faktiskt lite välbehövlig mental energi. Det känns helt sjukt. Jag visste ju för sjutton inte ens om jag skulle starta igår och jag är ju verkligen ingen ultralöpare! Vad är det som händer!? Tankar lite extra energi i form av kramar och unnar mig ett toalettbesök innan jag drar vidare, jag har ju ändå varit kissnödig sedan strax efter Evertsberg. Jag vinkar av mamma och moster, ropar till dem att jag aldrig har varit piggare (ljug) och tassar iväg.

Nu är det bara 28 kilometer kvar till Mora. 28! Det är ju ingenting…men ändå nästan ett helt Lidingölopp! Tankarna går snabbt från jippi till blä, från hurra till hjälp. 28 kilometer är ingen kort sträcka när man redan har 62 kilometer i benen. Nu gäller det verkligen att hålla ihop pannbenet och fokusera på positiva tankar om det här ska gå vägen. Hökberg nästa.

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Mamma
    23 augusti, 2016 at 21:35

    ❤️?

  • Reply
    Camilla
    23 augusti, 2016 at 22:25

    Shit så bra du är!!

  • Reply
    Rund är också en form!
    24 augusti, 2016 at 10:31

    Så jäkla häftigt!!! 🙂

    • Reply
      Helena
      24 augusti, 2016 at 21:19

      Tack snälla! Det var en härlig upplevelse och det är kul att få uppleva det igen genom att skriva om det… 🙂

    Leave a Reply