Adrenalin(!?)

Sitter på tåget mot Sunne…1:a klass (varför boka 2:a klass när det skiljer typ 50 kronor?), det är tyst och lugnt och jag känner mig utvilad och redo för en helg på Selma Spa. Ändå har jag en krypande känsla i kroppen…en känsla av adrenalin! Anledningen? Gårdagens marathoninspirationskväll på Löplabbet!

Anders Szalkai (ja, han som drar en mara på en sisådär 2,5 h…) och min vän Petra Månström höll hov och tipsade om både det ena och det andra såhär två veckor(!) innan loppet.
Det fullkomligt haglade nyttiga tips och tricks om hur man lägger upp träningen de sista veckorna, hur man äter, vad man äter, om man ska ha keps eller inte, hur man lurar kroppen när den är trött, hur välkommen CocaCola-kontrollen är vid 34 kilometer, att delmål kan vara a och o under loppet och hur viktig en ”stadig” frukost egentligen är lördagen den 28 maj, med tanke på att Haile Gebrselassie (jo, han stavar så…med tre konsonanter i rad) käkade tre rostade mackor med sylt och en kopp té med mjölk innan han susade runt ett marathon på drygt två timmar? Mycket bra information och grymt inspirerande!

Efter pepp-samtal med både Petra, Miranda (ja, hon som springer fler mil på en dag än vad jag gör på en vecka) och hennes andra hälft Alex (PB 3,09 på maran…) kändes det som att jag hade kunnat hoppat på startlinjen direkt! Ibland är det skönt att höra andras syn på ens egna prestationer (som uppenbarligen ligger väääldigt offentligt på bloggen och FunBeat)…say no more. TACK för boost av löparsjälvkänslan säger jag bara.

Passade på att boka in en rätt kraftigt rabatterad medicinsk fotvård till måndagen efter loppet, men den tänker jag bara ge mig själv om benen är snälla och fina och blir bra nu (please, please, please…) de närmaste två veckorna…blir de det så känns det nämligen som att jag kommer att ha en fin prestation att fira. En prestation som jag såklart får sätta i relation till min extremt icke uppstyrda löpträning, där hela min filosofi är och alltid har varit att köra på känsla. Inte efter pulszoner, färdiga program eller med en massa pekpinnar…vi får se hur framgångsrikt receptet är.

Någon mer som känner att marathonadrenalinet redan är ett faktum? 🙂