Återupplivat hopp!
Idag var det så äntligen dags…dags att besöka mitt hopp(?) David på Access Rehab, där han huserar tillsammans med en massa andra duktiga människor på samma adress som Rubin McRae’s Running Sweden. Kom dit med kroppen full av förtroende, men självklart även en liten nervositet över att domen skulle bli någon jag inte ville ha.
Efter att ha fått en rejäl genomgång där det både kändes och lät som att knäckebröd krossades från nacken ner till tårna (har ni justerat fotlederna någon gång!?), och en hel föreläsning av herr sjukgymnast om att mitt benbesvär av olika anledningar kommer från ryggen, var jag både brutalt trött och glad.
Omtumlad och febervarm satt jag på besöksstolen och hörde ord jag aldrig hade kunnat tro…och min följdfråga (som förmodligen kom direkt från pannbenet…) blev helt naturligt och spontant ”…men Lidingöloppet måste jag glömma va..?”. När frågan ”hur viktigt är det för dig att springa?” hade studsat tillbaka och jag i mindre en sekund övervägde och kom fram till att det är långt ifrån livsviktigt att pressa en redan stressad kropp i tre mil i kuperad terräng…så blev mitt svar ”inte alls”. ”Bra, då struntar vi i det.”
Istället lovade jag att göra min hemläxa, vi bokade en ny tid om en vecka och satte upp ett nytt mål för mig som ligger rimligt långt fram i tiden…ja, rimligt i Davids realistiska värld, that is. En värld som jag har lovat mig själv att leva i tills mina problem är borta.
Jag känner mig hoppfull, men den här historien är långt ifrån slut och jag lovar att skriva om både läxor och mål. Just nu ska jag dock bara njuta av kvällen, äta delar av min jättestora laxfilé jag köpte efter en lååång promenadomväg hem, sticka lite…och fundera på om det verkligen är en slump att dygnet på klockan i väntrummet som jag lämnade är halverat? Jag misstänker nämligen starkt att det på Sveavägen 159 i Stockholm kapas tider både när det gäller rehabilitering och personbästan i löpspåret… Som sagt, jag kommer att ha anledning att återkomma i frågan. 🙂
11 kommentarer
Frida
Du må vara underbar!
Ann
Jippie & hurra!! Ber och håller tummarna för dig. Snygg klocka btw, den memorerar jag…
Karoline
Hoppas att du blir återställd snabbare än du önskar. Tur nog kommer nog Lidingö loppet nästa år igen!
Träningsglädje
åh, att ”krossa” fotleder är den BÄSTA kiropraktorkänslan. man känner sig så himla rörlig tycker jag. fast jag har nog aldrig upplevt det där knäckebrödskraset…
M
Ha en bra rehab, nu ska det bli läkt ordentligt!
Anna
Du har kommit till rätt ställe. Träffade David när jag fått ryggskott så jag inte ens kunde röra på tårna. 2 veckor senare kunde jag springa långpass igen. Även varit där med diverse andra problem som också fixats. Ha tillit!
Helena
Anna…din kommentar gjorde min dag! TACK! 🙂
Pingback:
Marre
Ouch! Låter inte skönt! Men härligt med goda nyheter!
Coyntha
David är så bra!! Hans fru var min coach förut! Hälsa nästa gång du träffar honom 🙂
Hoppas du är på banan snart igen!
kram
Pingback: