Browsing Category

el camino

el camino minnen

Fina minnen

Igår när jag kom hem efter en mysig fikadate på Blueberry (hurra för ett bra matalternativ på Centralen!) satte jag mig och gick igenom gamla foton inför en coachingmiddag jag ska ha med en kund/vän ikväll. Hon ska ta sig an El Camino de Santiago och jag ska ge henne alla mina bästa tips. Kan inte annat än att längta tillbaka lite…har fortfarande, såhär tre år senare, lite svårt att smälta att jag har gått 800 kilometer i min ensamhet. Märklig känsla, minst sagt.

el camino

Någon testar mig…

Alright. Vintern bestämde sig visst för att komma tillbaka på ett kort(!!!) besök till huvudstaden idag. Eftersom jag har legat inomhus sedan i onsdags (ska berätta senare) vägrade jag dock tillåta att vädret skulle få hålla mig inne så jag drog på mig ett av mina GoreTex-ställ och traskade ut på promenad. Stockholm kändes mer eller mindre som en spökstad…tomt, tyst och täckt av 8 cm slask. Underbart. Mötte några få löpare och en och annan hundägare som inte verkade jätteglada över att traska runt med sina pälsbollar. Det är sällan jag ogillar vädret, men idag är det faktiskt på gränsen. På gränsen, men faktiskt inte så hemskt att man måste stänga in sig inomhus och sura.

När jag kom hem gick jag in på min gamla blogg för att se vad jag pysslade med för två år sen. Jag var ju liksom mitt uppe i min walk of life då, och kan konstatera att just den 14 april var en ganska bra dag med 40,8 kilometer promenad, ett smärre sammanbrott vid en motorväg och en mycket god brasiliansk middag. Förmodligen hade jag jävligt ont i ben och fötter, knaprade i mig en och annan Voltaren och skakade på huvudet åt ett antal fotblåsor också. Hjälp vad jag längtar tillbaka ibland…skulle det vara helt galet att ge sig på 800 kilometer igen? Skulle ni orka hänga med en gång till?

Spanien är varmare.

el camino morgon

Morgonstund för reflektion

”Vaknade redan strax innan 6 imorse av att mina finska sänggrannar började packa, så det var lika bra att kliva upp. Hade ju ändå sovit sedan strax innan 22 och kände mig pigg, så jag hade nog sovit klart. Varm(!) gröt och kaffe till frukost, sen var jag klar att ge mig av några minuter efter 7.
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke… Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna…allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.”
Det var början min dag för precis ett år sen. Totalt gick jag 33 kilometer den där dagen, en ”kort” sträcka jämfört med mina övriga dagar längs min vandring.

Imorse vaknade jag och var pigg vid 05.30, hade tänkt att bespara min kropp löpningen idag men myrorna kröp i benen och jag kunde inte låta bli att ta en kort runda ändå. Första morgonstegen var (och är alltid) lite sega, men efter en kilometer kunde jag inte förstå hur jag ens överväger att inte ge mig ut och ta lite frisk luft till frukost. Fåglarna, syret i den höga luften, morgondimman, tystnaden…och jag kom på mig själv att drömma mig tillbaka till norra Spanien och den totala friheten jag kände där längs vägen.
Men jag ägnade också en tanke åt den vansinniga smärtan, hungern, ensamheten och rädslan som jag ofta kände…och insåg hur mycket mer tacksam jag faktiskt har blivit över allt runt omkring mig det senaste året, och hur jag fortfarande intalar mig att ”det är inte värre än Pyrenéerna” när något går emot mig. Jag kommer att vara mig själv evigt tacksam för att jag slet mig igenom de där 80 milen, det är en sak som är säker.

Hur väcker ni kroppen på bästa sätt?