funderingar

>Otrohet – confessions and confusions…

>Otrohet. Finns det något mer laddat, tabubelagt och hemskt ord när det kommer till relationer?
Ja, det ska vara orden som förknippas med det då…svek, smärta, bristande förtroende, skuld…vidriga ord som jag tror att vi alla är rädda för att tvingas beblanda oss med.
Det är så tabubelagt att vi direkt tittar snett på människor som överhuvudtaget har något med otrohet att göra. Ogillar dem lite per automatik.
”Otrohet är inget jag pysslar med” tänker nog de flesta direkt, ”jag vill inte veta av det och skulle aldrig komma på tanken”.
Det är en vacker och ganska självklar tanke, men är det verkligen så enkelt? Kan man bara bestämma sig för det och sen leva lycklig i alla sina dagar?

Jag hade självklart samma inställning när jag var yngre, men måste nu smått generat erkänna att jag inte har varit den ängel jag trodde jag skulle bli, och att jag under mina 30 år har sett alla sidor av detta djävulens verk. Jag har varit otrogen. Jag har blivit bedragen. Jag har varit den andra kvinnan.
När jag tittar tillbaka så inser jag att det är små slumpmässiga tillfällen och totalt oväntade omständigheter som har varit orsaken till att allt satts ur spel. Varje gång. Det har gjort jävligt ont. Varje gång. Men jag måste faktiskt helt ärligt säga att jag inte riktigt vet vilken del som är mest vidrig. Vad är egentligen värst och gör mest ont?
Att såra den man älskar? Att bli sårad av den som jag trodde älskade mig? Eller att såra och lura både sig själv och minst en person till genom att vara med en människa som någon annan älskar?

Det skulle kunna finnas ett enkelt svar på den här frågan, men jag kan bara inte hitta det.
Smärtan över att bli bedragen är outhärdlig, det är självklart. Smärtan över att se sin älskade i ögonen och erkänna att man har träffat någon annan gör dock enligt mig ännu ondare, oavsett om man i detta fall verkligen får skylla sig själv.
Att vara ”second best” är det dock sällan någon som talar om. Känslan av att den ena sekunden vara uppskattad och älskad, för att i nästa känna sig som luft och ingenting. Att ena dagen vara den enda i världen till att nästa dag se honom med henne och inse att världen man själv levde i igår bara var en oäkta lek. Att springa sig trött och aldrig komma hela vägen fram. Trots att även den smärtan till stor del är självförvållad gör den inte mindre ont, tvärtom. Den äter upp en långsamt inifrån och det är näst intill omöjligt att stoppa det.

Vad är er syn på och erfarenhet av otrohet?
Var går gränsen och finns det något läge där det är ok att förlåta?
Är det ”ok” att träffa andra om man känner att förhållandet är på väg att ”rinna ut i sanden”?
Är det någon som håller med vissa ”experter” som säger att förhållandet kan bli bättre efter en otrohetskris?
Tell me…för det är väl inte bara jag som sitter och funderar över detta?
Till alla er som sitter och är irriterade och tänker lämna anonyma kommentarer om att jag är en lägre stående människa – bespara mig det. Jag har kommit nog långt i min insikt när jag kan erkänna mina snedsteg..

You Might Also Like

17 Comments

  • Reply
    Irina
    21 oktober, 2009 at 22:07

    >I grunden finns det endast EN människa du är 100% ansvarig för – dig själv. Och hur mycket någon annan än betyder för dig har du ändå en SKYLDIGHET att alltid välja det som ligger i just ditt intresse. Du har ett ansvar att göra dig själv lycklig. Det betyder inte att du slipper betala ett pris för t. ex. otrohet – men det är viktigt att jämföra detta pris med priset du betalar för alternativet. Vad det är vet bara du själv.

    Hoppas det inte blev för flummig men jag tror att du förstår mig.

    Och kom ihåg: everything is ok in the end, if it's not ok then it's not the end. 🙂

    Varma kramar!

  • Reply
    frida
    21 oktober, 2009 at 22:09

    >Intressant inlägg och du tar upp bra perspektiv, Alla sidor är lika sårande, jobbiga. Som terapeut och möter en del i parterapi kan jag säga att den största orsaken till att folk separerar är inte otrohet utan att man glider ifrån varandra. Otrohet leder istället till att man hittar tillbaka, verkligen kämpar, kanske för att man fick ett annat perspektiv. Men det är generellt såklart. Min egen erfarenhet är att jag är besparad detta men upplevt det genom vänner som fått gå igenom skiten.

  • Reply
    Sandra - en liten del av Mig.
    21 oktober, 2009 at 22:18

    >Vilket bra inlägg. Jag trodde att jag inte skulle kunna vara otrogen, men i förhållanden, som jag själv anser inte helt 100, har jag lyckats kliva fel. Det har för mig varit en klocka på att "han är inte rätt". Däremot har jag knappt tanken i de två "riktiga" relationer som jag har haft. Jag vill inte ens tänka tanken över hur det skulle kännas att bli bedragen. Tror inte att jag skulle kunna förlåta det. Tror inte att jag skulle kunna lita på personen igen.
    Angående att vara den andra kvinnan, så har jag varit det en gång. En relation som för mig kändes ok just då, det var det jag ville just då och jag fick ändå styra över när vi skulle ses och jag fick aldrig de rätta känslorna.
    Det kändes kanske lättare i samvetet eftersom jag visste att hon också höll på med andra.
    Svårt, svårt, svårt.
    Otrohet gör skada och jag hoppas att jag aldrig gör om det och aldrig behöver bli bedragen.
    Eller kanske har jag blivit bedragen, men inte vet om det?!

  • Reply
    Sanna
    22 oktober, 2009 at 03:56

    >Helena du skriver sa fint!
    Vi har ju alltid ett val att gora nar vi star infor frestelsen att bedra var partner. Jag menar, temptation kommer nog alltid att finnas pa ett eller annat satt till andra manniskor, det behover ju inte betyda nagot ALLS.
    Att bli bedragen ar sviiiidigt men dar har vi ocksa ett val att gora, att stanna eller ga. Man bor nog alltid forlata (for sin egen skull) men man behover absolut inte stanna. Om man inte vill dvs.
    Att vara den andra kvinnan…? Karma. Kanske man far det tillbaka i framtiden…?! Sa kanske saga: tack men nej tack snyggve!
    Valet ar ditt(mitt, hur man nu vill lasa) inte latt alla ganger men oh so importante!
    Men som sagt tidigare, var din egen bastis!
    Eller basist, spela i ditt eget band (neeeej Helena nu sparade detta ur)

    Lev val och ma gott gorgeous!

  • Reply
    Sofie
    22 oktober, 2009 at 06:15

    >Jag har varit "den andra" – och nej, jag hade inte direkt dåligt samvete. Jag tvingade aldrig killen att vara otrogen. Kanske vet hon idag, men de är fortfarande gifta. Förhoppningsvis lyckligt. Jag vet att det aldrig var nåt riktigt, jag var hans egoboost för ett tag. Det jag ångrar mest är att jag bedrog mig själv, och tillät mig själv att svepas iväg av hans snack.

    Håller med Irina, att man först och främst har ansvar för sig själv, ingen annan. Man är sin egen lyckas smed..? Sen vad den lyckan innebär, är en annan sak. I mitt fall hoppas jag att jag lärde mig nåt av det hela och aldrig mer kommer lura mig själv så. Jag är värd bättre!

  • Reply
    Blogg by Maliin Stoor
    22 oktober, 2009 at 06:25

    >Ja du….
    Ett "hett" ämne som inte är så lätt att diskutera. En het-potatis..

    Många säger nog ALDRIG men som vanligt ska man aldrig säga aldrig!

    Hjärnan KAN ramla ner i byxorna vid tex ett berusat tillstånd, eller så har kärleken eller förhållandet på hemmaplan inte på på topp och man "råkar" springa ihop med någon och det blixtrat till… eller någon man känt länge som helt plötsligt blir intressant och en helt annan i ens ögnon..

    Som sagt, jobbigt att prata om – uppleva – reda ut….

    Må gott och tack för bra tanke/ord

    Maliin

  • Reply
    Mallan
    22 oktober, 2009 at 06:44

    >Intressanta tankar, jag har typ 1000 åsiket om det här.
    Men viktigast är tror jag, att om man blir bedragen tänker på sig själv. Är jag värd det här, vad hände, varför hände det.
    Och om man är bedragaren tänker till två gånger om det är värt det, att såra den man faktiskt lever med.
    Att vara den andra kvinnan är en svår nöt tycker jag, förut har jag alltid sagt att det är ju inte jag som är otrogen, det är ju hans val, men riktigt så är det nog inte riktigt för tänk istället om det var jag som satt hemma och väntadet och trodde att min partner var trogen och ärligt. Hmmm svårt det här.

    Jag tror på livet svåra gåta älska, glömma och förlåta. Att man förlåter och går vidare vare sig man gör det tillsammans eller ensam, för att älta ihjäl det tar för mycket energi!

    Tvåsamheten är ju ett evigt pyssel, viktigast är att hitta små guldkorn i vardagen som håller liv i glöden och att man inte glömmer varför man valde att leva med just den här människan. Jag tycker absolut inte att man ska stanna i ett förhållande bara för att det är bekvämt och enkelt, men jag tycker att man ska tänka till innan man bestämmer sig för att såra andra människor.
    För det gör så fruktansvärt ont, som nog dom flesta vet.
    Jag har oxå den bestämda åsiken om att man ska avsluta det gamla innan man påbörjar något nytt, men är medveten om att det kan vara svårt i "stridens hetta".

    Jag skulle kunna skriva en hel roman i det här ämnet men det får nog räcka så för nu!=)
    Mycket intressant i alla fall, och Helena jag är så glad att du är tillbaka, jag älskar din fina blogg!
    Kram kram!=)

  • Reply
    Ellinor
    22 oktober, 2009 at 06:50

    >Först och främst vill jag bara säga att din text och dina tankar var mycket väl formulerade. Du satte ord på de tankar som jag tror många har.

    "Det är tillfället som gör tjuven" brukar man ju säga och jag tror även att det gäller otrohet. Det är så lätt att säga "jag skulle aldrig…" men som ett resultat av olika faktorer och omständigheter så är man inte lika säker längre. Ens känslor kan man kontrollera till en viss del men inte till 100%. Vid tillfället finns det en känsla som överväger all logik.

    Det är svårt att säga vad gränsen för bedragen går men jag vet själv hur det känns att leva i ett förhållande på upphällning och få den bittra sanningen "jag har träffat en annan" via telefon då man befinner sig hundratals bil bort. Det sved då men man kan absolut leva vidare som vänner, det är den situationen ett bevis på.

    Jag har också varit "den andra" vilket jag i studen (ung, singel och dum) tyckte var ganska spännande. Det var dock ingenting som var tänkt att hålla och inga starka känslor inblandade. Allting fick således ett naturligt slut.

    Men vart går sedan gränsen för att själv bedra/bli bedragen? Det är svårt och jag tror att det är olika i olika förhållande. Någonstans lär man sig vart varandras gränser går och då får man respektera dem.

    Vet inte om du blev något klokare på mina svar, men jag fick i alla fall tänkt till lite själv, vilket var nyttigt.

    Kram

  • Reply
    Sara
    22 oktober, 2009 at 07:24

    >Svårt. Men jag kan säga så här, även om det inte är så enkelt alla gånger, och även om det låter kategoriskt: Är det inte bättre för alla inblandade att vara ärlig och lämna den man bedrar innan man ingår ett annat förhållande. Ärligare mot en själv, mot den andra, och mot den "första". Men samtidigt… Det är inte alltid så enkelt.

  • Reply
    Ingela
    22 oktober, 2009 at 07:31

    >Jag har blivit bedragen och jag har bedragit på grund av olika omständigheter. Båda erfarenheterna gav insikter om att jag aldrig vill vara med om det igen.

    Frågan jag kan grunna på ibland är: vad är otrohet? Är det otrohet först när fysiska handlingar är involverade eller är det otrohet även om man inte "gör något?" Om man går och tänker på en annan person hela tiden, fantiserar om sex osv. med en annan person än den man är tillsammans med, är det otrohet då? Det börjar ju i huvudet (tvivel på att man är tillsammans med den rätta, att man har tröttnat på varandra, att man inte tänder längre på den andra m.m.) och det uppstår tankar, efter det sker handlingar. Är det otrohet om man sms:ar, mailar, chattar, pratar i tfn med någon annan i hemlighet? Ja, jag skulle nog dra gränsen för intellektuell otrohet när något sker bakom någon annans rygg, i hemlighet.

    Kanske skulle jag förlåta om någon hände på fyllan. Å andra sidan så tror jag inte att något bara "händer", tanken uppstår ju i huvudet först som sagt.

  • Reply
    Yours Truly
    22 oktober, 2009 at 07:54

    >Otrohet är vad man gör det till. Som i så mycket annat väljer man förhållningssätt. Man far illa av det i förhållande till vad man tycker om det. Jag kan tycka att det finns andra typer av svek i förhållanden som är mycket värre men som tolereras, att sluta lyssna, ta sig tid, bry sig om, att vara oärlig – och allt det där är väl det som leder till otrohet.

  • Reply
    wilanand
    22 oktober, 2009 at 08:32

    >Oj, vilket starkt inlägg. Själv har jag aldrig varit otrogen men blivit otrogen emot (haha, heter det så?), det jag tycker är värst med det är nog att förtroendet och lojaliteten brutits. Vill man vara med andra borde man ta upp det och tillsammans ändra i förhållandet efter det, swingers, sexklubbar för par, trekanter, det finns ju hur mycket som helst att göra där! Har man ett sunt förhållane anser jag att det inte är omöjligt att få alla i det nöjda, även sexuellt. Och jag tror inte det går att reparera ett förhållande helt efter något sådant. Har sett för många dåliga exempel och inga bra för att stärka den tron.

    Ang. din mamma så nej, jag tror inte boken kan hjälpa om hon inte vill. För även de som vill sluta väldigt mycket har svårt att läsa den, som rökare blir man rädd när man på första sidan får höra att man aldrig mer ska röka, hur mycket man än själv vill det. Men du kan ju berätta om den, kanske hon själv blir intresserad och köper den? Lycka till!

  • Reply
    Miss Upsey Daisy
    22 oktober, 2009 at 13:03

    >Jag har blivit bedragen. Jag har nog varit den andra kvinnan med men aldrig speciellt länge. Tror jag. Kommer inte ihåg. Har dock inte bedragit fysiskt men om i tanken räknas så har jag nog det. Det är svåra saker. Jag var nog mycket mer dömande tidigare men nu har jag sett och hört så mycket att jag inser att det verkligen inte är enkelt..

  • Reply
    Kotte
    22 oktober, 2009 at 13:22

    >Bra skrivet Helena!
    Även Irina.

    Vi kan inte styra över våra känslor, men vi kan göra egna val. Mina val är de som gör mig lycklig i det långa loppet, inte de som gör mig lycklig/mindre ledsen just nu.
    Jag har gått genom eld och kom ut lyckligare än någonsin och mer säker på vad jag vill i livet. Hade jag inte tagit det steget pga att jag inte ville såra eller ta den jobbiga perioden så hade jag styrt över fler liv än mitt och sårat min dåvarande man ännu mer i det långa loppet. Han var och är alldeles för bra för att vara ett andrahandsval.

    Det är svårt att ta ställning om man aldrig varit där, oavsett vilken sida det handlar om. Som sagt Aldrig visar sig ofta vara ett allt för stark uttryck.

  • Reply
    Sascha
    22 oktober, 2009 at 14:33

    >Jag tror att det är värre att vara otrogen själv faktiskt. Eller att HA VARIT otrogen och leva med ångerkänslorna. Naturligtvis är otrohet oacceptabelt men jag tror faktiskt att jag ändå skulle kunna förlåta min kille om han var otrogen, bara det rör sig om en gång och inte om en längre relation. Frågan är bara hur stor inverkan det skulle ha på förhållandet och om kärleken kan överleva otroheten?

  • Reply
    Malin Sofia
    22 oktober, 2009 at 22:03

    >Jättebra inlägg. Det är lätt att sitta och döma andra men rätt som det är hamnar man i situationer man aldrig trodde att man skulle sätta sig själv i. Och man inser att man inte är ett dugg bättre själv…..

  • Reply
    Vida
    23 oktober, 2009 at 14:49

    >Oerhört intressant inlägg och intressanta kommentarer.. det satte igång många tankar hos mig… inga som jag kan få på pränt men jag ville i alla fall ge feedback på inlägget.

    Kramen

  • Leave a Reply