personligt

>It makes me sick…

>Fick i veckan reda på att en vän blivit så fruktansvärt illa behandlad av en kille hon har träffat. Jag vill inte gå in på några detaljer, men han har, som tur är inte fysiskt, men ack så illa psykiskt, misshandlat denna underbara person! Hon är inte någon av mina absolut närmaste vänner, men det hon berättat för mig får mig att må illa och samtidigt bli så fruktansvärd förbannad!
Inte bara för att denna männsika helt utan anledning och helt orättvist betett sig som ett j*vla svin mot henne, utan nästan ännu mer för den skada jag vet att han har orsakat, det hål han har grävt i henne, inte bara nu utan för en lång tid framåt!

Jag har själv blivit så otroligt trampad på av en person en gång i tiden. Detta är nu 10 år sen men det har onekligen satt sina spår, och när jag får höra sånt här rivs en del sår upp igen… Är så fantastiskt glad över att min vän inte är 18 år som jag var då, att hon förhoppningsvis är mer vuxen och klartänkt än vad jag förmodligen var och att det kommer att bli lättare för henne att inse att det inte är henne det är fel på, utan snarare denna kallblodiga människa med ett hjärta av sten.
Vill inte ens tänka på hur många människor som utsätts för detta varje dag utan att det ens kommer fram… Hur många som lider i det tysta och gör sitt yttersta för att hålla masken inför andra. Som låtsas att allt är perfectly normal och att livet är en lek. Jag har själv varit där. ”Om jag mår bra? Ja, det är klart! Jag är 18 år och livet har just börjat, det är klart att jag mår bra.”
Tillslut slår sig verkligheten dock ut genom fasaden…och när det gör det så är det med full kraft. Ibland med sådan kraft att det fullständigt förvränger ens person och man får möta ett jag man aldrig tidigare har mött, en person man inte trodde fanns. Jag hamnade där, det rann över.

Det är lördag kväll mitt i vintern. Jag, min dåvarande pojkvän och några av våra vänner skall som vanligt ut på det lokala utestället i den lilla håla där jag under denna tid bor. Vi har alla druckit en massa alkohol, förmodligen inte inköpt på Systembolaget. Min pojkvän har vid den här tiden en tendens att göra sitt yttersta för att få hamna i slagsmål, att få slåss lite för att visa sin fysiska styrka, vilket händer allt som oftast när vi är ute. Psykiskt var han så vek att det inte hade räckt till en halv rond i ringen…han hade förmodligen inte ens tagit sig innanför staketet.
Det är kallt och vi står i kön för att gå in. Av ingen anledning alls irriterar sig min pojkvän på en kille som står framför honom i kön, varpå han tycker att han har all rätt i världen att slå denna person med knuten näve rakt över näsan. Killen blir såklart helt chockad. Vad händer? Intelligensnivån på det här tilltaget är såklart lika med noll eftersom ställets vakter står ca. 1 meter framför oss. De griper såklart tag i min pojkvän på 5 sekunder och frågar samtidigt det stackars blödande offret om han vill göra en anmälan? Blir ju inte svårt att sätta dit gärningsmannen med tanke på att det är ett helt gäng med vittnen, varav minst 3 av dem är ordningsvakter. Smart.
Min pojkvän, hans stackars offer för den här kvällen och två vakter försvinner in i köket på stället. Jag står bara och gapar ute i kylan, men är egentligen inte förvånad alls. Det är ingen skräll att någon råkar ut för den här näven. Det enda som jag möjligen är något överraskad över är att han är korkad. Mitt framför vakterna och helt oprovocerat, det övergår mitt förstånd. Ok att han är rejält onykter, men det finns väl gränser!? Uppenbarligen inte.
Jag försöker inte ens diskutera med vakterna, jag skäms bara så fruktansvärt över vad som har hänt. På något sätt känner jag mig skyldig trots att jag inte ens kan trampa ihjäl en myra utan att få ont i hjärtat. Jag lämnar kön, har ingen lust att gå in längre. Min kära vän gör mig sällskap, hon vet vid det här laget att jag och min pojkvän inte har någon mönsterförhållande direkt…
Plötsligt ser jag den stackars lille killen som råkade ut för smockan komma gående med en papperstuss i näsan. Min pojkvän kommer runt andra hörnet av huset. Jag förstår ingenting och är såklart rädd att de ska ryka ihop på riktigt. Skönt för en 18-årig tjej att lägga energi och oro på en sån sak när hennes vänner har kul inne på dansgolvet. Till min förvåning ser jag att de skakar hand med varandra, sluter fred. Puh…jag andas ut av lättnad, känner mig faktiskt ganska glad och försöker få klart för mig vad som sker.
”Vad hände?”
”Äh – han ångrade sig, han ville inte anmäla”
”Va? Har du tackat honom och bett om ursäkt? Det är det minsta du kan göra…”
Nu brakar helvetet lös. Ögonen i min pojkväns ansikte ändrar färg till svartaste svart, en blick jag tidigare sett och inte tycker om alls. Rädd för dem? Inte direkt, men obehagliga – ja. Det som följer nu är en föreläsning i hur dum i huvudet jag är som står här och berättar för honom vad han ska göra och inte göra, att jag inte har en j*vla aning om vad jag snackar om, att jag bara ska hålla käften och att jag är totalt värdelös. Jag bara gapar. Händer det här?
Uppenbarligen blir han så otroligt kränkt av att jag säger till honom att han borde be om ursäkt när andra människor råkar höra det, däribland den stackars lille kille som han för en kvart sedan nästan knäckt näsbenet på.
Jag bestämmer mig för att fly från den här cirkusen, vänder ryggen mot honom och börjar gå. Det är tydligen inte heller rätt sak att göra, eftersom han går efter och fortsätter sin föreläsning om mitt icke existerande värde. Efter några meter vänder jag mig om och ber honom gråtande att sluta, att det räcker och att jag inte menade något illa mot honom med vad jag sa men att jag däremot vill att han ska förstå att han lika gärna kunde ha suttit i en polisbil just nu.
Vad som händer nu är något jag inte är stolt över, inte alls. Ser det mer som ett bevis på vad som kan hända om man bara lägger locket på och låtsas som om allt är ok när det egentligen är precis tvärtom. När man låter sig själv bli trampad på under för lång tid utan att säga stopp, hur det kan gå så långt att man blir rädd för sig själv.
Jag ser i ögonvrån hur samma knytnäve som jag just bevittnat få en annan människa att blöda återigen höjs. Som tur är har jag druckit mycket mindre än min pojkvän och min hjärna tänker blixtsnabbt. På bråkdelen av en sekund puttar jag till honom i bröstet och känner vinddraget av knytnäven ett par centimeter framför mitt ansikte. Han halkar till och hamnar på marken.
Nu blixtrar det till i mitt huvud. All min rädsla, ilska och sorg tar över min kropp och jag ser mig själv fullständigt tappa kontrollen. Vill inte gå in på några detaljer men nästa ögonblick jag kommer ihåg är att en av våra gemensamma vänner tar tag i min överkropp och släpar mig därifrån. Dagen efter ringer min pojkvän och gråter. Han frågar vad som har hänt och undrar varför han är totalt blåslagen.
Som sagt, jag berättar inte detta för att jag på något sätt är stolt över vad jag gjorde. Tycker snarare att det var fullständigt korkat att bemöta det våld jag hatar med att själv ta till samma metod.
Det jag däremot vill ha sagt är att man måste säga stopp. Man måste dra i bromsen och våga hoppa av det rusande tåget innan man hamnar någonstans där man inte vill vara. Innan man plötsligt blir en person man själv hatar.

Jag är glad att jag hoppade. Det tog kanske lite för lång tid, men jag gjorde det..

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Anonymous
    7 december, 2008 at 20:17

    >Kan nog förstå din rädsla för den killen…misstänker jag vet vem det var. /S

  • Leave a Reply