Ljusning
För det första – TACK för alla tankar, sms, mail och fina ord på Facebook…jag är otroligt glad och tacksam över att det finns så många där ute som bryr sig!
Det är nu drygt två dygn sedan jag blev utskriven från sjukhuset (där jag aldrig mer vill vara), igår vågade jag äta riktig mat igen och i morse vaknade jag för första gången sen i söndags utan magont. Fantastisk känsla!
Glädjen över att t.o.m. orka gå ut på en lugn promenad och få lite frisk luft när man har legat inne i ett töcken i 48 timmar går inte att beskriva, och min lilla smärtfria men extremt långsamma sväng till Långholmen på förmiddagen var mitt kvitto på att kroppen verkligen är på väg tillbaka.
En plats för tankar.
Jag mår ok nu men har fått mig en rejäl tankeställare. Eftersom alla prover visade att jag är fullt frisk så tyder det ju med all säkerhet på att det är något annat som orsakade min fruktansvärda smärta…och jag är rätt säker på att detta ”något” stavasstress.
Nej, jag känner mig sällan särskilt stressad, men när läkaren frågade ”lever du ett hektiskt liv?” kunde jag liksom inte med handen på hjärtat svara ”nej”. Hektiskt liv…det är väl det de flesta av oss lever? Man ska liksom vara med på allt överallt och hela tiden, jobba minst heltid (och gärna plugga samtidigt), träna alla pass man vill (”jag måste hinna med min yoga också…”), blogga, läsa alla bloggar som alla fantastiska människor där ute skriver och dessutom hinna med familj, vänner och den viktiga egentiden när man ska unna sig att göra ”ingenting”. Lycka till.
Jag vet ju om det här, orimligheten i det. Ni vet säkert också om det. Det är inte alltid så lätt att hålla jämna steg med sig själv, men på något märkligt sätt klarar man det. Man snubblar till lite då och då – man blir sjuk, tappar träningslusten, stänger in sig en hel helg för att få vara i fred och vila – men man hittar alltid fotfäste igen och fortsätter framåt. Vi vet nog alla om det och de flesta av oss har det förmodligen mer eller mindre likadant. Eftersom det har blivit ett sätt att leva är det dock ingen som reflekterar något nämnvärt över speeden vi håller uppe, förutom kanske mamma då, som sitter 30 mil bort och ofta inte förstår hur jag orkar leva som jag gör?
Jag orkade uppenbarligen hålla min speed fram till i söndags. Jag hade med all säkerhet kört vidare ännu längre om det inte hade varit så att min kropp är smartare än min hjärna. Den sa STOPP, och den gjorde det med besked. Två dagar på spa fick den förmodligen att känna mersmak, och när jag redan på tåget hem började planera framåt i min kalender kom det onda…magen som inte kändes som den brukar. Väl hemma somnade jag av ren utmattning, trots att jag hade varit borta och vilat i två dygn. Fem timmar senare låg jag på akuten med dropp och resten är historia.
Jag vill verkligen inte komma med några pekpinnar nu eller försöka säga till er hur ni ska leva era liv, men jag vet att jag kommer att lugna ner mitt liv nu…rejält. Den smärta jag kände i söndags önskar jag inte ens min värsta fiende, än mindre mig själv. Livrädslan över att det nästa gång ska slå till med ännu större kraft är större än ni anar, och jag tänker inte hamna där igen…någonsin.
What doesn’t kill you makes you stronger sa en person till mig i måndags, och jag tänker ta honom på orden. Stronger i det här fallet kommer dock att innebära wiser. Klokare. Mer rädd om mig själv. För alltid.
14 kommentarer
Erika
Klokt att dra ner på tempot! Även om det är lättare sagt än gjort… Tycker iaf jag! Känner igen mig i alla vill och måsten men har blivit bättre på att backa. Den största tjänst jag gjort mig själv! Låter som rakt av utbrändhet fysiskt det där. Ta hand om dig! Som den där viskande Garnier-rösten säger 🙂
Lisa
Nej men Helena, har missat att du varit pa sjukhuset! Din stackare. Skont att lasa att du mar battre, att det inte var nagot allvarligt (ja, alltsa du forstar vad jag menar) och att du tar hand om dig!
Kram fran Lisa
ÄtaTränaKämpa
Mycket klokt. Vi är många som måste och då menar jag verkligen måste, prioritera om i våra liv. Det är ju viktigare att leva här och nu än att spendera livet med att hinna med livet. Skickar stora varma kramar!
Johanna
Tänkvärda ord. Hoppas du mår bättre snart! Stor kram till dig!
Miss Agda
Det är synd att vi ibland måste bli påminda av vara kroppar eller alltså synd att det måste gå så långt- tur att kropparna är så smarta att de påminner oss. Men jag hoppas att du snart är helt återställd och sedan tar det lugnt och prioriterar ner det som inte är viktigt på riktigt. Kram på dig!
Marie Kjellnäs
Skriv ut det där inlägget och sätt det på kylen! Man har en fantastisk förmåga att glömma sina fina lärdomar – trots att livet då och då levererar veritabla käftsmällar. Skönt att höra att du är på benen igen!
sandra
Skönt o höra att du är på benen igen, blev riktigt orolig där. Många kramar 🙂
Ingmarie
Oj vad jag missat! Skyller på resa och ”nattsudd”…
Skönt att du är hemma. Och att det inte var ”värre”. (Tror du förstår vad jag menar..)
Sköt om dig!
Ingmarie
Man kan förresten vända på det där med. ”Det som inte gör dig starkare dödar dig….”
christina
Usch! Jag har också helt missat att du tvingats utstå en sjukhusvistelse… Stackars dig!!! Men hoppas att det bara var ett tillfälligt avbrott och att du fortsätter på bättringsvägen. Vila nu ordentligt och fortsätt att ha små vilostunder i framtiden så kroppen orkar med ditt annars fullspäckade schema! Du är ju min idol 🙂
Helena
Puss på er alla! <3
Terese Alvén
Puss på dig Helena! Håller med Marie, skriv ut inlägget och sätt upp så att du påminns om det. Vi vill aldrig att du hamnar där igen. Hälsan och nära och kära är det som är viktigast.
Rebecca
Det behövs, tyvärr, berättelser som din för att många ska förstå allvaret i att inte ta hand om sig själv.
Jag är oerhört ledsen att det skulle behöva gå så långt som till sjukhus för din del. Men för att se det från den positiva sidan kan du börja ta hand om dig bättre nu istället för om kanske 10 år.
Själv stressade jag till mig en hjärnblödning som 23-åring vilket blev mitt wake-up call.
Skickar över en varm kram och hälsar dig välkommen till Värmland och Selma Spa igen.
Pingback: