Fy fa…ntastiskt!

Ja, smått vidrig och samtidigt härlig…så kan man väl sammanfatta dagens löpning. Min obotligt krypande känsla i benen skvallrade om att flacka raksträckor på asfalt inte var melodin för dagen, så Lill-Jansskogen och dess härliga(?) backar blev lösningen.

1,5 km asfalt dit, två icke asfaltsvarv på 3-kilometersslingan och 1,5 km tillbaka. Ni som har sprungit där vet att backarna (iallafall för en tämligen oerfaren backlöpare som jag) inte är någon vidare kul historia. Ni som inte har sprungit där kan bara känna på ordet syrebrist och dra era egna slutsatser. Nedförsbackarna är dessutom lite för branta så det är ingen bra chans att ”vila” ens där.
Bitvis var det inte helt enkelt att förse musklerna med syre. Jag vet inte, men mina lungor kanske inte riktigt gillade att jag höll mitt vanliga invanda jag-kör-en-mil-i-rätt-bra-fart-tempo med en snittfart på 4.42/km…för de gjorde nämligen sitt bästa för att säga ifrån. De fick dock inget vidare gehör eftersom psyket redan hade förflyttat sig till den 24 september när jag tydligen har bestämt mig för att springa 30 kilometer i liknande miljö. Try me lungor liksom, bättre än så kan ni…eller måste kunna om knappt fem månader iallafall.

Jag blev dock rejält trött på mig själv mer än ett par gånger längs vägen och frågade mig gång på gång varför jag inte kan vara som många andra och ägna mig åt sköna pass ”för att träning ska vara kul”? Fick dock svaret när jag äntligen kom tillbaka till Humlegården, satte mig vid ett blommande träd och fick tillbaka min normala andning samtidigt som solen tittade fram på en himmel som fram till dess varit gråare än ett grustag. Det är ju den känslan du jagar Helena…bara den.

Önskar ni hade kunnat krypa in i min hjärna, då hade ni verkligen förstått.
Lovely.
(…och ja, jackan var överkurs. Note to self: backar = ingen jacka.)